Artikel / Krönika
Meningen med livet - Rune Häger ger sig in på det omöjliga
Av Rune Häger

Rootsy.nu är lite som en engelsk pub.

Här kan vi titta in varje dag när vi har tid, kolla vad som har hänt sen vi senast var här och här kan vi snacka med folk vi inte känner. Ibland hamnar vi i diskussioner som från början handlar om musik, men som slutar i något helt annat ämne. Då och då kan man undra om en eller annan deltagare har fått en öl för mycket.

Engelsmän på en pub pratar gärna fotboll och anser sig vara experter inom området. Vi på Rootsy anser oss vara experter på den musik vi uttalar oss om och vi har, i många fall, höga tankar om vårt kunnande. Några av oss är ju dessutom recensenter och proffs på att ha åsikter.

Fotboll är behändigare än musik att ha åsikter om. Lagen har visserligen olika spelsystem, men alla spelare måste rätta sig efter samma regler oavsett var de spelar ­ i Division 6 Södra Skåne eller i en proffsliga i Brasilien. Och efter en match kan vem som helst på puben uttala sig om domaren, den misslyckade frisparken eller den felaktiga laguttagningen. Det subjektiva tar överhanden, även om alla som uttalar sig anser sig ha en objektiv bedömningsförmåga. På puben hör det till att vara tvärsäker.

Det är svårare att diskutera musik.

Musiken har också regler, men den konstnärliga friheten gör att de får ignoreras. Ingen blåser i visselpipan om någon överskrider en musikalisk gränslinje. Möjligen höjs det på ögonbrynen. Eller renderar det kommentarer på kultursidorna. Och för att det ska gå att diskutera musik, måste den delas in i en stor mängd olika grupperingar och stilar, där en söt liten Alice Tegnér-visa är lika mycket musik som en bombastisk Verdi-opera. Och gillar man inte de olika musikstilar som finns, kan man skapa nya. Som när några yngre revolutionärer ansåg att rockmusiken hade stelnat och blivit för etablerad. Det var då de skapade punken.

Nya stilar dyker ständigt upp och ingen kan idag säga hur många det finns.

Ibland pågår det långa diskussioner om var man ska dra gränserna. Men inte ens den som ägnar all sin tid åt musik kan överblicka allt som finns och alla vi som är musikintresserade väljer medvetet vilka stilar vi ska bevaka.

Amerikansk country, tysk folkmusik, brittisk 1960-talspop, snapsvisor, hårdrock, s.k. världsmusik, klassiskt eller några hundratals andra alternativ. Det finns de som lär sig mycket om flera olika stilar, men ingen blir någonsin färdig med att ta in kunskaper. Musiken tar aldrig slut, den växer och utvecklas oavbrutet. Tittar vi bakåt i tiden upptäcker vi oavbrutet influenser och annat som vi inte kände till förut, även om vi trodde att vi var fullärda. Vi kan söka svar på hur många frågor som helst och ändå aldrig komma ikapp.

Och det finns alltid frågor utan svar, som en professor Gunnar Ternhag säger på tal om influenser: »Frågan vad som är svenskt i svensk musik är betydligt intressantare att ställa än att besvara«.

Funderar man över vad det finns för synonymer till ordet »musik« så upptäcker man något underligt: i Stora Synonymordboken radar man upp »tonkonst, tondikt, orkesterverk, instrumentalverk, komposition, noter, spel, välljud, klanger, toner, tonkaskader, melodi, musicerande«. Det är allt. »Rock«, »pop«, »schlager«, »jazz« och hundratals andra ord för olika stilar förknippas alltså inte med »musik« om man rättar sig efter synonymordboken. Detta måste vara underligt inte minst för korsordslösare, som kanske vill veta vilka sorters musik som går in på åtta rutor. Vänder man på sökningen och slår upp t ex ordet »jazz« får man följande synonymer: »jass, negermusik, hot, swing, blues, foxtrot«. (Jag kan tillägga att jag tittar i en upplaga tryckt 1975.) Slår man istället upp ordet »musik« i ett av våra stora lexikon, får man följande förklaring: »musik (av grekiskans mousike: musernas konst) var i antiken ett samlande namn för all vetenskap och konst under musernas beskydd. Numera används ordet enbart om tonkonst«. Punkt slut.

Det är alltså tonkonst vi diskuterar när vi pratar musik.

Men vad har vi musiken till? Varför finns den?

Är den rent av farlig?

Googlar man »musik +förbjuden« får man 1.160.000 träffar och när man skummar rubrikerna ser man snabbt namn på länder som Kina, Afghanistan, Ryssland, Portugal (1400-talet), Iran och flera andra. Under historiens gång, ända fram till våra dagar, har regimer förbjudit sina medborgare att sjunga offentligt, spela eller lyssna på musik. Musiken har alltså krafter som somliga anser måste hållas i schack.

Och vi vet ju hur vi kan manipulera med eller manipuleras av musik. Ta bara en filmscen vilken som helst, byt ut musiken och upptäck vilka helt olika uppfattningar om scenens innebörd man kan få. Eller ta stumfilmstiden: då fanns det en hel yrkeskår som anlitades av biograferna sju kvällar i veckan.

En pianist spelade musik direkt anpassad till filmen, för att förstärka eller förtydliga dramatiken och för att fördjupa de olika stämningar som bilderna förmedlade. På de stora och flotta biograferna i storstäderna spelade en hel orkester för att ge filmerna det rätta stödet. Musiken var lika viktig som filmen.

När man googlar »musik +känslor« får man 1.149.000 träffar. Sedan kan man, om man är intresserad, plussa till ytterligare sökord, för att få en uppfattning om hur känslorna i musiken breder ut sig åt olika håll. Vanliga instrument har tydligen helt olika kopplingar till känslor. Om känslor söks tillsammans med »piano« får man 55.000 träffar, »elgitarr« ger däremot bara 977 träffar och tillsammans med »sång« ger känslorna 161.000 träffar. Delar man upp sökandet geografiskt, får känslorna tillsammans med »Sverige«
1.030.000 träffar, »England« 194.000, »USA« 514.000 och »Italien« 178.000 träffar. (Den höga siffran för Sverige beror naturligtvis på att sökningen sker på svenska.)

Är det inte »känslor« inom musiken man vill veta mer om, kan man göra hur många sorters kombinationer som helst med ordet »musik« och få fram över en miljon träffar på varje försök: »musik +psykologi« 1.880.000 träffar, »friskvård« 1.140.000, »behov« 2.100.000 och »tröst« ­ av någon anledning bara 285.000 träffar.

Experimentet kan fortsätta med en mängd kombinationer och säger väl något om att musik är ett alldeles för stort ämne för någon enskild individ att behärska. Googlar man enbart på ordet »musik« har man en del att läsa: 336.000.000 träffar. 336 miljoner! Jag klickade slumpmässigt på två av dem.
»Musiken påverkar hur vi tänker och känner«, säger man på Heureka, som läggs ut av Finlands vetenskapscenter. Och utan att hänvisa till någon vetenskap, säger Sjundedags Adventisternas Musik i Sverige, SAM, att »musik har i alla tider varit ett av de starkaste medlen för att uttrycka mänskliga känslor«.

Efter en stunds sökande är det lätt att inse sin egen begränsning och att skruva ner betydelsen av sina egna tyckanden i recensioner och artiklar man skriver.

Varför ska jag tro att jag begriper något bättre än någon annan?

Är jag ens musikalisk? Begreppet reds ut på en sajt.

För att betraktas som musikalisk måste du klara fyra krav:

1. Du ska ha gehör. Gehör är förmågan att identifiera och namnge toner du hör.

2. Du ska kunna särskilja olika tonhöjder.

3. Du ska kunna särskilja ljudmönster som rytmer och melodier.

4. Du ska kunna analysera och värdera.

Vilket låter som att man ska behärska kombinationen av objektivitet och subjektivitet. Analysen måste bygga på fakta. Och värderingen har med mina egna referensramar att göra. Räcker de till? Hur många timmar om dagen måste jag helt ägna åt musik, för att kunna producera en relevant värdering av ett musikaliskt arbete, utfört av någon som kan och vet mycket mer om sin egen musik än vad jag någonsin kan komma i närheten av? Svaret är väl »så många som möjligt«. Det räcker ändå inte.

Och klarar man de fyra kraven för »musikalisk«, så vet man ändå inte mer än någon annan om man skulle ställas inför den stora frågan: vad ska vi ha musik till? För den går inte, precis som andra stora frågor, att besvara rent generellt.

För det första finns det musik för olika syften. Både onda och goda.

Det finns banala syften, som till exempel att skapa musik som det går att dansa till. Om den spelas av en ensam dragspelare, Lasse Stefanz orkester eller av ett storband, innebär ingen skillnad med själva syftet.

Protestsånger har naturligtvis syftet att hjälpa oss att framföra synpunkter på något vi tycker känns ruttet i samhället. Musiken förstärker ju budskapet och väcker de känslor vi vill ska vakna.

Musik kan också ha som syfte att få oss att shoppa lite mer än vad vi kanske hade tänkt oss. Då sköljer den över oss på gallerian och försätter oss i den rätta köpstämningen, så att vi utan tvekan tar fram kreditkortet när vi kommer till kassan. I reklamavbrotten på TV används behaglig musik för att vi ska sitta kvar i fåtöljen.

Musik kan ha som syfte att få oss att drömma oss bort från vardagen. Var inte det hela meningen med Beach Boys första LP-plattor, där låtarna handlade om tjusiga stränder, sol, bad och bikinitjejer?

Musik kan också ha som syfte att ge envåldshärskare sina lydiga soldater något att marschera till.

Och så vidare. Det finns musik för alla syften och alla tillfällen.

Men det vanliga är väl helt enkelt att underhålla publiken.

För det andra är behovet av musik skiftande och högst individuellt.

När barnen är små, lyssnar de gärna på käcka visor om ekorrar och katter, visor som de inte vill kännas vid när de är tonåringar. Men som duger igen när de får egna barn.

Musik har också en enorm kraft att hålla samman generationer. Även om vi alla har vår egen individuella musiksmak, finns det alltid stilarter som betyder något extra för den generation vi tillhör: swing (1940-talet), rock´n´roll (1950-talet), pop (1960-talet) och så vidare med hårdrock, punk, rap och mycket annat ­ musik som föräldrar ofta avskyr, men som är livsviktig för deras barn.

För det tredje är frågan säkert idiotisk.

Var och en får naturligtvis använda sin favoritmusik hur som helst och när som helst till vad som helst.

Varför ska jag då recensera musik? Vad kan en recensent bidraga med?

Det finns i alla fall en aspekt som är viktigare än alla andra: varje enskild skivrecension talar om för ett stort antal läsare att det har kommit ut en ny platta med en känd eller okänd artist. Recensionen har ett nyhetsvärde, precis som en kommersiell annons kan ha. Skillnaden mellan en annons och en recension är att i en annons är all text övervägande positiv.

Den musikintresserade läsaren har antingen ett förhållande till artisterna/banden som recenseras ­ eller inte. Och känner antingen till/litar på recensentens omdöme och bedömningskriterier ­ eller inte
.
Beroende på hur mixen av dessa kriterier utfaller, gör läsaren sin egen bedömning av recensionen. Handlar en positiv recension om en artist som läsaren uppskattar, så är det en bra recension skriven av en kunnig recensent. Är det en negativ recension, är recensenten värdelös.

I de fall recensenten har hittat en ny och okänd artist att skriva om, blir läsaren kanske intresserad om det är en recensent han/hon har förtroende för.

Men vilken typ av recension är att föredra? Den som är akademiskt välskriven, korrekt och helt byggd på objektivitet. Eller den som är emotionellt och personligt kåserande och utgår från recensentens egna subjektiva erfarenheter och värderingar.

Svaret är att varje recensent naturligtvis har rätt att skriva precis som han/hon själv vill. Det viktiga är att texten försöker fånga in så många läsare som möjligt och behålla dem till sista raden. Man kan reta sig på en recensent, men ändå alltid se till att läsa hans/hennes alster, för att de är skrivna som de är, t ex med trovärdighet, kunskap, humor och värme. Eller med eleganta rallarsvängar om det behövs kritik. Subjektivt eller objektivt.

Motsatsen är recensenter som man undviker att läsa även när de skriver om ens egna favoritartister. För att deras texter är tråkigt skrivna och kanske briljerar med ett stort antal främmande ord ­ även om det finns lika bra ch tydliga uttryck i det svenska språket.

Att läsa recensioner är i bästa fall att få nya kunskaper och att få sina egna åsikter bekräftade eller ifrågasatta.

Att skriva recensioner är att informera, att positionera musiken rätt i ett större sammanhang och att ibland ge sina läsare nya kunskaper. Det är svårt, det kan vara frustrerande ­ men det är ett privilegium.

Tillbaka till den engelska puben: Alla som pratar fotboll betraktar sig som experter. Men vad händer om det kommer in en välkänd sportjournalist på puben? Byter man samtalsämne eller blir det tyst?

Nej, man höjer nog tonläget ytterligare och ger sig glatt in i en match, där det plötsligt finns en värdig motståndare.

För meningen med livet är väl att utbyta tankar, idéer, synpunkter ­ eller kort sagt att diskutera? Det är väl därför vi som tycker att musik är roligt att diskutera håller till här på Rootsy.nu?