Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Fatboy
In My Bones
(Fat State)

Det finns skivor som aldrig lämnar mig, som alltid hittar tillbaka till skivspelaren och placerar mig i exakt samma rus som första gången jag hörde dem. The Pretty Things första Lp på Fontana (1965) är ett sådant exempel. Bandet tog den brittiska rhythm & bluesen ett steg längre än kollegorna i The Rolling Stones och satte ribban högt för hur bluesens obstinata lillebror skulle låta. Amerikanska Loves “Forever Changes» (1967) är med all sin idérikedom så genial att jag aldrig träffat en lyssnare som inte gillar den.

Det Fatboy gör på sin nya cd är heller inget som skapas varje dag - och inte av vem som helst. Det är lätt att känna igen ett mästerverk när man väl hör ett. Jag drar mig inte för att kalla “In My Bones« för det bästa som spelats in i Sverige - någon gång måste det göras, så varför inte nu.

Visst är den en logisk fortsättning på både “Steelhearted» (2004) och soundtracket “Babas Bilar« (2005) och jag trodde mig ha en ganska klar bild över hur bandet skulle låta fortsättningsvis. Men, den mångfald man visar upp här är utan motstycke och gör att jag inte längre vet vad jag skall kalla deras musik.

De öppnar i “Way Down Low» med att tänja gränserna för hur rockabilly skall låta. Fortsätter med “Down At The Room« som är en uppdaterad version av något som Leiber & Stoller skulle ha kunnat skrivit för Presleys Jailhouse Rock - musiken hade passat filmens scenografi perfekt. Därefter “Springtime» med sitt smokingklädda storbandarrangemang, är som gjord för Frank Sinatra, Dean Martin eller Sammy Davis Jr i Las Vegas.

Den sorgsna “I Once Had You« visar vilken enastående sångare Thomas Pareigis är. Väl underbyggd med Twin Peaksgitarrer och stråkar av Malin-My Nilsson och Fläskkvartettens Sebastian Öberg och Örjan Högberg har Fatboy skapat en rysare och en framtida klassiker för de övergivna.

Roy Orbison lurar i kulisserna för att ta över den snygga bagatellen “The Way We Were» och Billy Fury och brittisk rock & roll vakar över “Born To Love One Woman«. “Dark City Sky» är lika explosiv rockabilly som den som en gång gjordes av föregångaren Johnny Burnette och hans Rock n Roll Trio.

Kontrasterna mellan den brustna tonen i elgitarren, den nylonsträngade akustiska gitarren och trumpeten i “Humiliation« är magnifik. Titellåten “In My Bones» är lika ödesmättad som “I Once Had You« och Pareigis fantastiska röst är vackert ackompanjerad av Ari Haatainen och Per Ulanders musettedragspel.

När den klezmerinspirerade “Busy Bee» och det karibiska fyrverkeriet “Blue Skies« avslutar skivan känner jag mig som de få gånger jag fick gå på cirkus som liten - förundrad över varje ögonblick. Det finns bara en hake med “In My Bones”. Hur fan skall de kunna följa upp det här?


Singeln »Way down low« släpps 10 sept och cd-albumet »In my bones« den 24 sept.

/Per Magnusson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.