Artikel / Krönika
Tio år med Sound Asleep
Av Lennart Persson

Jerker Emanuelsson i Vara är naturligtvis en idiot.

En nyttig idiot. En man att se upp till.

En av alldeles för få av det där slaget som får oss att förstå att det inte finns något viktigare än att följa sina drömmar. Även om de då och då för oss till fördärvets rand. Även om de inte alltid gör en rik.

Fast för Jerker har det gått bra, inte minst på en artistisk nivå. Hans skivbolag Sound Asleep, som i detta nu fyller tio år, har med stor kärlek och respekt och fingertoppskänsla gett ut en lång rad suveräna utgåvor med sina egna favoritartister. Som gjort honom till ett aktat namn bland nöjda kunder i hela världen och bland artisterna på den alternativa amerikanska rotrock/country/pop-scenen.

Han har gjort det utifrån sin djupa kärlek till musiken, vilket alldeles tydligt speglar sig i bolagets produkter. Mest beröm har han fått för serien »Hit The Hay«, som hittills kommit ut i sju volymer, de fyra sista i form av tättpackade dubbelalbum. Alla har de försetts med numera kultförklarade omslagsbilder på amerikanska hölador, alla fotograferade av skivbolagsägaren själv.

Vi på Rootsy gratulerar på tioårsdagen och tog ett samtal med Jerker.


Vad fick dig att dra igång verksamheten?

– Tanken från början var att starta ett bolag och ge ut samlingar med en del av all den suveräna pop musik som jag har på singlar från mitten av 70-talet fram till mitten av 80-talet. Jag framförde min idé till min kompis Bill Lloyd i Nashville och han tyckte att det vore bättre om jag gav ut ny musik. Jag tyckte det lät som en bra idé och frågade Bill om han kunde ge mig en låt till en samling. Han svarade ja och en bättre start kunde jag knappast få. Bill hjälpte mig även mycket i början med kontrakt och andra praktiska grejer. Jag hade ju drömt om att starta någon form av skivbolag, inte minst när Jörgen Johansson på Tracks On Wax gav ut sina plattor och just vid den här tiden hade jag fått många bra kontakter i USA, så jag tänkte att det vore värt ett försök. Tanken var ju från början att det bara skulle bli en platta, men när den gick bra fick jag blodad tand…och på den vägen är det.

Hur reagerade artisterna på ditt projekt – på den tiden var ju den här typen av samlingar tämligen ovanliga?

– De flesta var väldigt positiva och att ha Bill med hjälpte ju mycket. Nästan alla visste vem han var, inte minst för hans del i Foster & Lloyd. Jag hade ju inget att visa upp, men många sa att är Bill med, så vill jag också vara med. Många tyckte också att det var häftigt att någon i Sverige var så intresserad av deras musik att han var villig att satsa sina surt förvärvade pengar på dem. Sedan tycker jag att mina samlingar, med sin blandning av pop och mer rootsinfluerad musik, fortfarande är lite unika. Renodlade pop eller rootsplattor finns det ju i mängd, men blandningen tror jag tilltalar många.

Vad har du gjort för dealar med artisterna? Vilka upplagor gör du skivorna i? Vad har varit bästsäljarna ”so far”?

– Det var ju jättesvårt i början hur man skulle lägga upp det hela, men jag fick ta del av ett kontrakt som Bill hade signat för en liknande samling i USA. Jag skrev om det lite så det passade mina förutsättningar och alla artister tyckte det såg ok ut. Artisterna betalar allt själva för inspelningarna och sedan står jag för sammanställning, mastering, pressning, omslag, marknadsföring med mera. Jag betalar också till Stim så artisterna får pengar om låten spelas på radio eller så. Artisterna får inga pengar, men några ex av plattan får de, plus att de kan köpa ex för ett billigt pris. Skivorna har pressats i upplagor mellan 500-1.000 ex. Bäst har »Hit The Hay«-volymerna 1, 2 och 3 sålt. Även de separata plattorna med Bill Lloyd och Tim Carroll har sålt riktigt bra.

Hur är det möjligt att ha sådan järnkoll som du verkar ha?

– Det mesta handlar om nyfikenhet, tror jag. Jag vill hela tiden höra ny bra musik och har genom alla år jag samlat på skivor gillat att leta upp det udda och svåråtkomliga. Nuförtiden är ju internet och e-mail ett oslagbart sätt att hålla sig uppdaterad. Jag brukar kolla efter nya grupper som jag läst om i till exempel No Depression och sedan ta kontakt med dem och presentera mitt bolag. De flesta tycker det verkar intressant och att jag gjort ett bra jobb med att ge ut de plattor jag gjort, och att jag fått med de artister som jag fått. Många skickar promoplattor och mycket är ju bra. Annars ges det ju ut så mycket skivor nu att det är totalt omöjligt att kunna höra allt som verkar intressant.

Har någon någonsin tackat nej till medverkan?

– Jo, det finns en del som tackat nej av olika anledningar. Ibland kan det vara att deras bolag inte vill, även om artisten själv vill. Några artister som jag gärna velat ha med och frågat flera gånger har vänligt men bestämt sagt nej varje gång jag frågat. Sådana artister är Marshall Crenshaw, Chris Stamey och några fler. Chris Stamey har dock just öppnat en dörr för eventuell medverkan, så vi får se. Peter Holsapple frågade jag redan tidigt och han visade intresse. Han hade ett band med outgivna låtar han kunde skicka, men problemet var att det var ett rullband och jag hade ingen möjlighet att få det överfört. Han tog med bandet till studion när de spelade in en av Continental Drifters-plattorna och teknikern lovade att föra över bandet, men inget hände. Till slut meddelade Peter att han hade tröttnat på musik och att jag aldrig skulle få låtarna. Synd! NRBQ ville jag ju ha med och de ville vara med, men tyvärr ville de ha alldeles för mycket pengar. De ville ha en summa som motsvarade vad en hel produktion kostar mig för en enda outgiven låt! En annan som jag kämpat med att försöka få med är Ricky Barnes. Han var väldigt positiv och sa att han hade outgivna låtar från inspelningen av första plattan. Det lät ju mycket intressant, men det var samma problem som med Peter Holsapple, rullband. Han skulle skicka bandet till Lou Whitney som kunde fixa till dem men Ricky ficka aldrig iväg det och sedan har han inte hört av sig.

Berätta om Mark Brine, en av mina absoluta favoriter i din katalog? Hans album »Back In The Country« från 2000 är verkligen en pärla vad det gäller riktigt traditionell country.

– Jag hörde Mark första gången på Diesel Only-singeln »New Blue Yodel«. Jag undrade i många år vad som hände med honom, men så en dag fick jag ett mail från en Mark Brine. Jag hajade till och tänkte att »kan det vara samma person«? Visst var det det, och han hade hört om mitt bolag och var intresserad av att få ut en platta. Han skickade ett antal tejper med outgivna låtar och han gav mig i princip fria händer att välja vilka låtar jag ville ha med, plus att göra omslag, med mera. Och det var ju en möjlighet jag inte kunde tacka nej till. Mark kommer från nordöstra USA, men han bodde i Nashville under en period och fick där många kontakter och fans. Ett av hans större fans var Hank Snow och Hank ordnade så att Mark fick spela på Grand Ole Opry. Mark flyttade sedan tillbaka till Baltimore och gav ut ett par plattor före den jag gav ut. Han har även gett ut ett par efter den. Samtliga är suveräna men jag tycker faktiskt att den jag gett ut är den bästa. Jag tycker att han verkligen förtjänar större uppmärksamhet, för han är en av de artister som bäst förvaltar arvet efter Jimmie Rodgers.

Jag inbillar mig att du skaffat dig personliga relationer med många av artisterna – räknar du några av dem som personliga vänner i dag?

– Jovisst, har jag blivit bra kompis med många av de artister jag jobbat med. Bill är väl den jag känner bäst, han blev jag kompis med redan 1985 när jag gick på college i Nashville. Sedan är det många man håller kontakten med via mail och som man försöker träffa när man är i USA. Charlie Burton, Tim Carroll, Slaid Cleaves, Duane Jarvis, Will Rigby, Jason Ringenberg, Will Kimbrough, Scott McCaughey, Tommy Womack, Robert Crenshaw, Jamie Hoover med flera räknar jag som bra kompisar.

Vad har varit det roligaste på vägen?

– Att få möjligheten få ge ut plattor med sin egen favoritmusik och kanske framförallt att jag lärt känna alla dessa trevliga människor. Resorna till USA har ju inte varit fel heller...

Vad har det kostat dig – i förlorade flickvänner och fruar, sömnbrist och uteblivna medelhavssemestrar?

– Det har inte kostat mig några flickvänner eller fruar, istället har jag genom att jag startade detta träffat min sambo! Det var så att jag har en kompis som driver ett tryckeri och när jag gjorde första plattan så skulle jag trycka omslaget hos honom. Han hade en kompanjon som gjorde allt det grafiska och vi utarbetade omslaget tillsammans. Kompanjonen var Lena, som nu är min sambo och vi lärde känna varandra genom att göra omslaget tillsammans! Så kan det gå. Däremot har sömnbristen ibland varit total. Speciellt nu när vi har två barn blir det ju ingen tid över när man kommer hem från jobbet förrän barnen, och även Lena somnat, så det blir många sena nätter. Medelhavssemestrar har jag aldrig saknat. USA resorna har mer än väl vägt upp för detta.

Hur länge tänker du hålla på?

Jag tänker hålla på så länge jag tycker det är kul och så länge någon vill köpa plattorna.

Vilken platta är du själv mest stolt över?

– Den allra första »Hit The Hay«-plattan är jag väldigt stolt över. Inte minst för att flera artister; Scud Mountain Boys, Slaid Cleaves, Tim Carroll, Ray Mason, Jim Diamond, nu demonproducent i Detroit, med flera gjorde sin CD-debut på den. Sedan är jag väldigt stolt över att ha gett ut debutplattorna med Tim Carroll och Robert Crenshaw. Mark Brine-skivan har också en stor plats i mitt hjärta eftersom han är en så unik artist.

Framtida projekt?

– Nästa projekt är den tredje och sista volymen av samlingsserien »Home Runs«. »Home Runs« är ju just sådana samlingar som ursprungstanken var att ge ut, innehållande mer eller mindre obskyr kanonpop från 75-85. Efter det kommer en samling med outgivna låtar med enbart artister från Nashville. Nashville har alltid legat mig varmt om hjärtat sedan min tid på college där och alla vänner jag har där och all kanonmusik jag sett och hört där genom åren. Det är kul att få spegla lite av det fantastiska musikutbud som finns i denna stad som många tror bara har utslätad »country« att erbjuda världen.

Och finns det verkligen fler amerikanska lador att fotografera?

– Å jo, några till finns det nog…


FOTNOT: En del av Jerkers utgåvor har med åren sålts slut, blanda andra volymerna 1, 2 och 4 av »Hit The Hay«, men det finns fortfarande massor av bra musik att inhandla. Gå direkt till www.soundasleeprecords.com och ta en titt på den imponerande katalogen.