musik i film (sida 1 av 1)

Magnus Eriksson: 2010-07-27 13:42		Jag såg Stéphane Brizés film »Mademoiselle Chambon« igår, ett vackert kammarspel om oförlösta känslor och språklöshet. Dessutom med vilsamma bildlösningar: långa scener, stationär kamera och varsamma panoreringar som vaggade in åskådaren i en behaglig vakendröm. Och knappt någon musik, ett stycke av Elgar för soloviolin får en diegetisk, eller tematiserad, funktion, därutöver miljöljud och tystnad + en ballad under eftertexten. Scenerna kring musikstycket var också några av de vackraste hyllningar till musikens kraft som jag sett. Violintonen nådde in i själens dunklaste och allra frusnaste skrymslen, tolkade och frigjorde oförlösta känslor på ett sätt som inget samtal kunnat göra, bortom tillfälligheter som klass och social tillhörighet (fast beskäftiga svenska filmkritiker fastnade i en social icke-tematik). När man slipper bombarderas med en icke-diegetisk musik vars främsta uppgift är att sälja soundtrackalbum får också den musik som faktiskt finns i filmen en mycket starkare betydelse. Den blir en konstnärlig nödvändighet, och den rymmer existentiell tyngd. Musiken blir en elementärt mänsklig kraft. Rootsy? Naturligtvis!
Tom Skjeklesæther: 2010-07-28 16:52		Her kommer elefanten dunndrende inn den sakrale glassbutikken til Magnus: Dr. Hoooks første publiserte musikk, skrevet av Shel Silverstein, dukket opp i filmen »Who is Harry Kellerman and why is he saying these terrible things about me?« i 1971. En film om en misslykket songwriter som har et nervesammenbrudd, med Dustin Hoffman i hovedrollen.
Magnus Eriksson: 2010-07-28 19:42		Och? Och vad gör elefanten i glassbutiken? Vanilj eller jordgubb?
Britt Høiseth: 2010-07-29 23:23		John Huston: Fat City 1972. Förste gang jeg saa Jeff Bridges og hörte Please help me through the night, og jeg tror det var Kris Kristofferson som sang. Vi laa flatt paa gulvet en hel gjeng med venner foran en gammel svart/hvitt -tv i en leilighet paa Töyen i Oslo ca. 1979 og hadde gledet oss i flere uker. Tror jammen det var svensk tv og, men vi skjönte jo engelsk.
Leif Thureson: 2010-07-29 23:41		Slutscenen i filmen om Lenny Bruce med Dustin Hoffman. Det var länge sen jag såg den men jag har för mig att det var Miles Davis med »It never entered my mind«. Minns det som magiskt.
Britt Høiseth: 2010-07-30 00:00		Rulletekstene etter Lars von Triers Dogville (2003): David Bowie's Young Americans til portrettene av saa slitne mennesker at man ikke var i stand til aa fordömme dem, snarere tvert imot. Men skummelt, skummelt.
Magnus Eriksson: 2010-07-30 11:22		Den bästa icke-diegetiska filmmusiken jag vet är Miles Davis musik till Louis Malles mästerverk »Hiss till galgen«. En mästerlig blandning av diegetisk och icke-diegetisk filmmusik: Ry Cooders musik till Walter Hills »The Long Riders«.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg