Artikel / Krönika
Rock ´n´ roll-jubel i Malmö när Torpedoes jubilerade
Av Rune Häger

Malmö hade så sent som hösten 2006 ett stort utbud av levande musik. Varje kväll i veckan kunde man hitta bra lokala band som spelade på pubar och småklubbar. Musiker från olika band träffades i tillfälliga konstellationer och spelade sig svetta och lyckliga. Och publiken hängde med.

Ulf ”Masken” Andersson bjöd in gäster till sin scen på Estrad, en liten restauranglokal i anslutning till Folkets park och Nöjesteatern. Här kunde en vanlig vardagskväll förvandlas till en magisk afton. Men plötsligt blev det stopp i maskineriet, när Masken drabbades av nåt otyg i hjärtat och sen var det precis som om hela musiklivet i Malmö stannade upp. Nu, våren 2007, får man vara glad för att Dr Rock lockar in band och publik på St Gertrud åtminstone en gång i veckan och sen får man försöka hitta det lilla som bjuds genom att läsa det finstilta på nöjessidorna i Sydsvenskan, som för övrigt ger blanka fan i vad som händer i det lokala musiklivet.

Tillbaka till Masken. En gång i tiden var han trummis i Gonks, som hade en osannolik Tio i Topp-låt på den tiden Carl Eiwar skötte radioprogrammet som alla tonåringar lyssnade på. Gonks spelade, av någon för mig okänd anledning, in den töntiga pianoklinkiga låten »Loppan« på en singel och hur den sedan klarade sig upp på topplistorna är för mig fortfarande en gåta. Men Gonks blev stora, i alla fall i Malmö, och Masken fick sin hittills enda hit.

Vad han gjorde sen i alla år, efter »Loppan«, det vet jag inte. Men för tio år sedan bildade han, som sångare, bandet Rock´n´Roll Torpedoes. Det har varit ett band som vid olika tillfällen har presenterat sig på scener runt om i stan och eftersom Masken har fått med sig flera av stans främsta musiker, har Torpederna stått för god smak. Man har alltid hittat låtar som passar bandets kapacitet och Maskens sång har närmat sig de stora förebilderna mer och mer för varje år. Han sjunger så att det är svårt att hitta någon i Sverige som gör den här genren bättre.

Detta satte sin prägel på jubileumskvällen den 14 april, då bandet ställde upp i en XL-version med idel elitserielirare i besättningen. Tomas Pettersson spelar t ex piano som en oförstörd Jerry Lee Lewis, här fanns basisten Johan Valentin i en form som fick varje låt att gunga och jag kan räkna upp hela åttamannabandet. Men jag måste se till att nämna Olle Westerlund, landets förmodligen bästa pedal steelmänniska någonsin. Han började en gång i tiden i ett legendariskt 60-talsband som hette Carolines och fick under ett USA-besök uppleva Buck Owens på nära håll. Det var då han insåg att pedal steel var hans instrument, så han sålde sin bas och försvann in i en osynlig countryvärld med spelningar i Norrland, Norge och Danmark. I Sverige vet få vem han är. Och nu satt han där och spelade bl a i »Funny How Time Slips Away« så att man fick tårar i ögonen. En annan överraskning var trumpetmänniskan Petter Lindgård som petade in exakt den rätta mexikanska känslan i Delbert McClintons »When Rita Leaves« och fick Masken att bevisa en gång för alla att han är Sveriges Delbert.

Bandet hade gäster också. En alltid spelglad Jalle Lorensson med alla sina munspel och Steve Grahn, som inte fick sjunga, men som visade vilken fenomenal gitarrist han är. Dessutom medverkade, förstås, de båda körande tjejerna Margareta Nilsson och Diana Nunéz.

Så den här kvällen var man lika mycket i Harlem, Austin och Memphis som i Malmö. Nöjesteatern var utsåld och publiken var inte äldre än att den orkade jubla mellan låtarna. Och Masken inte bara sjöng i världsklass, han var rolig också. Ibland var mellansnacket lika kul som på en hyfsad stand up-klubb.

Men helst vill man höra honom, bandet och tjejerna tillsammans i perfekta harmonier som i »You´ve Lost That Lovin´ Feelin´«. Jag tror inte jag har hört den bättre sen singeln med Righteous Brothers.

Det här bandet skulle inte göra bort sig på någon som helst klubbscen i någon av de stora metropolerna i världen.