Artikel / Krönika
Delbert McClinton, Mr Rootsy
Av Rune Häger

Han har blivit större och större på gamla dar. Inte till omfånget, han ser ut att hålla sig i hyfsat trim, men som artist.

Men de flesta känner fortfarande inte till honom. En och annan tar upp den gamla myten om att det var Delbert som lärde John Lennon att spela munspel. Det stämmer inte. Lennon kunde spela munspel när han träffade Delbert, enligt modern forskning i ämnet.

Däremot är det sant att det är Delbert som spelar munspel på Bruce Channels världshit ”Hey Baby”, 1962.

Själv upptäckte jag honom under en underlig konsert på KB i Malmö för en himla massa år sedan. Det var Lennart och Peter, skivhandlarna på Musik & Konst, som sa att jag borde kolla in Delbert McClinton, han skulle passa min smak, sa de. Delbert McClinton? Jag hade aldrig hört talas om mannen, men sa Lennart och Peter något om musiker man borde känna till, så lyssnade man.

Så jag gick till Kulturbolaget, som låg vid Erikslust i västra Malmö på den tiden. Det var Lennart och Peter, jag och några andra av deras kunder som hade tagit oss dit. Lokalen verkade skrämmande ödslig en kvart före speldags. Vi var inte ens hundra närvarande. Men Totte, KB-chefen, såg ut som vanligt. Han var luttrad. Ibland kommer det ingen publik, det är smällar man får ta.

Delbert och hans band kom i alla fall in på scenen right on time, sa Hi folks, och spelade som om det var fullsatt. Dessa musiker var proffs ut i fingerspetsarna. Och Delbert levde sig in i varje låt, som om de var skrivna just för den här kvällen.

Han sjöng blues, country, soul, rock, gospel, rhythm & blues och allt som går under begreppet rootsy. Delbert visade sig vara mannen som kunde ha varit uppfinnaren av begreppet Rootsy. Detta var Mr Rootsy himself.

Och vi som var närvarande gjorde allt vi kunde mellan låtarna för att låta som om vi var dubbelt så många.

Vi trodde att Delbert och bandet skulle köra en kortversion av sin förmodligen inrepade 90-minuterskonsert. Men de verkade vara på ett ofattbart spelhumör. De spelade, och sjöng, som om det var fullt hus. Och jag upptäckte vilken enorm låtskrivare Delbert är. ”Maybe Someday Baby”, ”Two More Bottles of Wine”, ”I Wanna Thank You Baby”, ”Let Me Be Your Lover” – kanonlåtar bara radades upp på löpande band. Och han drog fram låtar av Chuck Berry, Doc Pomus, Willie Dixon, Johnny Cash, Leiber/Stoller, Otis Redding, Al Green och många andra.

Och han bara fortsatte och fortsatte och hade bandet med sig hela tiden.

Delbert gick av scenen för att besöka herrtoaletten och han gick inte backstage utan stegade in på samma ställe som publiken. Jag råkade vara där just då. Så jag sa till honom att det var en great show de bjöd på och han svarade att det var en perfekt publik. Som hemma i Texas, tyckte jag att han sa. Jag tog honom i hand och tackade och det var ändå inte ens halva konserten jag hade sett och hört. Men det visste jag inte då, jag trodde bara att det snart skulle vara slut.

Den här kvällen var ovanlig på mer än ett sätt, för Totte hade tänkt till. Efter Delberts konsert kunde man ju ha vanlig lördagsdisco, hade han kommit på. Så framåt elvatiden började det droppa in en ny publik, som aldrig hade hört ett uns av den musik som Delbert bjöd på. Det kom fler och fler och Delbert och hans band såg hur golvet framför dem fylldes av folk. Jag förmodar att Delbert och hans band tänkte att i den här stan, Malmooooo heter den visst, här går man ut sent när man vill ha live music. Så de lade in en ny pollett, ökade trycket och fortsatte att spela. Vi som hade varit med från början hade inget emot detta, det var ju vår musik de spelade. Och nu, med stor publik, blev ju allting bara bättre och bättre, otroligt nog. Det var rent svettigt att stå där och bara njuta. Och Delberts musikkatalog hade fler sidor än IKEA-katalogen.

Men den nytillkomna publiken hade svårt att fatta vad som pågick. En gammal gubbe som sjöng? Ett band med gamla gubbar i 40-årsåldern som spelade i konstiga saxofoner och trumpeter och vad det nu var?! Skulle det inte vara disco?

Efter en timme var det många som ville ha pengarna tillbaka. Totte kunde ju inte be Delbert att sluta, det var otänkbart. Discopubliken kokade av missnöje samtidigt som vi som hade kommit för att se Delbert kokade av välbehag.

Men strax innan missnöjet hos discopubliken skulle övergå i upplopp, tackade Delbert oss alla för en underbar kväll och lämnade scenen. Vi, hans riktiga lilla publik, var lika utmattade som bandet och orkade inte ropa in bandet för ett extranummer. Vi hade ju fått extranummer i mer än en timme.

Det var en unik kväll. Sen den kvällen har jag varit ett Delbert-fan.

Men om någon frågar mig vilken Delbert-platta de ska köpa först, så vet jag inte vad jag ska svara. Varför inte med hans senaste, förresten?

På ”Cost of Living” (2005) kan man studera honom som låtskrivare och upptäcka hans genialitet. Bland annat finns här en låt som i alla fall jag upplever som en hyllning till Jerry Lee Lewis 70-talsepok, då han hade Jerry Kennedy som producent. Delberts ”Midnight Communion” är uppbyggd exakt som Jerry Lees bästa countrylåtar, med pianot som anger tonen, fiolen som fyller på och så sången som tar över och dikterar villkoren för hur bandet ska spela. Kevin McKendree vid pianot gör samma små sketcher som Jerry Lee och Delbert måste helt enkelt ha haft en Jerry Lee-period när han skrev den här låten. Närmare har ingen varit The Killers förnäma countryperiod.

Delberts skivkarriär är inte spikrak. Han har hoppat mellan små och oansenliga bolag och bjässar som tyckte att de hade annat att satsa på än Delbert. Och det finns stora tomrum i hans utgivningar, perioder där det inte kom något nytt på åratal. Då sysslade de små oansenliga bolagen, som Edsel, med återutgivningar av gammalt material. Därför är det svårt att få riktig ordning i en Delbert-samling. Man måste gräva sig fram och ta reda på när inspelningarna är gjorda.
Men säg så här istället: det finns låtar man måste ha med Delbert.

Grammyduetten med Bonnie Raitt ”Good Man, Good Woman”, som ligger på CD:n ”Never Been Rocked Enough” från 1992. Den plattan innehåller flera andra spår som visar Delberts kapacitet som både sångare och låtskrivare. Det är en kanonplatta.

En annan låt är en av mina favoritballader: ”I Want To Love You”. Den ligger på ”Best of Delbert McClinton”, som släpptes av Curb 1991.

”Two More Bottles of Wine” finns på flera plattor i olika inspelningar. Den äldsta är från 1975 och finns bl a på ”Honky Tonk´n Blues”.

Hela ”Live From Austin”, som kom 1989, är given i en Delbert-samling. Det handlar om 11 bra låtar och fin publikkontakt.

”Sending Me Angels” måste man ha. Den finns på ”One of The Fortunate Few” och kom 1997.

Nä, jag ger upp. Man måste skaffa alla Delbertplattor man kan komma över, för det mesta är så där bra att man undrar varför man inte redan hade skaffat det.

Läs mer om McClinton, Delbert