Artikel / Krönika
Världens bästa album?
Av Rune Häger

Då och då, i alla fall mer än en gång, har jag fått frågan: vilken platta är den bästa som har gjorts?

Det är en fråga som det naturligtvis inte går att svara på. Frågar man tio, får man förmodligen tio olika svar.

”Bäst just nu” visar vad olika tyckare anser. De tycker väldigt olika, alla har sin specialitet, alla har sin personliga smak och några ljuger säkert också.

Ja, jag menar det finns musik, precis som det finns filmer och böcker, som man ”måste” tycka om, annars är man inte en kvalificerad tyckare. Jag tror att det finns låtar på bäst just nu-listor som tyckarna aldrig spelar eller som de spelar ett par gånger och sen är det nog. Men på listan ”måste” man ha med plattan, för det har ju alla rättänkande kolleger just nu.

Jag vill inte säga att detta är vanligt, men jag tror att det förekommer. Men jag tror inte att det förekommer här på Rootsy. Jag kan förklara varför en annan gång, för det var inte detta den här krönikan skulle handla om.

Den skulle handla om världens bästa album.

Jag har alltså fått frågan några gånger och därför försökt att komma fram till ett svar. Och därför har jag betat av en massa krav som man måste ställa.

Trots detta är ju mitt slutliga val synnerligen subjektivt. Hur många procent av den skivköpande allmänheten håller med mig? Hur många instämmande nickar får jag i den mer eller mindre professionella kritikerkåren? Det får vi aldrig veta.

Det första jag tänkte var naturligtvis att det måste vara en platta som har betytt väldigt mycket för väldigt många när den kom och en platta som var nyskapande och omtumlande när den var ny.

Men sen tänkte jag: varför nyskapande? Är det nödvändigt?

Det viktiga är väl att det är en platta som är så bra att man kan spela den när som helst, om och om igen, i år efter år!

Då försvann Beach Boys ”Pet Sounds”, Beatles ”Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band”, Stones ”Sticky Fingers”, Stevie Wonders ”Songs In The Key of Love” och många andra omvälvande plattor, som kändes outslitliga i några år, men som man inte lyssnar på med samma inlevelse idag.

Andra superstjärnor som har gjort fantastiska album är förstås Bruce Springsteen, Ray Charles, Aretha Franklin, Prince, Marvin Gaye, Bowie, Johnny Cash, James Brown, Pink Floyd, Sam Cooke, Bob Dylan, Michael Jackson, R.E.M., Willie Nelson, The Who och några hundra till. Och visst spelar man deras album då och då, åtminstone som bakgrundsmusik, när man egentligen håller på med något annat än att lyssna.

Men världens bästa album måste vara av den kvalitén att man spelar det för att man vill lyssna, från början till slut, utan att bli störd. Hur många sådana album finns det?

Jag har några favoritplattor som jag aldrig tröttnar på. Bl a är det ”Doug Sahm & The Last Real Texas Blues Band”, inspelad delvis inför publik på klassiska Antone´s i Austin. Det är en helt igenom fantastisk platta med ett utsökt band, som har en liten men tung blåssektion, och med Doug Sahm i sin bästa form någonsin. Älskar man blues och soul och allt det som vi kallar rootsy, så är det svårt att hitta en bättre platta.

Men det finns ett annat album, som slår alla andra.

Det släpptes som ett dubbelalbum på vinyl 1966. Nu har det funnits på CD i många år och därmed är det bara att sätta sig till rätta med en öl eller en liten whisky och se till att man får vara ifred de närmsta 90 minuterna.

Man trycker på startknappen och förflyttar sig på direkten till Sands i Las Vegas. Count Basies storband drar igång, en röst hälsar oss välkomna till en konsert med ”A Man and His Music”. Och mannen är förstås Frank Sinatra.

Här är han i sitt livs form, nyss fyllda femtio, och här har han en orkester som ger honom allt som behövs för att musiken ska svänga. Quincy Jones har arrangerat. Och publiken lyfter bandet och Sinatra till himmelska höjder direkt i inledningens ”Come Fly With Me”.

Det låter mäktigt. Redan i introt på låten är man på gott humör. Sen bara fortsätter det med rader av klassiker som ”I´ve Got A Crush On You”, ”I´ve Got You Under My Skin”, ”The Shadow of Your Smile” och man känner sig förflyttad till en av nattklubbarna i den där märkliga ökenstaden.

Man tröttnar aldrig på detta.

Count Basies storband gör ett lekfullt instrumentalnummer av ”One O´Clock Jump”. Man knockas när blåsarna kommer in och visar sin styrka. Och när låten är slut, står Frank Sinatra på scenen igen och visar sig vara en stand up-komiker av högsta klass. I ett långt nummer pratar han av sig om sina polare Sammy Davis Jr och Dean Martin. Man tröttnar aldrig på detta heller.

Och sedan kommer det fler favoritlåtar. ”You Make Me Feel So Young”, ”All of Me” och den underbara balladen ”The September of My Years”, där bandet lämnar scenen och Basie själv lämnar över flygeln till Sinatras personlige pianist Bill Miller.

I slutet av konserten gör Sinatra ett kortare stand up-nummer, mitt i ”My Kinda of Town”, innan han försvinner ut i kulisserna för att snabbt ta sig hem till hotellet. På The Sands gör publiken vad den kan för att få mer, men han sitter redan i en limo.

På alla punkter är detta en fantastisk platta.
Den innehåller musik som aldrig dör. Ingen musikalisk människa kan undgå att bli imponerad av arrangemangen, sångarens timing, bandets perfekta följsamhet, mixen av låtar och den närvarokänsla som man har lyckats framställa.

Sinatras röst har aldrig låtit bättre. Han sjunger med en självsäkerhet som inte kan överträffas – och det är med Sinatra alla andra sångare fortfarande blir jämförda.

Jag har visst missat att nämna plattans titel: ”Sinatra At The Sands”.

I min värld är detta det bästa albumet.

Jag tröttnar aldrig på den. Jag blir på lika gott humör varje gång jag spelar den. Den fyller alla mina krav på vad man kan begära av en platta.

Och det finns inte många sådana plattor, som 41 år efter utgivningen fortfarande besitter kraften och styrkan att ge lyssnaren en upplevelse gång på gång vid varje spelning.
Därför utser jag ”Sinatra At The Sands” till världens bästa album.

Om du tycker något annat, eller håller med, så skriv en rad på Forumet!

Läs mer om Sinatra, Frank