Artikel / Krönika
Sisters in arms
Av Ola Karlsson

Ni kan säkert historien vid det här laget, men den är så fantastisk att vi tar den igen. Två syskonpar från Lund, Anna och Malin Törnquist och Lisa och Caisa Troedsson, tog sina besparingar, sina instrument och inte minst en chans och stack till Nashville. Sällan har väl uttrycket ”på vinst och förlust” betytt så mycket. Gruppens huvudsakliga låtskrivare och sångerska Lisa Troedsson berättar så gärna vad som hände sedan.

-Vi hade egentligen bara en spelning bokad innan vi åkte, den första kvällen. När vi hade spelat kom det fram en kille och frågade om vi ville ha skivkontrakt. Det var ju inte första gången man hörde det, men han lät i alla fall trovärdig så vi åkte ut till hans studio dagen efter, som han hade föreslagit. Vi ställde upp oss, som vi brukar göra, och så småningom kom det in en 6-7 killar. En av dem sa; ”Ok, ni har en låt på er att visa vad ni går för”. Vi hade ju ingen aning om vilka de var så vi bara körde. Efter första låten ville de höra mer, och sedan ännu mer. Då reste sig en av killarna och undrade om vi visste vem han var. Det visade sig vara en av bossarna för Mercury Nashville, James Stroud. Han erbjöd oss kontrakt på stående fot. Det var helt galet (skratt).

Och på den vägen är det alltså. Under fem intensiva dagar spelades 17 bakgrunder in, och hela det självbetitlade debutalbumet var skrivet och inspelat på fem veckor. Plattan innehåller stilfullt popbeströdd rootscountry i världsklass och den något schablonmässiga beskrivning som varit vanligast förekommande är att det låter som blandning mellan Dixie Chicks och The Corrs. Den uppmärksamme lyssnaren märker dock snart att det enda Calaisa har gemensamt med irländarna är syskonkopplingen; musikaliskt sett utstrålar skåningarna bra mycket mer genuinitet än vad The Corrs etnochica skvalpop uppbådar. Det tyckte James Stroud och höjdarna i Nashville också och dessutom tyckte de sig höra en svensk, eller åtminstone exotisk ton Calaisas musik.

-De tyckte att vi hade en fräsch vinkling på countryn, säger Lisa. Det var som att de kände igen det, fast ändå inte. Vi har ju lyssnat mycket på Rankin Family och spelat mycket irländskt och säkert har vi tagit med oss mycket från den traditionen in i vår variant av country. Plus att vi naturligtvis har vårt svenska arv.

Vilket ni ju bland annat visar i instrumentalaren Röda Walters Special.

-Precis.

När man läser artiklar om er talas det mycket om revansch. Är det så ni känner det?

-Njae, revansch är väl mycket sagt. Men det här är någonting vi alltid velat. Vi har så klart försökt få skivkontrakt här hemma, men ingen har varit intresserad. Det är över fyra år sedan vi började kämpa på allvar, men vi insåg ganska snart att ingen kommer att knacka på dörren och fråga om vi vill ha ett skivkontrakt, så det var bara att börja mobilisera (skratt). Vi samlade på oss en massa information och fick mycket tips om spelställen i Nashville. Sedan stack vi bokstavligt talat på vinst och förlust. Jag gick ut polisskolan den 3 juni, och den 23 åkte vi (skratt).

Hur upplevde ni Nashville?

-Nashville är fantastiskt, på gott och ont. Allt är samlat på ett ställe och det är musik överallt. Det är faktiskt ganska överväldigande. Nästan alla håller ju på med musik på ett eller annat sätt, men samtidigt är det oerhört inspirerande. Konkurrensen är enorm och det enda sättet att göra sig hörd på är att spela var man än kommer åt. Så vi ställde oss helt sonika i gathörnen och började spela, bland alla alkisar och underliga människor (skratt).

Calaisa är varken de första eller sista svenska artister att spela in i countryns huvudstad, men få har på samma sätt lyckats fånga det bästa av Music Rows många kvaliteter. Där exempelvis Jill Johnson, med all respekt, ofta hamnar i den popigare fåran lyckas Calaisa balansera det kommersiellt utåtriktade och det ingående jordnära på ett mycket imponerande sätt. Det är inget djärvt antagande att det är här som tjejernas bakgrund som gatumusikanter gör sig gällande. Dessutom känns låtskrivandet moget och engagerande, och plattan har ett magnifikt, detaljrikt sound signerat Stroud. Och med flera giganter ur Nashvilles studiomaffia i kompet är musikerinsatserna naturligtvis fläckfria.

Visste hur ni ville att det skulle låta när ni gick in i studio?

-Vi var ärligt talat lite skraja. Det var ju ändå några av Nashvilles absoluta höjdare som var inblandade i plattan och man är som förhållandevis orutinerad svensk inte så tuff i de sammanhangen. Men James hade som mål att ändra så lite som möjligt. Han hade ju gillat oss för vad vi var när han såg vår audition och ville ha kvar kärnan i det. Han gav oss mycket utrymme, både rent musikaliskt och personligt, vi hade mycket att säga till om. Det kändes som om det fanns en ömsesidig respekt redan från början, vilket underlättade arbetet oerhört.

Ni har en låt som heter »Sisters In Arms«, är det någon sorts programförklaring för Calaisa?

-Haha, ja, det skulle man väl kunna säga. Fördelen med att ha den här sammansättningen är att man blir väldigt starkt som team. Vi kan både ta och ge kritik på ett bra sätt. Det finns en trygghet i det, det känns som om vi är syskon alla fyra. Samtidigt är det ju som det är med syskon; ibland tar man inte kritik på allvar (skratt).

I samband med releasen av debutalbumet släpps också en utmärkt och väldigt närgången dokumentärfilm om bandet. Filmen har sin egna lilla historia.

Lisa berättar:

-Det var en tjej som gick på folkhögskolan i Svalöv som kontaktade oss. Hon skulle göra en dokumentärfilm om ett band som sitt examensarbete. Detta var ungefär ett år innan vi bestämde oss för att åka till USA. Hon har varit med oss hela vägen, även i USA, och det skojiga är att hela auditionen för James Stroud och grabbarna finns med på filmen. Man ser hur hennes hand börjar skaka när James presenterar sig och ger sitt förslag om skivkontraktet. Det är skithäftigt (skratt)! Det finns också några scener från när vi är hemma hos James och gör köttbullar, och en del andra festliga grejer. Det var tur att hon var med, annars ger jag mig fan på att ingen hade trott oss här hemma (stort skratt).

Calaisa har också gjort en del spelningar utomlands, bland annat som förband till gamla soulpopparna Simply Red på klassiska Royal Albert Hall. En udda kombination, kan man tycka?

-Det funkade faktiskt väldigt bra, säger Lisa. Simply Red har ju en mogen publik, vilket jag tror talade till vår fördel (skratt). Det var en otrolig upplevelse att spela i alla de där fina salongerna.

Jag antar att det är slut på spelandet på gator och torg för er del nu?

-För tillfället i alla fall (skratt). Men vi älskar ju att spela, och särskilt på det sättet, så det är inte omöjligt att vi kommer att göra det ändå när man minst anar det.

Läs mer om Calaisa