Artikel / Krönika
Jerry Lee fyllde Forum
Av Rune Häger

Här i Malmö tar vi ibland tåget till de västra förorterna som heter Köpenhamn. Vi byter till Metron i Ørestad och kan sedan kliva av på stationen som heter Forum. Den heter så för att den ligger precis vid Forum, en gammal gigantisk inomhusarena, ungefär lika stor som Oslo, och som byggdes för att många i de här kvarteren gillar att titta på cyklister som kör varv efter varv i timmar på en oval bana, medan de själva dricker öl och röker cigarr.

Här spelade Jerry Lee Lewis igår, den 28 februari 2007, inför en utsåld arena med säkert 8-9.000 danskar rökare och några svenskar.

Hallen är så stor att de flesta knappast kan urskilja personerna på scenen. Många, som har varit här förr, har kikare med sig. För att alla ska se åtminstone någonting, har man satt upp ett par gigantiska TV-dukar framme vid scenen. Så egentligen sitter vi i Forumhallen och tittar på TV. Själv sitter jag mitt i hallen och undrar om de som sitter allra längst bak, en halv kilometer bakom mig, behöver kikare för att se vad som händer på TV-skärmarna. Men alla hör bra. Ljudet ut mot publiken är onaturligt bra för en gigantisk arena som den här, det märks redan när förbandet, tre äldre danska bluesgubbar, spelar gamla klassiker medan alla väntar på Jerry Lee.

Till slut kommer ett gäng Memphismusiker in på scenen tillsammans med Jerry Lees ständige vapendragare Kennet Lovelace. De spelar några låtar medan alla väntar på Jerry Lee.

Jag har sett The Killer några gånger, redan på den tiden då han började bli gammal och man trodde att han skulle trilla av pinnen flera gånger.

Nu är han 71 och han springer inte in på scenen, precis. Sen sätter han sig vid en konstig Yamaha och visar att fingrarna fortfarande har en stor del av rörligheten kvar och att han har massor av kraft ännu i rösten. Han sitter som en tung hösäck på pianopallen och det är egentligen bara munnen och händerna som rör sig. Han börjar med »Roll Over Beethoven« och sen varvar han ballader med rockrökare i en timme ungefär. Någon show att tala om är det inte, mer än när han då och då skäller på en stackars ljudkille för att det saknas medhörning i golvhögtalaren. Jag skulle tro att ljudkillen är arbetslös från och med i dag.

Publiken är artig, jublar lite efter varje låt men tänder inte förrän det är nästan slut och »Great Balls of Fire« avlöser »Whole Lotta Shakin´ Goin´ On«. Det är den sämsta Jerry Lee-konsert jag har sett, men jag skulle inte vilja ha den osedd. Istället är jag tacksam för att ha fått se honom en gång till, rockvärldens kanske största fenomen genom tiderna. Det gör inget att detta var en lågbudgetturné, Jerry Lee får göra precis som han vill för mig och för alla andra som älskar honom.

Läs mer om Lewis, Jerry Lee