Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Fankhauser, Philipp
Love Man Riding
(Crosscut Records)

När Johnny Copeland 1994 ringde upp Philipp Fankhauser för att be honom ingå i sitt väloljade turnéband, var den senare redan en etablerad bluesartist i sitt hemland Schweiz. Det Copeland ville åt var inte gitarristen Fankhauser, utan dennes fantastiska röst. Det är inte ofta man hör en vit man begåvad med en så själfull röst.

Det här lär vara Fankhausers elfte album och om han tidigare mest sysslat med blues så har han här breddat sin stil. Det som återfinns på “Love Man Riding» är istället genomsympatisk blåögd soul, med stänk av både blues och jazz. Ja, han klarar även att i “Rio de Janeiro Blue« lägga en - om än sparsam - grund av latinorytm, utan att kännas obekväm.

Texterna är allmängiltiga och sätter den vuxne mannens problem med kärleken i centrum. Antingen det gäller ensamheten i “Lonely In This Town», oviljan att binda sig som i “Love Man Riding« eller oförmågan att förstå att det är över i “Call On Me», så är det främst tillkortakommandena som han ger röst åt.

Musiken är behagligt tillbakalutad, med ett tjockt och maffigt sound där en Hammond B3 och de genomgående lågmälda blåsarrangemangen har slipat bort alla vassa kanter och perfekt harmonierar Fankhausers röst. Den som gillar kanadensaren Colin Linden borde lyssna på det här.

I mitt liv har musik olika funktioner, jag sitter aldrig ner och bara lyssnar. Det finns borsta-tänderna-låtar och packa-ur-diskmaskinen-låtar. Ja, t o m sätta-på-sig-ytterkläderna-och-knyta-skorna-låtar. Philipp Fankhausers “Love Man Riding« kommer jag att spara till sista whiskyn vid midnatt, strax innan gästerna skall gå. Jag är övertygad om att de vill komma tillbaka då.

/Per Magnusson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.