Artikel / Krönika
Finns det för mycket musik?
Av Rune Häger

Hallå!

Finns det alldeles för mycket musik?

Svaret är ”ja, det gör det!”

Eller, nej. Det kanske finns för lite tid.

Det är nog det som är felet. Det finns för lite tid.

Tiden ska räcka till så mycket. Bio, TV, fotboll, konserter, krogbesök, jobb, resor, puben, motion, internet, mer jobb, familjen, korsord, vänner, tidningar, böcker, nya CD-skivor och gamla plattor i skivsamlingen.

Är det bara jag som inte hinner med?

Och kan det vara så att tiden blir kortare och kortare?

Förr, för bara några år sedan, hade jag järnkoll på alla nya rotalbum som kom. Jag lyssnade på massor och köpte allt jag ville ha. Jag sorterade in nya CD på rätt plats i bokstavsordning i hyllorna. Jag hittade det jag ville spela på noll sekunder.

Men det fortsätter att välla fram nya CD i en aldrig sinande ström. Nu är hyllorna fulla och jag lägger CD på CD i högar ovanpå varandra ”tills vidare”, som om jag väntar att ett mirakel ska inträffa på hyllfronten, ett mirakel som gör hyllorna töjbara så att de fördubblar sin kapacitet.

Varje vecka släpps det ut nya plattor från stora och små bolag med kända och okända artister. Utan paus.

Det är omöjligt att ha koll på allt som kommer. Det går inte ens att hålla reda på vad Willy Nelson ger ut under ett år.

Runt CD-spelaren växer travarna.

Nu ligger Nisse Hellberg någonstans i en hög som för tillfället toppas av Jerry Lee Lewis och i högen bredvid ligger Monk överst och någonstans längre ned ska det finnas en ny Willie Nelson, som nog inte är hans senaste. De andra högarna är lika välfyllda och välmixade. Hur ska jag bestämma mig för vad jag ska spela, när jag äntligen har tid att lägga på en platta? I morse spelade jag ”Tufft jobb” med Nisse H, medan jag krängde på mig ytterkläderna. Det blir nog det enda jag hinner spela idag. Den är bra.

Men jag får i mig en del musik ändå, för jag kan ofta ha radion på medan jag jobbar. Det finns tusentals radiostationer på nätet, men jag har inte tid att leta upp någon som är så där extra bra, så jag klickar hellre in Radio Halland. Där har de en bra blandning på musiken. I går spelade de både Nisse H och Jerry Lee redan före lunch.

Men man får se upp, så att man inte hamnar i rena skräckprogrammen. Måndagar är värst, då får lyssnarna ringa in och sjunga i telefonen till gitarrkomp av gubben i studion. Han sjunger också. Det blir hemska duetter där två tonarter alltid är på kollisionskurs. Jag måste byta kanal eller gå över till mitt iTunes, där jag har mina favoriter i hundratals.

Medan jag jobbar strölyssnar jag. Men jag reagerar när det kommer något speciellt. Det är då jag slutar jobba och bara lyssnar. Det är då jag får i mig en dos av dagens behov, några uns som räcker för att jag ska må bra. Allt med Doug Sahm går bra, det mesta med Delbert McClinton och Jimmy LaFave. Dyker Buddy Miller upp så får jag avstanna jobbet. Speciellt om det är ”Sometime I Cry”. Eller om det kommer en låt med Tish Hinojosa, då måste jag lyssna. Och det finns flera andra som får mig att avbryta arbetet.

Så dagarna på jobbet går an. Jobbet ledsagas av musik, emellanåt med idel sådant som jag har lagt in själv i ett spelschema på iTunes eller i iPoden. Då är det är som bäst.

Och nu finns Radio Rootsy! Perfekt musik hela tiden, inget babbel, ingen reklam, bara garanterat bra musik. Än så länge är det så nytt att jag inte vet hur det ska bli i fortsättningen. Jag har inte ens kollat när det blir dygnet runt-sändningar eller om det kommer att bli 24 h service överhuvudtaget? Jag har inte vågat fråga om det ska bli reklam mellan låtarna heller, det är bättre att inget veta om den saken. Provsändningarna lät i alla fall helt rätt. Synd att man inte kan ha med sig den stationen i bilen.

Men hemma ligger högarna och väntar. Det är högarna jag inte hinner med. Tiden för högarna finns inte.

Ändå sägs det att produktionen av CD-skivor har minskat, för kunderna blir färre och färre. De laddar ner från nätet istället för att köpa plattor och minskar kunderna som köper plattor, då produceras det färre plattor och till slut finns det bara hemmagjorda demos att ladda ner från nätet och i framtiden suckar alla över att det var bättre förr när man kunde köpa nya CD-plattor med sina favoriter i plastboxar med snygga ilägg med all information man ville ha.

Det är för att bromsa denna utveckling som jag inte laddar ner musik från nätet.

Men det känns ungefär som att stänga av teven helt istället för att ha den i beredskapsläge för att bromsa växthuseffekten.

Hur lång är tiden för CD-skivan? När dör den? Eller kan vi vända utvecklingen?

Jag vet inte ett dugg.

Jag vet inte ens hur jag ska hinna lyssna på de nya CD-skivor som jag faktiskt har köpt. Tänkte ta en kväll häromveckan och sätta av den för en CD-frossa. Då kom grannen med fribiljetter till The Buddy Holly Story på Baltiska hallen. Jag gick dit och insåg att hallen är byggd för handboll, inte för levande musik. Allt prat lät som om den som pratade satt i en glasburk med locket på. Men det var ett bra band och han som spelade Buddy Holly kunde allt som Buddy Holly var så bra på. Och Buddy Hollys låtar håller hur länge som helst. När jag kom hem letade jag upp en Buddy-CD i skivsamlingen och spelade ”That´ll Be The Day”. Sedan var det gamla Seinfeld på Femman och jag fick stänga av CD-spelaren.

Vad ska jag göra med min skivsamling? Är det någon idé att ha 6 000 LP och CD om man inte hinner med att spela mer än två låtar i veckan?

Nu undrar förstås alla som läser det här hur jag hinner recensera en ny platta?

Ja, det är inte lätt. Jag får helt enkelt sätta av tid i min Planner. Skriva in tid som sen är reserverad för recensionslyssning. ”Onsdag kväll kl 20–23, rec.”, skriver jag in en vecka i förväg och sen kan ingen ändra på det.

Tiden räckte till allt förr. Den var längre. En timme var minst två.

Är det någon som håller med mig eller är detta något jag ska söka för?