Rootsy logo  
Rootsy logo
om kritik(er) (sida 1 av 1)

Peter Hackman:
2017-11-19 09:09
 Av en slump publicerade Sanna Rayman och Johan Hakelius igår, samtidigt, krönikor om Andres Lokkos recension av Morrisseys senaste. Poängen var mest det återkommande oskicket att döma personer efter deras “svans”, verklig eller gissad, men båda konstaterar i början att recensionen inte säger något alls om musiken. Eftersom jag prenumererar på SvD kunde jag kolla. Det framgår väl mest att Lokko ogillar Hanif Bali, Katerina Janouch, Johan Lundberg och några till.

Det är kanske inte så oväntat. Det är rätt längesen jag läste något av Lokko, men varje gång har jag undrat vad hans skriverier har med musik att göra. Mitt förlåtande sinnelag säger att det kanske beror på att musiken han skriver om inte intresserar mig, men här var det övertydligt.

Men jag påminns allt oftare om tomheten i mycket som skrivs om musik. För ett par dar sen uppträdde Good Harvest (en duo från Falun) i Linköping. Jag känner till dem genom deras gitarrbyggare Olav Löf så jag blev nyfiken på vad Corren hade att säga (jag prenumererar inte, men läser den på Stifts- och Landsbiblioteket). Recensenten satte högsta “betyg”, fem av nånting, och beskrev därpå mångordigt sina “känslor”, utan att med ett enda ord beröra vad som gav upphov till dem.

Nog får det synas att man varit med om något, att musiken tagit en någonstans, men åtminstone jag blir inte bättre människa av att läsa om hur någon annan mår, när jag inte förstår varför. Det subjektiva i kritik är rimligen automatiskt, redan i urvalet av observationer. De bästa skribenterna kan formulera träffande iakttagelser som personliga meddelanden - observationerna är tydligt deras, men ändå inte godtyckliga (eller, som ofta annars, felaktiga), och just därför angår de även andra.

Ett av mina favoritexempel är när Ingmar Glanzelius samtidigt råkade få skivor med två altsaxofonister till recension. Han uppehöll sig mest vid saxofonisternas förhållande till instrumenten, valet av rör, munstyckets inställning, etc. Poängen var ungefär att den äldre ville härleda kraft ur ett fysiskt motstånd, medan den yngre ville ha ett lättspelat instrument för hisnande utflykter.

Den diskussionen slog an på mig därför att den är precis lika giltig för mitt instrument, den akustiska gitarren, och säkert fler. Dick Idestam Almquist skrev för några år sen en lysande essä i OJ om kontrabasen i jazz; han beskrev bl a hur NHØP genom att stadigt sänka strängarna lyckades beröva instrumentet det mesta av ton och tyngd. En av många intressanta iakttagelser i en essä som från början till slut vibrerade av lust och kärlek till ämnet.


PS: det kunde, vid sidan om ämnet, vara intressant att få veta vad de som spyr eller gäspar åt First Aid Kit får ut av Good Harvest.

Bengt Eriksson:
2017-11-20 16:23
 Inte långt och inte mycket men det jag skrivit om Good Harvest:

Frestande att jämföra Good Harvest (Hanna Enlöf och Ylva Eriksson), som gett ut debutalbumet ”In A Life And Place Like This” (SPACE STATION 12 ***), med en annan, succérik ung kvinnoduo. Likheter finns – men även olikheter. Som röstläget, lite mörkare och djupare. Även de egna låtarna, som verkar komma mer direkt ur 60-talets anglosaxiska folksångsvågor. Extra plus för ett nedtonat akustiskt gitarrkomp, hoppas inte den här duon också ska bli överproducerad i framtiden!

PS. Lokko läser jag som en samhällskommentator snarare än musikkritiker.

Markus Södervall:
2017-11-28 23:19
 En reflektion kring Lokko, Dylan och musik:
mackesbrokenrecord.blogspot.se/2017/11/trouble-no-more.html

Magnus Eriksson:
2017-11-28 23:38
 [https://www.sydsvenskan.se/20 17-11-23/popikonerna-och-deras -trogna-folje]

Fan vet vad som händer, jag lyckas inte få länken rätt, ett par mellanslag som inte går att ta bort, tyvärr.

Bengt Eriksson:
2017-11-29 14:20
 www.sydsvenskan.se/2017-11-23/popikonerna-och-deras-trogna-folje

Med vänlig hälsning från den tekniska avdelningen.

Peter Hackman:
2018-10-07 17:48
 Den här recensionen, och min kommentar, dök upp i ett memory på Facebook. http://www.lira.se/skivrecensi on/iskra/

Här är min kommentar:

Det utrymme som erbjuds i Lira är inte lätt att förvalta, om man vill säga något om musiken, vad den strävar efter eller uträttar, illustrerar och exemplifierar (jag skulle aldrig drömma om att försöka). Då kanske det blir lättare att skriva om allt som var omkring och före, även om man inte vet så mycket därom.

Jag hörde gruppen första gången i Göteborg, 1974 tror jag, och strax därpå fick de dela en kväll i Linköping med Per-Henrik Wallins trio. Jag skrev om dem i JazzNytt vilket ledde till beställning av albumtexten (förhoppningsvis inte med i återutgivningen) till detta album., som spelades in 1975.

Jag var aktiv i Jazzclub Complete Communion 1974-1978, varav tre år som ordförande. En tydlig erfarenhet var att publiken var väldigt uppdelad efter preferenser - de olika fraktionerna möttes inte. De s k jazzfantasterna (t ex de som kom när vi hade Zoot Sims + Al Cohn) besökte inte arrangemang med Iskra eller annan fri-impro, de bara “visste” att
allt som kommit efter 1960 var “svårt”. Så de reaktioner som nämns i början märkte iaf jag väldigt lite av. Och inte kan någon ha reagerat på titlarna eftersom dessa (i den mån de fanns) aldrig meddelades.

Tuomo Haapala visade mig en stor bunt recensionsklipp. De var antingen positiva eller oförstående, men sågningar var det väldigt lite av. Så riktigt vad den här recensenten
(av allt att döma född tidigast 1968) talar om i början undgår mig.


Lista ämnen
Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.