Artikel / Krönika
Rune Häger: På Malta träffade jag Elvis
Av Rune Häger

Byn heter Qawra; det går inte att uttala.
Q:et är i alla fall stumt, det ska inte höras. Resten blir »aåwwa«, »aura« eller »åwowa«, beroende på vem man pratar med.

Det är ingen stor by, men här finns stora hotell. De bästa ligger vid stranden, men stranden är ingen strand, det är en klippformation som hastigt och lustigt övergår i Medelhavet, en trappa ner liksom. Det är inte många som tar den rostiga stegen ner och badar i havet i Qawra, trots att vattnet är 25 grader varmt, salt och rent.

På de stora hotellen finns allt, så man behöver aldrig lämna dem, om man inte är nyfiken på byn.

Vårt hotell har t o m danslektioner på kvällarna, men de enda som är intresserade av dessa är äldre engelska pensionärer. Vi andra kan hänga i ett casino eller surfa på nätet, ta en paraplydrink i någon av barerna eller sätta oss på den stora altanen nere vid klippstranden, där det finns levande musik varje kväll. På scenen spelar olika lokala coverband. Det är country, middle of the road, soul och allt möjligt annat som folk i allmänhet uppskattar. Ofta är det en ensam sångare med en singbackmaskin som låter som ett helt band inklusive doakör. När Maria d´Amato ensam med sin gitarr och ett burkat band drar igenom gamla kända countryklassiker, lockas t o m ett gäng squaredansare upp på dansgolvet framför scenen.

Det låter faktiskt bra. Sångrösterna i Blue Note 2, Glen & Band, Haze, The 2 of Clubs och allt vad de heter, är proffsiga. De skulle förmodligen få överbetyg av Idoljuryn.

Man kan ge sig ut på kvällarna på byn och leta efter ställen där man kan äta något annat än pasta och pizza. Småkrogarna ligger tätt utmed Qawras tre affärs- och nöjesgator. Men man upptäcker snabbt att det är bäst att hålla sig till pasta och pizza. De andra matställena, inklusive byns stolthet InCognito (som har utsetts till öns bästa restaurang flera år i rad), serverar engelska paradrätter med sönderkokta eller överfriterade potatisbitar, sönderkokta grönsaker undangömda i fet brunsås och någon köttbit som kan vara vad som helst inklusive kanin,

En kväll går vi förbi The Tavern på gatan med namnet Triq il-Maskli, vad nu det betyder. Affischen på uteserveringen är desto lättare att förstå: »Tonight Elvis in the building« säger texten.

Jag har aldrig sett en Elvisimitatör bortsett från Glen Wish hemma i Skåne. Han sjunger Elvislåtar till storband med stor kör. Det är en Las Vegas-show med ljus och glitter inför en storpublik. Det är flott, påkostat och välgjort och Wish är en helt okej entertainer.

Hur låter en Elvis på en liten taverna i Qawra?
Det måste upplevas. Blondinen och jag får bästa platser vid ett bord ända framme vid scenen. Vi är de enda i lokalen, bortsett från ett par ölgäster vid den långa bardisken. Menyn omfattar ett antal rätter som vi hade provat redan 1979 i Margate på den engelska sydkusten. Men där fanns ingen Elvis.

Plötsligt bara står han i baren. Kolsvarta polisonger, stor svart svallvåg, mörk blick och beredd på allt. Han är mycket yngre än Wish. Bredvid sig har han en lika svarthårig ung dam, en Priscilla, som håller koll på omgivningen.

Jag hejar på honom, när han passerar vårt bord för att ta sig backstage och byta kläder. Han stannar till, ger oss ett leende och säger »Do you like Elvis?«

Det gör väl alla, säger jag. Och så frågar jag varifrån han kommer. Jag har lite svårt för att tänka mig att en ung grabb på en liten ö i Medelhavet kan ägna sig åt en gammal ikon från andra sidan Atlanten.

–Jag är från Malta, säger han, vilket förvånar mig och då har jag ändå inte hört honom sjunga. Det finns fler här på Malta som sjunger Elvis-låtar, fortsätter han, men de är bara imitatörer och de sjunger inte bara Elvis. Jag är en »Elvis Tribute Artist«. Jag har 30 olika kostymer och sjunger inget annat än Elvis..

–Ska bli kul, säger jag och han försvinner bakom ridån.

När han lite senare kommer ut på scenen är han klädd som Elvis i GI Blues. Nu är lokalen fullsatt ända ut på gatan och Elvis säger ingenting, men ler mot publiken, trycker på en knapp och det osynliga bandet börjar spela introt till It´s Now Or Never.

Och sen börjar han sjunga.

Och det låter banne mig som Presley själv.

Han har rösten. Och samma darr.

Han behärskar dramatiken i sången.

Malta har en Elvis!

Under kvällen sjunger han dussintals låtar. Vi i publiken får önska. Han kan allt, han vet precis vilka knappar han ska trycka på i sin bakgrundsjukebox.

Jag önskar A Mess of Blues.

–Oh, that´s a great song, säger han. I really like it! Och han kommer ihåg, nästan,
hela texten.

Då och då vandrar han rakt igenom hela lokalen medan han sjunger och fortsätter ut på gatan. Där ute jublar publiken.

Jag blir imponerad. Och jag har ändå sett och hört det mesta.

Men hur kan det komma sig att en ung grabb upptäcker och blir fascinerad av en artist som var död och begraven i nästan tio år innan han själv föddes? Jag kontaktade honom efteråt och han berättade bland annat att hans namn är Gordon, är 24 år och kommer från Naxxar, en annan liten ort på Malta.

–Mina föräldrar var Elvistokiga, sa han. De spelade Elvisplattor och tittade på Elvisfilmer. Jag blev matad med Elvis redan som treåring. Och när jag var åtta år, fick jag följa med min far till en karaokepub. Där sjöng jag Elvis inför publik och många tyckte att jag sjöng bra. Det sa dom i alla fall...

–För mig är Elvis speciell. Jag beundrar honom på flera olika sätt. Han var ju inte bara en stor sångare, han var ju också en generös och hjälpsam person.

Och när Gordon växte upp var det med känslan att Elvis sätt att sjunga och hans röst var den ojämförligt bästa i världen.

–Folk säger ofta att jag har en naturlig karisma som påminner om Presleys, säger han. Jag har dessutom lärt mig hur man sätter upp en show som publiken faller pladask för. Nu har jag varit med i maltesisk television och jobbat i England, Wales och på Cypern. I Wales fick jag 2007 tredje pris i en Elvistävling och i år kom jag på andra plats.
Börjar Malta bli för litet, undrar jag.

–Ja, jag spelar varje dag på pubar och hotell. Jag anlitas för bröllop, kalas och annat. Men här finns ingen väg att gå för att komma längre. Malta är för smått. Jag hoppas kunna bosätta mig i England och klara mig där, som en Elvis Tribute Artist.

–Sverige, då? frågar jag. Får vi se dig där?

–Jag har varit i Göteborg, säger Elvis, förlåt Gordon. Jag var med och spelade fotboll i Gothia Cup 1998. Vi blev utslagna i kvartsfinalen...

Som Elvis skulle han inte bli utslagen, tro mig.