Recension
Ollabelle
Ollabelle
(DMZ/Columbia)

Jag kan bli så jävla avundsjuk på jänkarna. OK för att de har den snyggaste flaggan, den bästa musiken, de snyggaste brudarna och den godaste maten, men det som verkligen svider i jantetarmen, det är deras otroliga dedikation till mannen på våningen ovanför.

Vare sig det handlar om att försöka dölja sin skenhelighet, förklara sin oförklarliga tur eller bara uttrycka sin glädje eller sorg kan man som god amerikan alltid gå upp en trappa för stöd, och komma undan med det i vilka situationer som helst. Det är som en kollektiv noja, en folksjukdom som är lika skrämmande som den är avundsvärd. Framför allt när den tar sig uttryck i musik.

Nu skulle jag i och för sig inte någonting som helst emot att gå med i Ollabelles fyra man och två kvinnor starka församling. Ett samfund där man inte behöver bekymra sig om några restriktioner eller bli utsatt för förmynderi eller sexuella övergrepp. En församling där musiken är Gud och vilken scen som helst är kyrkan. Och där kärleken alltid segrar.

Ollabelle inte bara svänger och sträcker händerna mot skyn, de rockar ganska fet röv emellanåt. Hade jag varit Satan och hört »Get Back Temptation« hade jag tänkt mig för fler än en gång innan jag gjort nästa framstöt. Och hade jag inte varit den hårdnackade ateist jag inbillar mig att jag är hade jag förmodligen bokat plats på nästa tåg till himmelen, så länge de spelade »Soul Of A Man« eller »All Is Well«.

Ollabelles gospel brinner inte som Staples Singers, eller Sister Rosetta Tharpes gospel brinner, därtill är den alldeles för, tja, vit. Men den har glöd och ett stort pulserande hjärta, Det känns också helt naturligt att Levon Helm gästar på Andrae Crouchs »Can’t Nobody Do Me Like Jesus«; The Band tillhörde ju samma musikaliska enighet för sisådär 30 år sen. Gudsfruktande eller inte, Ollabelle gör soulig bluesgospel för dig, dig, dig och mig. Alla som älskar och tror på musik, vill säga.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify