Artikel / Krönika
Jim Lauderdal med många järn i elden
Av Lennart Persson

Han säger att den musikaliska höjdpunkten hittills har varit att få sjunga »Hickory Wind« med Keith Richards vid en minneskonsert för Gram Parsons. Men det kan sannerligen inte vara den enda.

Jim Lauderdale tillhör det unga, framgångsrika gänget av låtskrivare i Nashville. De där guldgossarna som lagt staden som lastbilschaufförerna kallar »Guitar Town« för sina fötter. Staden som allt fler liknar vid tjugotalets Hollywood. Staden som krossar fler drömmar än den förverkligar.

Men Jim har lyckats skriva framgångsrika låtar åt bland andra The Dixie Chicks, Dwight Yoakam, George Strait, Emmylou Harris, George Jones, Marc Chesnutt och Patty Loveless. Hans »King of Broken Hearts« hamnade i Straits film »Pure Country«, han förärades en prestigefull Country Music Association-plakett för Jones/Loveless-duetten »You Don’t Seem to Miss Me«, och häromåret fick han en Grammy för ett album han gjort tillsammans med bluegrasslegenden Ralph Stanley. Vilket gjorde honom stoltare än över något annat.

– Ralph Stanley träffade jag i Nashville i samband med ett tv-program jag gjorde med Patty Loveless, och vi gjorde då några låtar tillsammans. Då berättade jag för Ralph att jag höll på med en platta och att jag hemskt gärna skulle vilja skriva en låt till honom som han kunde sjunga med mig. Jag tänkte att det kunde vara en fin gest att avsluta albumet med en låt med honom.

– Sedan drabbades jag så klart av prestationsångest och lyckades aldrig få någon låt färdig. Under tiden blev Ralph dessutom sjuk. Men han är en »trooper« och jag lyckades till sist ta mig samman och avsluta låten. När han efter mycket om och men checkade ut från sjukhuset, trots att han hade lunginflammation, och tog turnébussen till Nashville för att göra låten med mig var det helt fantasiskt. Han sjöng så att alla i studion rös av lycka.

Skivan heter »Whisper« och låten heter »I’ll Lead You Home«. Leta reda på den!

– Jag försöker alltid närma mig de människor som jag vill jobba ihop som det fan jag innerst inne fortfarande är. Och det har lett till en massa lyckosamma möten.

Jim bidrog nyligen med en av låtarna till Solomon Burkes »Nashville«. Den lär inte på långa vägar dra in lika mycket pengar som en radiohit med Strait, men han är mäkta stolt över att han själv fick spela kompgitarr på inspelningen.

– Buddy Miller, som producerade plattan, hjälpte mig med att göra ett så fint arrangemang. Det var ännu en sådan där magisk stund man för alltid bevarar i sitt hjärta.

– Buddy har en underbar studio i sitt hus och han är en sådan fantastisk låtskrivare-gitarrist-sångare-producent. Han är dessutom en lika stor och unik människa som han är musiker. Det är inte ofta man träffar på en sådan person.

Jim är annars glad över att just ha börjat skriva låtar med Reba McIntire, Nashvilles sångdiva nummer ett. Han berättar också att han inlett ett samarbete med Robert Hunter, som var Jerry Garcias textförfattare både i och utanför Grateful Dead

På vägen har han också gjort en rad egna album, men han har gjort dem lite med vänster hand och utan att först ha lagt upp någon riktig karriärstrategi. Det ska det bli ändring på nu.

Han har precis gett ut två suveräna album på samma gång: »Country Super Hits, volume 1« och »Bluegrass« (YepRoc/Border). Det ena med hans bästa samling countrylåtar någonsin; respektfull mot rötterna, men utan att kännas det minsta retro i tonen. (Om inte någon kvinnlig artist toppat countrylistan med låten »Change« innan nästa år är över ska jag äta upp cd:n med fodral och allt.) Det andra är ett kärvare, mer uppenbart traditionellt album som mycket väl kan ge Lauderdale en ny Grammy.

Vi pratar om vem han helst skulle se att de tolkade hans låtar från countryalbumet.

– Vi har många tänkbara kandidater där: George Jones får gärna göra »I Met Jesus in a Bar«; eller Merle Haggard, som har så mycket honky tonk-feeling, han eller George Strait. »Cautious« [funderar] … det finns en hel del rhythm’n’blues-artister som skulle kunna göra den. Samma sak med »Right Where You Want Me«, någon som Delbert McClinton eller Bonnie Raitt. Och »That’s Why We’re here« får mig att önska att Ray Charles fortfarande var med oss.

Mitt påpekande att jag skulle vilja höra min favorit »Change« sjungas av en kvinna möts av ett uppskattande utrop.

– Yeah, yeah! Det har jag inte tänkt på, men det vore ju lysande.

Han är helt klar över att konkurrensen i Nashville är mördande. Det gäller att ha medhjälpare som jobbar engagerat för en.

– Mina förläggare håller öronen mot marken, så att säga, och lyssnar av vad skivbolag, producenter och personer som jobbar med A&R letar efter. Det har hänt förut och jag hoppas så klart att det händer igen att någon artist får lyssna på mina skivor, fastnar för en låt och bestämmer sig för att spela in den. Det är ofta slumpen som styr, men det hjälper till att veta hur Nashville fungerar. Musikindustrin har till exempel något som kallas för »tip sheets«, som utkommer med några veckors mellanrum. Här kan man läsa om alla möjliga artister från de olika skivbolagen, typ: »George Strait går in i studion i början av november. Letar efter hitlåtar i upptempo.« [Skrattar]. Min erfarenhet som låtskrivare har lärt mig att när jag medvetet försöker skriva vad jag tycker är en hitlåt åt någon annan artist så blir den i nio fall av tio inte ens inspelad, medan en låt som jag har skrivit för mig själv och som jag kanske inte ens tänker spela in … det är då det händer något.

Han är inte fullt klar över vilken som är hans största kommersiella framgång hittills.

– Men det måste vara någon av de låtar Strait har gjort … kanske »King of Broken Hearts«, som jag faktiskt skrev som en hyllning till George Jones och Gram Parsons. Den låten och en som heter »Where the Sidewalk Ends« användes i Straits film »Pure Country«, vilket var min första riktiga succé som låtskrivare.

Han har med åren jobbat med en lång rad olika låtskrivarpartners och berättar att det finns många sätt att möta dem på och att arbeta

– Ibland kan det vara så att jag bara får en hög med färdiga sångtexter och så väljer jag ut en och sätter en melodi till den. Ibland krävs det ett par rundor till. När jag jobbar ihop med textförfattare som Robert Hunter, Frank Dykus eller Clay Blaker är det ibland så att de kan ge mig en text och direkt på det får jag melodin till den i huvudet. Sen kan det också vara så att jag ger dem flera olika melodiförslag som de testar och så levererar de utifrån sitt val den slutgiltiga låttexten.

– Man sammanförs av olika anledningar, som ofta handlar om nyfikenhet. En önskan om att utveckla sin egen förmåga. Med Harlan Howard var det så att mitt gamla skivbolag RCA ordnade kontakten. Ibland är det så med låtskrivare som Leslie Satcher att man bara råkar på varandra på klubbar och spelställen. I Nashville råkar man helt enkel på så många låtskrivare att öppningsfrasen nästan blir: »Hey, vi måste göra en låt ihop!« Och så blir det ju oftast till slut.

Han har ingen direkt önskelista, men nämner några låtskrivare som han gärna skulle samarbeta med.

– En del av dem sysslar inte ens med country: Bob Dylan, Van Morrison, honom skulle jag verkligen vilja jobba med, och Beck, som står helt utanför hela Nashville-grejen. Melba Montgomery, som är en väldigt rar kvinna och bra låtskrivare. Annars har jag och Odie Blackmon, som jag gjort de nya plattorna med, ett sånt flyt i vårt låtskrivande just nu. En av de saker som jag tycker så mycket om med att jobba med honom är att vi verkligen funkar ihop, vi avslutar varandras melodiska meningar. Jag träffade honom för inte så länge sedan och vi bara skrev låt efter låt, på en dag kunde vi skriva tre nya låtar, de bara rann ut ur oss och vi slutade först när vi var uppe i 44 låtar. Det gäller bara att jag får några dar ledigt så ska han och jag kan sätta ihop »Country Superhits, volume 2«.

Han håller med om att det är en märkligt intim situation att skriva en låt ihop med en människa som man inte alls känner.

– Det är det sannerligen. Jag har varit med om detta att min förläggare kontaktar mig och berättar att »George Strait går in i studion nästa månad, så kan du ta och skriva ihop något med den eller den som tidigare har gjort flera låtar åt honom?« och det är helt klart en rätt känslig historia att träffa någon för första gången och småprata lite. Men när vi väl sitter där tillsammans är det just småpratet som ger mig idéer till låtar. Men på grund av mitt jäktade schema för tillfället, blir det nog mer så att jag får skriva mina låtar ensam som det var från början.

Han är helt på det klara med att det saknas en idiotsäker manual för hur man skriver hitlåtar. Och om det finns någon så förändras den hela tiden.

– Det är ett ständigt och föränderligt flöde av trender; alla musikaliska stilar förändras efterhand. Allt eftersom åren går bryr jag mig allt mindre om det som spelas på radion och sånt som jag ser på musikvideor. Det kan möjligen hindra mig i mitt arbete som kommersiell låtskrivare, men jag vill inte bli för påverkad av »månadens nyck«. Min smak vad det gäller country är väldigt traditionellt inriktad. Jag tycker att countryn alltid ligger någonstans bakåt i tiden, eftersom den lånar så mycket av äldre beståndsdelar ur populärmusiken. Som till exempel under tidigt 90-tal då en massa countryartister började att låta som Eagles; några år senare blev idealet att det skulle låta som 80-talets rockproduktioner, med dess speciella gitarrer och trumljud. Och för ett par år tillbaka sedan började rocken från Södern influera countryn. Om fem-tio år så kommer den säkert att använda sig av grunge-musiken också. Sådär har det hållit på sen 60-talet.

– Men med god stil håller man sig alltid på banan. Jag gillar pedal steel, Telecaster-gitarr, fioler; honky tonk-musik och -teman. Och det där tycks man aldrig komma tillbaka till. Det kommer – förhoppningsvis – alltid att finnas lite country i countrymusiken, men som all annan musik förändras den, på gott och ont. Rockmusiken av i dag är ju inte längre det samma som Chuck Berry, countryn har ju mer Chuck Berry i sig än vad rocken har. Men jag försöker alltid få in lite honky tonk i allt jag gör.

Och han lyckas ofta ta hand om rötterna utan att det blir för mycket retroprägel på musiken. Jag undrar i det sammanhanget lite över hur medveten han är om traditionens begränsningar vad det gäller textinnehåll; båda hans nya album är märkta som »clean«.

– Det inget som jag medvetet tänker på, men jag vill definitivt inte få någon att känna sig utestängd. Jag vill verkligen inte vara med om att en ung människa inte ska kunna lyssna på min musik på grund av några texter. Eller göra en grej av det hela för att på så vis sälja fler skivor till »rebelllerna«. Men det finns inga låtar jag har skrivit och sedan lagt undan för att de varit för »explicita«.

Vår diskussion för oss till en kontroversiell Leon Payne-låt som heter »Psycho«, som handlar om en psykotisk massmördare. Jim har dock aldrig skrivit någon låt på det temat.

– Men man vet inte, allt är ju möjligt. Och Payne var verkligen en intressant låtskrivare; han skrev en massa coola saker. George Jones spelade ju in ett helt album med hans låtar. Och Porter Wagoner gjorde nästan ett slags konceptalbum, »The Rubber Room«, på temat galenskap.

Han vill inte säga att de två religiösa låtarna på nya countryalbumet är självbiografiska, men berättar gärna om tillkomsten av en av dem.

– Jag har förvisso haft svårigheter i livet så det räcker. Nog för att bli religiös. Min far hade just gått bort och under ett par månader var jag verkligen sorgsen och kunde inte riktigt bry mig om någonting, inte heller min karriär. Den som hjälpte mig med den skivan var Leslie Satcher. Hon och jag skrev den ena låten väldigt fort och när hon lämnade rummet för att få i sig lite kaffe och sen kom tillbaka såg hon ut som om hon just sett ett spöke. På så vis kom titeln av sig själv, hon sa »I’ve seen Jesus in a bar« och jag sa att den titeln aldrig skulle funka, mer än som kanske en textrad. Men hon stod på sig och jag litade på hennes instinkt och låten bara kom ur oss. Det var en mycket stark emotionell upplevelse för oss båda, jag grät när vi skrev den. Och jag är glad att vi skrev den trots mina invändningar, för jag har sannerligen haft fel förr.

– Jag gjorde för övrigt en fin video på den låten för några månader sedan, som man kan se på You Tube-sajten. Jag begav mig ofta ut i öknen för att skriva när jag bodde i Kalifornien, nu blir det väl bara ett par gånger om året, stället jag gärna åker till ligger nära Joshua Trees nationalpark. Det är en liten stad som heter Pioneertown och där finns ett favoritställe som heter Pappy & Harriet’s Bar, det var där vi gjorde videon.

Han går tveksamt med på att kalla sig själv religiös, men ser det inte som en skyldighet att demonstrera det på sina album. Att det blev två religiösa sånger på det senaste var nog mest en slump.

– Jag är nog vad man skulle kalla religiös. På mitt eget, privata sätt. Men jag skulle inte tycka om att göra en stor sak av det. Och om jag ser på mig själv genom min frus ögon så skulle jag väl knappast framstå som det bästa exemplet på en andligt högtstående man …

– Så visst tar det emot att säga det, men jag vet att jag innerst inne bär på en andlighet som jag vill följa. På sätt och vis ser jag mig som universalist, jag menar att varenda människa är älskad av Gud. Jag tror inte att någon kan bära på alla svar, men det borde finnas respekt för att det finns människor som tror på något sådant. Jag är för tolerans gentemot olika religioner och föreställningar; det finns så många idéer och tankeskolor att man omöjligen kan peka ut en enda av dem som den absoluta. I slutändan handlar det om hur vi behandlar varann. Jag kan bara hoppas på en större enighet framöver, för det är besvärliga tider som vi lever i nu. En dag – förhoppningsvis – kommer vi kanske alla att få uppleva fred.

Till dess jobbar han på som vanligt. Han berättar att det är flera album på gång:

Ett han ska skriva och spela in tillsammans med Buddy Miller.

– Vi är ju gamla kompisar, jag bodde i en lägenhet ovanför honom och hans fru Julie i New York på nittiotalet och han spelade gitarr i mitt band. Vi värmde upp för Emmylou Harris under en Europaturné och hon blev så imponerad av Buddys gitarrspel att hon snodde honom till sitt band …

- Vi ska göra ett album tillsammans i hans hemmastudio. Och jag kan tänka mig att det blir något slags mix av country, Rockpile och The Everly Brothers. När jag jobbar med Buddy måste jag sanna mina ord spänna textskrivarmusklerna. Det är inte som när jag skriver åt mig själv, då kommer melodierna fram så mycket lättare. Men jag ser verkligen fram emot vårt projekt.

Innan det albumet är färdiginspelat ska han ha avslutat de påbörjade inspelningarna för ett album med arbetstiteln »Honey Songs«. Det spelas in med ett drömgäng som tidigare har spelat in med bland andra Elvis, Ricky Nelson, Gram Parsons och Merle Haggard: pianisten Glen D Hardin, gitarristen James Burton och trummisen Ronnie Tutt.

– Jag hoppas ha det albumet färdiginspelat till jul.

– Men det blir inte något som låter vare sig Parsons eller Elvis, snarare som ett av Glen Campbells sextiotalsalbum. Mediumtempo nästan rakt igenom, »soft and nice«, men utan stråkarna. Det kommer inte att låta som något av mina tidigare album.

– Och allt började med att jag sprang på James på ett frukostställe i Nashville tidigare i år. När jag gjorde den där Graham Parsons-galan så mötte jag James för första gången och sen råkade jag på honom i Austin i februari och vi utbytte telefonnummer. Han var så vänlig och jag berättade för honom hur mycket jag skulle vilja ha med honom på en inspelning. Och så sprang jag på honom igen och då sa han att han skulle komma till Nashville inom ett par veckor. Då ringde jag steelgitarristen Al Perkins och sen föll allt på plats. Det gäller att aldrig släppa ifrån sig de där ögonblicken som styr våra öden …

Tillsammans med nuvarande favoritlåtskrivarpartnern Odie Blackmon ska han ju dessutom spela in volym två av »Super Hits«. Han vill också utveckla det påbörjade samarbetet med Robert Hunter.

Och alla dessa album ska ges ut under det närmaste året eller så. De ska dessutom alla i princip vara inspelade och färdiga för utgivning innan han ger sig ut på vägarna för ett massivt turnerande.

– Det är så frustrerande att mitt i turnerandet plötsligt behöva ta paus i månader för att spela in. Jag vill inte behöva slå av på takten en enda dag. Jag är laddad till tänderna.

Med bra musik och goda intentioner, uppenbarligen. När jag skojar och säger att det verkar som om han i likhet med vissa västerländska statsöverhuvuden har lagt upp en regelrätt »war plan« skrattar han till och rättar mig:

– Nä, snarare en fredsplan. Precis det vi behöver, mer än något annat.

Läs mer om Lauderdale, Jim