Brooks snackar Springsteen (sida 1 av 2) | Nästa sida

Frank Östergren: 2012-07-04 13:30		I går tisdag hade DN den här kolumnen av David Brooks översatt. Men den verkar inte finnas på nätet. Så här, på USA:s nationaldag, originalet. Det har blivit i USA en j-vl debatt kring kolumnen. Själv tycker jag den förklarar en del, varför en del så identifierar sig med country, trots att de växt upp i Hofors. Ligger det något i det han skriver eller. Jag räknar med att Magnus E. kommer med ett antal avfärdande uttalanden som får mig att ångra att jag öppnade näbben. Men solen lär stig upp nästa dag, så det får man ta, http://www.nytimes.com/2012/06 /26/opinion/brooks-the-power-o f-the-particular.html?_r=1
Magnus Eriksson: 2012-07-04 14:05		www.nytimes.com/2012/06/26/opinion/brooks-the-power-of-the-particular.html?_r=1
Frank Östergren: 2012-07-04 14:16		Tack Magnus! Det där med hakar glömmer jag alltid. Eftersom sådana icke behövs på FACEBOOK när man där länkar. Bara det Magnus, ett skäl att använda Facebook.
Magnus Eriksson: 2012-07-04 14:16		Frank, det blir sällan bra när politiska skribenter och ideologer ska analysera kulturella fenomen. Du minns själv »Musikens makt«, liksom alla tragikomiska försök att diskutera kultur på tidningarnas ledarsidor. Brooks har fel i sin infantilisering av identifikationen. Den gör möjligen reda för upplevelsen hos dataspelare eller politruker som gillar de kulturella artefakter som uttrycker samma politiska åsikter som dem man själv har. Men hans försök har ingenting med en kvalificerad kulturell förståelse att göra, inte heller med en existentiell. Det fenomen han beskriver kan snarare förklaras med att vissa kulturella traditioner har skapat globala formspråk, alltså raka motsatsen till Brooks idé, som mottagare över hela världen kan relatera till. Sedan aktualiseras produkterna på skilda sätt genom att receptionen skiljer sig åt i London från Atlanta från Timbuktu från Prag från Tollarp. »Born in the U.S.A.« har inte samma betydelse i Madrid som i Asbury Park som i El Paso som i Nuevo Laredo. När det gäller Springsteen ligger, tror jag, appellen i den musikaliska grovhuggenheten som bryter ner de flesta gränser i kombination med en klasserfarenhet som människor över hela den industriella och post-industriella världen kan relatera till. Och så ska herr'n lära sig att en länk skapas genom att tecknen [ och ] får omringa nätadressen likt Santa Anas mördarpatrask omringade Alamo.
Frank Östergren: 2012-07-04 15:01		Jovisst. Men dock - Springsteen är en USA-artist som nämner ett antal USA-referenser i sina texter. Som countrymusiken gör. Vad är det just i detta med USA-referenser vi sjunger med i och tar till oss. Inte tycker vi det är lika kul med »Born i Angola« eller hur det nu heter på det huvudspråk som används i det landet? Och nog tycker vi det är »skojigare« med »From Boulder to Birmingham« eller »...in Texas Bob Wills i still the king«. Vad är i alla dessa USA-referenser som tilltalar oss.
Magnus Eriksson: 2012-07-05 07:48		Problemet med Brooks resonemang är att han använder en idé om barnets mytogisering av sin värld och för över den på vuxna, och därtill tillämpar den på ett område där vad som helst kan sägas, alltså »Springsteen«. Vad han i sak säger är att Springsteens europeiska lyssnare lever i en infantil omvärldsmytologisering. Jag anser att idén är motbjudande.
Frank Östergren: 2012-07-05 13:09		Infantil? Magnus, enligt ditt synsätt kan man som vuxen inte mytologisera sin egen värld utan att vara infantil. Så varje gång jag kör en Lundell-platta på hög volym, spelar låtsasgitarr, sjunger i låtsmikrofon och när låten är slut säger »Karin Söder hehe«, då är jag infantil? Dock Magnus går du inte i svaromål varför just USA:s populärkulturvärld är föremål för dyrkande och drömmande. I går var det USA:s nationaldag (jag vet att du avskyr sådant, ja), en granne till mig vuxna människan hissade stjärnbaneret.
Magnus Eriksson: 2012-07-05 16:56		Enl Brooks är den europeiska attityden infantil, inte enl mig. Det är han som förankrar tolkningsmönstret i barnets fantasivärldar, inte jag. Din fråga om det amerikanska? Jag har svarat på varför jag tror att Springsteen tilltalar sin publik i den industriella och post-indusriella världen utan att ta omvägen över barnets fantasivärldar. Ditt exempel med »Boulder to Birmingham« ger inte utslag på min privata Geiger-Müller, eftersom jag anser sången vara ett pekoral och orterna inte har någon större plats i min privata erfarenhetshorisont. Att jag tilltalas av Guy Clarks rader »I'm going down to Austin, Texas / I'm going down to save my soul« beror på att Austin, som plats och musikalisk symbol, har en sådan plats. Därför tilltalas jag förmodligen också mer av »Flickonra från Småland« än av »Fröken Fräken«. Det är elementär hermeneutik. Lustigt att du förlöjligar det angolanska , förresten. För egen del läser jag fler nyskrivna romaner från Angola än från USA. Och 4 juli är inte blott den amerikanska unionens födelsedag, det är också min bröllopsdag. Jag gillar taken att en hel kontinent saluterar mg och min fru.
Hans Berntson: 2012-07-06 00:12		Utan att ha tagit del av artikeln blir mitt svar på Franks fråga, att i grund och botten gillar mer eller mindre alla USA. Det finns några enstaka extremister som utgör undantagen, men de är inte många. Det kanske inte är politiken som gillas alla gånger, utan det är landet och människorna i stort som tycks om. Och det ska på något sätt uttryckas, så varför inte kulturellt? En väldigt lik parallell är »Ship to Gaza«. Varför åkte de just till Israel som de tycker så illa om? Jo, för israelerna kan man trots allt lita på. Det verkar inte bli något »Ship to Syria«.
Magnus Eriksson: 2012-07-10 09:35		I kommentarerna till Brooks idiotiska artikel sägs en held el kloka s aker. Jag saxar ur en kommentar från en österrikisk lyssnare (jag hoppas att jag håller mig inom lagens råmärken): »Rudi Pawlitschko, Austria: [---] There was another band we also followed almost religiously: BAP - from Cologne - wrote songs in a German dialect that we hardly understood. [---] For us, Springsteen never sang about life in the USA - about which we didn't know a single thing. BAP didn't sing about life in West-Germany either. They sang about our life, our dreams, our fears and our disappointments. A good novel or song is good independent of the writers origin or upbringing. The River is a song about one of us boys, who struggles to survive economically. A brave and honest man who cares about his wife but knows that he disappoints her. It hurts to fail. [---]«
Frank Östergren: 2012-07-10 16:56		Käre Magnus. Ibland undrar jag om du någonsin spelat låtsasgitarr och i fantasin varit, låt oss säga Björn Afzelius. Eller Hank Williams. Jag tycker faktiskt han Brooks har en poäng. Springsteens värld, åtminstone min Springsteen-värld, är mycket USA. Jag tycker fortfarande det skulle vara häftigt att som Bobby Bare sjunger »here I am on the the fender to my pickup truck«. Ett sexpack, en radiostation långt bortifrån, truckers, honkytonks, Lone Star Beer, Gettysburg,,, Men jag är väl barnslig och omogen och icke ansvarskännande.
Magnus Eriksson: 2012-07-10 17:08		Nu får du läsa innantill. Det är inte jag som hävdar att europeiska springsteenlyssnare tagit med sig ett infantilt tolkningsmönster in i vuxenvärlden, det är Brooks.
Frank Östergren: 2012-07-10 22:37		Magnus, jag gillar din debatt-teknik. Var i Brooks artikel står ordet »infantil«? Är det inte du som gör den tolkningen av hans resonemang? Därför att du inte vill att det ska vara på det sättet som Brooks anser att det är. Och - inte ett enda ord från dig om det jag skriver i det inlägg som börjar »Käre Magnus...« Det är något jag vill diskutera. Men inte du, för du hoppar över det. Varför?
Magnus Eriksson: 2012-07-11 06:37		Ordet »infantil« är min tolkning, men en högst rimlig sådan. Brooks skriver om barnets sätt att mytologisera världen, och sedan skriver han att den vuxne, europeiske springsteenlyssnaren tagit med sig detta tolkningsmönster in i vuxenlivet. Då är det knappast en orimlig tolkning att Brooks anser den europeiska springsteenförståel sen vara »infantil«, eller hur? Visst har jag spelat låtsatsgitarr - för fyrtio-femtio år sedan. Måste jag göra det i vuxen ålder för att erkännas som rockälskare? Mycket USA? Javisst, jag är också pro-amerikansk, se mina många inlägg om den europeiska antiamerikanismen. Och visst faller även jag för viss USA-romantik, men samtidigt tror jag att österrikaren som jag citerade har en poäng. Springsteens proletära erfarenhet är inte exklusivt amerikansk. När han sjunger om Asbury Park är det som när Joyce skrev om Dublin; han behandlar sin hemort som människans hemort, vars och ens hemort, inte som en exklusiv plats. Och, för att förekomma den invändningen, kommentatorn på nätet hänvisade inte till Joyce, det var min tolkning av hans resonemang, men en högst rimlig sådan. Ty Springsteens New York är Joyces Dublin som är Ranelids Malmö som är ditt Skogås och alla andras hemort. Till skillnad från t ex Ed McBains »Isola City«, som är en exklusiv plats - fiktiv eller inte, det saknar betydelse.
Frank Östergren: 2012-07-11 09:18		Infantil är din tolkning. En tolkning som du anser är högst rimlig. Jag tycker inte så. Jag tycker inte att det är infantilt. Jag tycker inte att det är infantilt att agera så. Joyce och pubar i Dublin ger mig inga vibrationer. Inte heller Ranelid och Malmö. Knappast Skogås heller, för den delen. Däremot »rednecks, white socks and blue ribbon bear«. Kanske menar jag att det är i Bruce Springsteens bild av New York/USA som jag vill vara. I bilden, inte i den vardag som finns där, utan just i bilden, med dess karaktärer, miljöer och uttryck.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg