diana jones (sida 1 av 8) | Nästa sida

Magnus Eriksson: 2013-07-18 11:50		Staffan skriver naturligtvis bra om Diana Jones nya, men så har vi det där med hennes själ och hjärta, alltså den romantiska estetikens vanliga inläsning av lyssnarens känslomässiga reaktion såsom varande en objektiv egenskap hos verket, det Wimsatt och Beardsley kallade »the affective fallacy« för bortåt nittio år sedan. Tom gjorde samma felslut när han skrev om Diana Jones förra skiva. Vore det cyniskt att påpeka att sångerskans två första skivor, likaledes högst hörvärda, direkt anslöt till 60- och 70-talens kvinnliga singer/songwriter-traditioner med tydliga ekon av främst Janis Ian? Efter dem gjorde Diana Jones ett career move, som givit henne välförtjänt framgång. Men se var själen och hjärtat finns. I vårt lyssnande, inte i skivspåren.
Dag Johansson: 2013-07-18 14:05		Magnus nämner den »den romantiska estetikens vanliga inläsning av lyssnarens känslomässiga reaktion såsom varande en objektiv egenskap hos verket [...], och anser sedan att Solding fallit offer för »the affective fallacy«. Que!? Så här skriver Solding: «Diana Jones har också en mycket personlig och unik sångröst. Den höga och lite dovt nasala rösten från djupet av kroppen har en förtrollande klang. Den rullar fram på gitarrens strängar och bär orden framför sig. Den griper tag och drar en med. Du kan inte stå emot. Och varför skulle du [? sic].» Även om han inte lägger in ngn brasklapp genom att t.ex. skriva t.ex. «i mina öron» så framstår stycket ovan enligt min mening (brasklapp) som helt subjektivt där Solding endast beskriver sina egna lyssningsintryck (notera «drar en med»). Det retoriska greppet att vända sig till läsaren i du-form ändrar inte på ngt sätt det subjektiva anslaget. «Affective fallacy"? My a**e! Det är säkert ett rekvent (?) fenomen men inte i Staffans anmälan, anser jag (brasklapp nr två).
Magnus Eriksson: 2013-07-18 16:59		Det var närmast den här passagen jag tänkte på: »Det är här Diana Jones hjärta finns. Det kan vi höra lång väg. Inget har låtit lika innerligt tidigare.«
Bengt Eriksson: 2013-07-18 18:02		Uppstår inte musik - liksom all annan konst - i mötet mellan musik-publik, i det här fallet lyssnaren? Och själva utgångspunkten för en recension är väl att det är recensenten - singular, en enda person - som återigen i det här fallet lyssnar och känner och skriver? Vem skulle det annars vara? Vad skulle det annars vara? Och när Magnus skriver: »tydliga ekon av främst Janis Ian«. Det kan väl lika gärna, i så fall, vara något som hörs blott i lyssnarens egna öron.
Magnus Eriksson: 2013-07-18 19:47		I allt väsentligt instämmer Bengt i vad jag skrev. Jag antar att det var oavsiktligt.
Bengt Eriksson: 2013-07-18 20:32		Om så skulle vara så är det väl bra, att vi är överens. Det har väl inträffat typ en gång de senaste tusen åren. Grattis till oss bägge!
Bengt Eriksson: 2013-07-19 12:26		Apropå ovandiskuterade. Det råkade bli så att jag först läste den ena recensionen och sen den andra, direkt efter varann. Vad ska en stackars läsare tro, när recensenterna läser så olika – ja, läser in så olika saker i en roman? Vad finns – egentligen – i romanen och vad finns i respektive recensent av egna, personliga upplevelser och erfarenheter, tankar och sen länge bestämda åsikter. Hur var – är – romanen egentligen? Det handlar alltså om Håkan Nessers nya. ”Levande och döda i Winsford” kunde ha blivit en psykologiskt laddad porträttstudie, kanske också en bildningsroman. Men Nessers fega prosa sätter gränser, likaså det spänningskrav han tycks ha så förtvivlat svårt att frigöra sig från. Till slut står vi där med en ganska trist deckarmelodram. www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/handlingens-slav/ Håkan Nesser är en mästare på gåtor och på att skapa de mest fantastiska berättelser kring dessa gåtor. Det är berättelser där allt verkar höra ihop på ett ödesbestämt sätt och där det förflutna och nuet nästan tycks parallellexistera. Nesser lyfter med ett njutbart språk fram Exmooreheden i höst- och vinterskrud. www.skanskan.se/article/20130719/NOJE/130719325/-/lockande-gator-och-spraklig-skonhet
Magnus Eriksson: 2013-07-19 14:47		Det är väl din sak om du vill lita på ett försök till analys av Nessers litteratursyn och brytningen mellan denna och hans prosa eller lite pladder om hur fantastisk han är skrivet av en person som tror att en rhodesian ridgeback är »en liten hund«.
Bengt Eriksson: 2013-07-19 15:27		Fast det var inte poängen utan: Det som en läsare läser = läser in - oavsett om hen är recensent eller inte, oavsett om det handlar om en recension eller en roman - finns just i läsaren. Men vad finns - egentligen - och verkligen - i det lästa verket, i det här fallet Håkan Nessers roman?
Bengt Eriksson: 2013-07-19 16:09		Ännu en - annan - läsning och recension av samma roman. »Jag får för mig att Nesser, sedan han sagt farväl till sina båda kriminalkommissarier - den buttre Van Vetereen (tio böcker) och den fryntlige Gunnar Barabarotti (fyra böcker) - är i färd med att gradera upp sin litterära status i ett land där var och varannan numera skriver deckare.« Men det är knappast intrigen som är romanens främsta tillgång - den är skäligen enkel - utan den noggrant instuderade och suggestivt återgivna lokalfärgen. Fast det lär väl inte blidka den som väntat sig en renodlad deckare." www.expressen.se/kultur/litterart-statusprojekt/
Tom Skjeklesæther: 2013-07-19 20:00		»Tom gjorde samma felslut när han skrev om Diana Jones förra skiva«. Magnus tidligere i tråden. Skrev jeg virkelig om Diana Jones forrige plate? Her på Rootsy.nu? Og i så tilfelle hvilke feilslutninger er det du sikter til, Magnus?
Magnus Eriksson: 2013-07-19 21:00		Jag tar det här ur minnet, Tom. Jag vill minnas att du satte hennes old timey-färgade americana i relation till att hon gått i uppväxtens New York och längtat till Appalacherna, ungefär. Det underförstod en livslång kärlek till just den musiken, vilket rimmade illa med hennes föregående skivor, vilka hon givit ut själv. Diana Jones har gjort kommersiella överväganden, vilket inte gör hennes musik sämre. Vad jag vänder mig mot är idealiseringen och romantiseringen av bevekelsegrunderna.
Tom Skjeklesæther: 2013-07-19 23:45		Her er min anmeldelse av Jones tredje album, ute 2006 (?) Jones, Diana My Remembrance of You (Newsong Recordings) Det går mange fullmåner mellom hver gang en stemme lik den amerikanske Diana Jones besitter kommer rundt svingen. Mens sangene fra »My Remembrance of You« klinger ut av høytalerne kommer jeg ikke på noen andre enn Iris deMent og Gillian Welch som synger med de samme vemodige kvalitetene. Det er helt i tråd med sangene og stemningen på denne platen at felespilleren Jay Ungar har en fremtredende rolle. Ungar er musikeren som står bak den uendelig vakre «Ashokan farewell», temaet til Ken Burns episke dokumentarserie om den amerikanske borgerkrigen. For selv om Jones har skrevet alle sangene på »My Remembrance of You« (hennes tredje plate) etter årtusenskiftet, så kommer de alle med en tinktur som om de skulle ha ligget nedpakket på et loft i hundre og femti år. Jones er opprinnelig fra øst Tennessee, men har vokst opp hos adoptivforeldre i New York. I voksen alder har hun funnet tilbake til sin opprinnelige familie og sine musikalske røtter i Tenessee. Det er fint lite å spore av Det Store Eplet i Jones sanger. Man kan bare gjette hvilken betydning dette valget har for Diana Jones. Platen er produsert av Jones sammen Mark Thayer, som åpenbart jobber etter less-is-more-prinsippet. Her er alt kledelig tilbakeholdent. Jones forteller små historier som helt er i tråd med betydelige litterære tradisjoner i USA fra de siste 30 årene, empatiske portretter av mennesker som på forskjellige vis hanskes med sine »ubetydelige« liv. Det er først når Jones kamera ruller nærmere at dramatikken åpenbarer seg. »My Remembrance of You« er et must for deg som har fulgt med på kvinnelige, amerikanske sangere/ låtskrivere i årene som har gått siden Nanci Griffith slapp »Last of the True Believers«.
Dag Johansson: 2013-07-20 00:44		Jag kan då inte upptäcka ngn »affective fallacy« i Toms text. BTW: Tom nämner sångernas »tinktur« i din recension. Snyggt ordval, Tom!
Magnus Eriksson: 2013-07-20 08:18		»I voksen alder har hun funnet tilbake til sin opprinnelige familie og sine musikalske røtter i Tenessee.« Hur vet vi att Diana Jones har musikaliska rötter i Tennessee? Vad vet vi om familjens musiksmak? Det finns ingenting som ger oss rätten att knyts biologisk härkomst till geografisk hemvist och kulturell tillhörighet. Den senare finns inte latent i en människa, färdig att väckas under vissa omständigheter. Alla dessa antaganden är resultat av »the affective fallacy«. Lyssnaren vill se något mer än anslutning till ett stilideal, något som går djupare existentiellt och psykologiskt. Jag lyssnade på Diana Jones två första skivor, vilka hon själv skickade till mig. Jag lyssnade på den som Tom skrev om. Hon bytte stil och fick en välförtjänt framgång. Varför kan vi inte låta oss nöja med det? Varför ska vi läsa in mer? Ett liknande om än inte likartat fall är Norah Jones. Det tjatas väldigt mycket om spermans betydelse för hennes musik, men enda gången hon närmat sig indisk musik är i enstaka (det kommer fler i höst) inspelningar med den biologiska halvsystern Anoushka Shankar. Vill vi se en kulturell förklaring till Norah Jones stilblandningar och tillbakalutade musik räcker den texanska uppväxten och musikmiljön långt som förklaring. Vi behöver inte komplettera med en spermaanalys.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg