Artikel / Krönika
Howard Tate nådde hjärtat
Av Anders Hansson

Det var så att vi skämdes fast vi tillhörde dem som faktiskt tagit oss dit. KB var så glest befolkat att man utan risk kunde ställa sin öl på golvet och gå på dass och ändå vara säker på att ingen hade vält glaset när man kom tillbaka. Innan stjärnan äntrade scenen fällde gitarristen en halvsyrlig kommentar om publikens storlek. Men om han sjunger för femtio eller femhundra eller femtusen verkar inte påverka Howard Tate, en av soulens legendarer. Han var där för att, som han sa, försöka nå hjärtan och själar. Ni som inte var där får skylla er själva.

Howard Tates historia är tragisk men ändå full av hopp. Efter att 1967 ha spelat in Get It While You Can, vars titelspår gjordes känt av Janis Joplin, borde Howard Tate ha blivit en megastjärna. Så blev det inte. Inte heller slog han på allvar igenom med det självbetitlade album han gjorde för Atlantic. I stället hamnade Tate till slut på Philadelphias gator, utslagen och beroende av crack. Vägen tillbaka gick via Gud och efter 35 år då han inte sjöng en ton gjorde Howard Tate comeback 2003 med plattan Rediscovered.

Nu var han tillbaka på KB i Malmö, där han gjorde en grym konsert för några år sedan. Märkbart äldre, med färre tänder, större kagge, smakfullare glasögon och med slips i stället för urringning ner till solar plexus. Men med en röst som är näst intill densamma som på plattorna. Vilket närmast är ett mirakel även om man bortser från perioden som knarkande uteliggare.

Tate och bandet bjöd på de kända numren och guldkorn från de tidiga plattorna. »Get It While You Can«, »Ain't Nobody Home«, »Stop, She's a Burglar« och kompletterade med några spår från den senaste plattan »A Portrait of Howard«. Det svänger, det studsar, det är innerligt och falsetten sitter som den ska fortfarande. När Tate som extranummer kör en utdragen version av »I Learned It All the Hard Way« som han avslutar med att, med viss möda, ta sig ner från scenen och skaka hand med alla i publiken - då, om inte förr, når Howard Tate våra hjärtan.

Läs mer om Tate, Howard