Artikel / Krönika
Little Steven - wicked & cool
Av Bengt O Tedeborg

Little Steven är känd för många genom sin medverkan i Sopranos och för att han har varit gitarrist i Bruce Springsteens E Street Band till och från sedan 1975. Mindre känt är kanske att han för några år sedan startade radiokanalen Underground Garage, som idag sänder från bland annat Stockholm och Göteborg och har över en miljon lyssnare världen över, samt att han sedan 2006 även driver skivbolaget Wicked Cool Records. Jag fick en intervju med anledning av att skivbolaget nu har en skandinavisk distributör, Playground, men samtalet kom att handla om en hel del annat också.

I en intervju i Backstreets Magazine 2000 verkade du desillusionerad vad gäller musikbranschen – du sa att du inte kunde relatera till den längre. Sedan dess har du startat Underground Garage och Wicked Cool Records. Vad hände i början av 2000-talet?

- Jag upptäckte den samtida garagerockscenen och den överraskade mig positivt. Jag ser rock’n’roll som ett långt sammanhang, ett sammanhang som inte hängde ihop längre. Grungen var inte tillräckligt ”rootsy” för mig, men plötsligt fanns där – i början av 2000-talet – väldigt många bra band. Jag bestämde mig för att inte bara visa min uppskattning, utan också för att göra ett radioprogram - Underground Garage - baserad på de här bandens musik. Det saknades ett forum för rock’n’roll. Det gick att hitta program för ny hiphop, ny pop etc, ja, för allt utom för rock’n’roll. Det var rent löjligt och det behövdes en förändring.

- Så Underground Garage drog in mig i branschen och gjorde mig intresserad igen.

I samma intervju hävdade du att rockeran var död. Är den mer levande nu igen?

- Nej, nej, vi lever i en popera. Tyvärr är det inte en bra popera som den på 60-talet, då rock’n’roll tog invaderade topplistorna och blev den tidens popmusik. Då var den bästa musiken också den mest kommersiella och jag tror inte att det någonsin kan bli så igen. Rockmusiken kommer aldrig att bli mainstream och det är kanske som det ska vara – rockmusiken kanske hör hemma ”underground”? Jag kämpar i stället för att skapa en rock’n’rollnisch på marknaden för och Wicked Cool Records är ett försök att åtminstone ge en del av de unga banden en möjlighet att någon gång leva på att spela rockmusik.

Du har sagt i tidigare intervjuer att du tycker att svenska fans är väldigt speciella. På vilket sätt är de det?

- De är bland de bästa i världen. De är äkta, de förstår musikens kopplingar till rötterna, de är kunniga och de är i många fall de mest hängivna. Jag vet inte varför – det är ett faktum helt enkelt.

- Vi spelar säkert 10-12 band från Sverige på Undergound Garage och det är många för att vara från ett land. Det finns så många bra band och Skandinavien generellt är utan tvekan rockmusikens centrum i världen.


Du har signat ett par av de svenska banden. Vad letar du efter hos ett band, vad får dig intresserad?

- Det har inte förändrats över åren. För det första är det förmågan att uppträda. För mig är det helt nödvändigt att de kan framföra musiken live på ett bra sätt. För det andra handlar det om låtar. Det är ju till sist låtarna som avgör om ett band är riktigt bra eller inte. Det är dessa två saker som måste uppmuntras och som spelar någon roll.

- De senaste tio till tjugo åren har vi sett många skivor med kanske en eller två bra låtar komma ut på marknaden och det är inte så vi får en stark musikindustri och det var inte så industrin byggdes upp från början. Den byggdes i stället upp via LP-skivor med enbart bra låtar, men det förändras någon gång runt 1990.

Vilka mål har du då för Wicked Cool Records i Skandinavien?

- Med Wicked Cool Records och försöker vi återgå till ett synsätt från 60, 70 och 80-talen: Alla låtar på en skiva ska vara bra och alla band vi signar ska vara bra både live och på skiva.

- Flera av våra skivor är samlingsskivor just därför att skivorna ska hålla hög klass rakt igenom. Vi har samlingsserien The Coolest Songs In The World. Vi släpper en ny volym i den serien ungefär var tredje månad och Vol. 7 kommer ut till jul. I år kommer vi också att släppa två andra typer av samlingar, två där vi tar oss lite bortom The Coolest Songs-konceptet och även delvis bortom samtida musik. De är lite mer av standardsamlingar och jag tycker att de är de bästa halloween- och julsamlingar som finns, med undantag för Phil Spectors förstås!

- Sedan ska vi naturligtvis ge ut skivor med de band vi har signat. Nästa release blir med Dublinbandet The Urges.

- Konceptet är mycket enkelt: Vi ska göra fantastiska skivor. Nu när vi har en distributör kommer vi att fortsätta arbetet med Wicked Cool Records i Sverige genom att knyta upp konsertarrangörer för kommande turnéer.

Sedan något år tillbaka är du engagerad i skolfrågor också. Vad händer just nu med The Rock and Roll Forever Foundation?

- Just nu skriver några av Amerikas största författare på ett material som, när det väl är klart, ska ut till 15 000 klasser i landet. Vi börjar förmodligen med årskurserna 6-8. Om allt går som det ska, kommer materialet att finnas för varje årskurs inom några år. Jag jobbar själv framför allt med att ordna finansiering till projektet.

- Vi har starkt stöd från musiklärarna i USA och det är första gången som ett rock’n’roll-program har fått ett sådant stöd inifrån det akademiska samhället.

- Rockmusiken hänger tätt ihop med t ex den amerikanska historien under 1900-talet, från medborgarrättsrörelsen till frågor om jämställdhet, miljö och inte minst ras. Rock’n’roll är den enda konstform som till hälften är skapad av svarta, till hälften av vita. Det innebär att där finns en mycket stor gemensam grund att stå på och det behöver vi i det här landet. USA är ännu inte ett helt integrerat land. Det skulle till exempel vara ett mirakel om Obama skulle vinna presidentvalet. Inte för att han inte skulle vara kvalificerad, han är förmodligen den intelligentaste politikern sedan John F Kennedy, utan för att han är svart. Och han är bara till hälften svar!. Mycket arbete återstår alltså vad gäller rassegregationen och jag hoppas att det jag gör kan hjälpa till.

Är förhållandet mellan skola och rockmusik problematiskt? Jag tänker på rader som Springsteens ”We learned more from a three minute record, than we ever learned in school”.

- Nej - jag har inte hört ett enda negativt ord om mitt projekt. Dagens lärare tillhör rock’n’roll-generationen och är mycket lätta att övertyga. De säger snarare, ”ge mig materialet redan i morgon”! Om relationen har varit problematisk tidigare, håller vi på att fixa till det nu.

*

De tjugofem minuter jag fått mig tilldelade är nästan slut, men Little Steven visar inga tecken på otålighet eller brådska. Jag undrad om jag kan ställa några frågor som är av intresse för min forskning om Springsteen, och det är inga problem.

En konsert med Bruce Springsteen & The E Street Band påminner en hel del om ett religiöst möte…

- Rock’n’roll är min religion.

Vad är det som gör att ni kan få människor i publiken att bli nästan galna under en konsert?

- Jag föredrar att kalla dem inspirerade. Det finns vissa kvaliteter i rock’n’roll när den är som bäst; den ger inspiration och motivation och i det ligger också en spirituell kvalitet.

- Rock’n’roll ger också en förbindelse med det jag kallar sammanhanget, ett sammanhang som går så långt tillbaka du vill. Det går hela vägen tillbaka till plantagen i Amerika, till gospelkyrkorna, till Afrika, till irländsk folkmusik och till sånger från Andalusien – vart du vill – och det fortsätter så långt in i framtiden som du kan föreställa dig. Det är en sammanhangets flod och när du badar i den blir du en del av någonting större och det är det som är så inspirerande. Du tar med dig all den energin hem, precis som vi tar med oss publikens energi. Floden är själva livet – den har alltid funnits och den kommer alltid att finnas.

- Sammanhanget kan ge en känsla av trygghet, tror jag, i en värld där det numera är svårt att hitta någonting att lita på. Jag menar, vad är bestående, inspirerande och att lita på, någonting du kan bygga ditt liv på och som ger kvalitet? Det blir svårare och svårare att hitta sådana saker.


- Det mediokra har tagit över och livskvaliteten är lägre än tidigare. Vi kunde prata länge om detta, men som jag ser det löper kapitalismen amok. Ingen kontrollerar den. Tidigare hade advokater och finansfolk sina rätta platser i företag, men nu har de tagit sig upp till toppen. De har sina uppgifter, precis som alla andra, men det var aldrig meningen att de skulle styra den här världen. Eftersom ingen ser till helheten och sätter samhället före den egna profiten, faller allas livskvalitet i bitar.

- Det är till och med svårt att hitta en plats att koppla av på eller en plats dit du vill ta dina barn och bara känna glädje, en plats där du kan tycka att livet är värt att leva. När vi växte upp, fanns det sådana platser överallt.

- Det är detta det spirituella handlar om. Det har ingenting med tillbedjan att göra, ingenting med att någon skulle vara gudomlig eller gudalik – det handlar över huvud taget inte om någon specifik individ. Tvärtom. Det är det som är poängen med att spela i ett band. Jag ville inte hålla på med musik förrän jag hörde och såg Beatles och Rolling Stones. Det var bandet som sådant som attraherade mig. Ett band representerar vänskap, familj och gemenskap. Det är verkligen någonting spirituellt.


Blir du någonsin rädd när du ser den totala hängivenheten?

- Nej, Bruce och jag har varit vänner sedan vi var femton, och tro mig - det där är ingenting någon föds med. Vi har säkert vissa medfödda talanger, men han var inte någon stjärna från början. Han arbetade hårt med sin konst och med själva hantverket, hårdare än de flesta människor arbetar. Det är därför han är mer berömd än de flesta. Han föddes inte under ett speciellt träd eller i ett speciellt stall. Han var bara en av dessa kvarterets ungar som fick stryk för att han hade långt hår!

Jag har fått för mig att en del fans ser honom som någonting annat, någonting mer speciellt, och det skrämmer åtminstone mig ibland.

- Det är i så fall bara dumt och naivt. På ett sätt är det faktiskt förolämpande att tänka så om honom, eftersom det innebär en nedvärdering av både honom själv och hans arbete. Som om han skulle vara något slags gudsfigur med en medfödd magisk förmåga att sälja biljetter! Han är störst därför att han har arbetat hårdare än alla andra med att utveckla sin talang.

Kan man tolka det – att du kan göra någonting med ditt liv, att du kan ta strid mot omständigheterna - som ett centralt budskap under konserterna.

- Ja. Bruce var inte ens mest berömd på den lokala scenen. Det fanns andra talanger och han var varken den bäste gitarristen eller den bäste låtskrivaren. Men han var mer fokuserad och mer hängiven än alla andra och han lärde sig snabbt. Han är också skicklig på att använda det han lär sig för att skapa någonting nytt. Men det tog många många timmar, ja år av arbete för honom. Lyssnar du på de första skivorna är utvecklingen tydlig. En del av den utvecklingen ägde rum offentligt.

- Den första skivan sålde inte mycket. Först med femte skivan fick vi en hitsingel och det var allt annat än klart att vi skulle bli framgångsrika. Vi var alltid ”freaks”!

På den tiden kunde ett band få göra 2-3 skivor som inte slog. Idag tänker skivbolagen mer kortsiktigt – det gäller att slå igenom direkt, annars åker man ut och någon annan får chansen i stället.

- Det stämmer och det är ett stort problem, inte bara i musikindustrin. Jag ser ingen utveckling, inget tålamod, inget långsiktigt tänkande. Jag drar paralleller till vad som händer i USA idag. Vi ser bara så långt som till nästa budgetkvartal. Wall Street styr landet, men så har det inte alltid varit. Vi kunde omöjligen ha byggt landet med ett sådant tänkande. Ingenting av betydelse kan byggas om man inte tänker längre än tre månader framåt. Men det enda som betyder något nu tycks vara att aktieägarna ska få 5% högre utdelning än motsvarande period förra året.

Det är något liknande i Sverige. Politikerna verkar ibland rädda för näringslivet och det påverkar de politiska besluten.

- Men Sverige har en betydligt bättre infrastruktur och ett system som kan stå emot det jag talar om därför att ni tar hand om människorna i landet.

Men det har förändrats…

- Ni har fortfarande allmän sjukvård från vaggan till graven. Ni har gratis utbildning för alla. Till skillnad från oss, har ni en kulturminister som ger stöd till konsten. Jag säger inte att Sverige är perfekt, men ett mycket bättre land än mitt.

- Resultatet av detta, det som händer i USA, är att utvecklingen stannar av. Utveckling kräver tid. Människor måste ges tid om bra saker ska kunna skapas och utvecklas. Det tog alltså fem skivor för vårt band att få en hitsingel, sedan blev den sjunde skivan en verkligt stor hit. Det tar så lång tid att skapa någonting av bestående värde.

- Nuförtiden ges människor ett intryck av att succé måste komma snabbt, på en gång. Och visst går det att bli framgångsrik snabbt, men en sådan framgång är alltid kortlivad. Bruce Springsteen & The E Street Band representerar ett äldre sätt att tänka. Vi skyndade långsamt, vi var hängivna, vi arbetade hårt och vi såg framtiden an. Om man gör rätt saker och är fokuserad, om man tillåter sig att växa och att lära kommer framgången. Förhoppningsvis kan vi kommunicera lite av detta under våra konserter. Om vi lyckas med det, gör vi vårt jobb.

Oavsett vad man tycker om det, är Bruce Springsteen, åtminstone sedan Born in the USA, en storindustri. Jag har fått intrycket att du inte alltid har varit helt bekväm med det kommersiella som följer av att vara en del av ett framgångsrik rockband. Stämmer det?

- Jag växte upp i en era när den bästa musiken också var den mest kommersiella. De två sakerna var aldrig separerade.

- Det var jag som uppmuntrade Bruce Springsteen att göra akustiska soloskivor. Jag är hans vän och jag tyckte det var viktigt att han inte skulle hamna i ett hitsingelberoende. Jag var oroad efter Born in the USA. Vi hade sju Top 10-singlar från den skivan. Det var egentligen rätt löjligt och har väl bara hänt någon enstaka gång. Michael Jackson har haft så många, kanske Billy Joel. Born in the USA var en ”freak incident”, en mycket underlig händelse, helt obegriplig. Men sådant händer.

- Jag sa till Bruce, och kom ihåg att detta var redan på 80-talet och att läget är mycket värre idag, att den tid när hitlistorna fylldes av den bästa musiken var förbi. Den moderna och mediokra poperan stod för dörren. Jag tycker att han var modig när han svarade: ”OK, jag tänker inte begränsa mig själv eller på något sätt kompromissa. Det som händer, det händer, men jag ska vara en artist och låtskrivare med integritet.” Klokt nog valde han alltså att slå bort tanken på sig själv som en kommersiell artist i den moderna eran.

- Bruce Springsteen passade, ärligt talat, aldrig in i popvärlden och jag förstod att han mycket snart skulle vara helt passé. Hade han anpassat sig till den korkade Top 40-världen, hade hans karriär snart varit över. E Street Band har aldrig handlat om att vara en succé på det sättet, så det var viktigt för oss att återvinna den egna identiteten och ta kontroll över ödet igen.

- Skivor som Nebraska och The Ghost of Tom Joad är resultat av sådana överväganden. Det är skivor som ingen annan kunde ha gjort, möjligen med undantag för Bob Dylan, och Bruce kunde med dem skapa sig en egen nisch på ett sätt som ingen någonsin kan ta ifrån honom. Jag tycker det är fantastiskt att de soloturnéer han gjorde med det materialet lockade så stor publik.

- Med tanke med hur popvärlden ser ut och fungerar nu, litar jag inte på den. Vi kanske har en hit och gör en rörelse in i den världen, men det är ingenting vi behöver eller strävar efter. När det inträffar, är det mer av en händelse. Vi har vår egen publik, vår egen värld. Vi kommer aldrig mer att sälja 20 miljoner exemplar av en enskild skiva och det är helt OK. Numera säljer vi en miljon i USA, kanske två i Europa, och för mig betyder det att vi är mycket framgångsrika och det är också någonting som vi kan upprepa år efter år. Vi behöver inte bry oss om vad som är inne och trendigt. Vi är inte beroende av att göra några jäkla discohits och det är under var och ens värdighet att ens tänka den tanken.

Det betyder också att jag som lyssnare kan känna igen mig över tid, att jag kan bli gammal med musiken…

- Jag hatar att säga detta, men jag tror vi redan har blivit det…

OK, äldre då… Jag skulle inte vilja ha ännu en Born in the USA. Det är en briljant skiva men soundet och melodierna är kanske väl mycket pop.

- Ja, men folk glömmer ofta hur Born in the USA kom till. Den skivan var absolut inte designad för att bli den succé den faktiskt blev. Jag var med och producerade skivorna på den tiden. Fram till The River hade skivorna inte lyckats fånga den energi eller det sound bandet hade live och det var av den anledningen Bruce frågade mig om jag ville producera. Han ville göra en skiva där man verkligen kunde höra ett band spela tillsammans. Och jag är en bandkille, det är allt jag är. Vi lyckades med det på det The River, det är en ”rock’n’roll bands record” som alla i bandet är väldigt nöjda med.

- Eftersom The River också blev vår dittills mest framgångsrika skiva, ville vi gå ett steg längre med uppföljaren. Varför, frågade vi oss, inte gå hela vägen och göra den helt live i studion? Det verkar inte särskilt begåvat så här i efterhand, men vi sa att ”vill Bruce göra om sången på en låt så ska hela bandet spela låten igen”.

- Jag lämnade E Street Band under inspelningarna, men alla spår utom de som gjordes därefter, Bobby Jean, No surrender och Dancing in the dark, är inspelade helt live. När jag skulle ta mandolinsolot i Glory Days, plockade jag upp mandolinen från min stol och spelade solot i min sångmikrofon.

- Tanken med de liveinspelade låtarna, som i flera fall blev stora hits, var att de skulle vara helt spontana. Man kan säga att de var motsatsen till producerade och att det kunde resultera i ett så framgångsrikt album… Man vet aldrig vad som kommer att hända – när vi designade skivan tänkte vi oss ett fullständigt misslyckande vad gäller det kommersiella!

Little Steven har en intervju till den här dagen, men hinner avsluta med några ord om 2000-talets inspelningar med Springsteen.

- Vi behöver inte välja bland 60 eller 90 sånger längre. Det var egentligen sjukt och läget är mycket hälsosammare idag. Nu försöker vi få ut alla låtar Bruce skriver och vi försöker få ut dem snabbt. Det är så det ska vara och jag hoppas att nästa platta kommer inom den närmsta framtiden.


En mindre del av intervjun har tidigare publicerats på www.musikindustrin.se.

Läs mer om Little Steven