Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Dodd, Deryl
Stronger Proof
(Dualtone)

(samrecenseras med Jesse Dayton »Country Soul Brother«)

Det kanske är för tidigt att tala om en New Wave Of Contemporary Country Rock, men det börjar onekligen hända saker i Nashville, Austin och lite varstans i den amerikanska mellanvästern. För med jämna mellanrum dyker det numera upp plattor som förenar traditionellt honkande gräsrotscountry med hårdför rockattityd på ett nytt, fräscht och lekfullt sätt. Oborstad countryrock, där country betyder Lefty Frizzell och George Jones (eller varför inte Dwight Yoakam) och rock betyder Flying Burrito Brothers och Uncle Tupelo (eller varför inte Steve Earle).

Texasbaserade Jesse Dayton till exempel, är en självutnämnd country soul brother som gör sitt bästa för att leva upp till detta epitet. Han har släppt fyra habila plattor och fortsätter här på den inslagna vägen med den äran genom att blanda in alla former av rotsbunden musik i sin väloljade raggarmaskin. Låt dig inte låta sig luras av Daytons fagra babyface – han har en ruffigt själfull röst, väldigt lik killen i Hayseed Dixie, med både twang och riv och han pendlar utan svårighet mellan hardcore honky tonk, munspels- och fiolsmyckade countryshuffles och texastales.

Statementet i titellåten fungerar utmärkt, likaså den blåsförsedda countryfunken i sagolika »Talkin’ Bobby Dale’s Hard Luck Blues« och Doug Sahm-möter-Lefty-Frizzel-vid-mexikanska-gränsens-lekstugan i »Moravia« hör man gärna igen. För att inte tala om den finfina versionen av The Cars gamla »Just What I Needed«, där Dayton än en gång visar hur kort avståndet i själva verket är mellan pop och country. Texterna är inga mästerverk men slalomåker smidigt mellan klichéerna och går i mål med huvudet högt, även om »One Of Them Days« slirar betänkligt, även musikaliskt.

Snäppet bättre som album betraktat är likaledes texasfödde Deryl Dodds femte fullängdare, den skönt bonniga, men likafullt uppdaterade »Stronger Proof«. Dayton må vara en profilstarkare sångare, men det Dodd saknar i röstoriginalitet kompenserar han med knivskarpt låtskrivande. Där Dayton kan kännas en aning för medveten om vilka knappar han ska trycka på, och därmed bli lite förutsägbar och utstuderad, låter Dodd bara avslappnad och helt i fas med sitt hantverk.

»Never Again« låter som om Dwight Yoakam jammat med Buddy Millers band, titellåten är en Gram Parson-tributekväll med BR549 som husband och »Livin’ Where You Told Me To Go« är som en musikalisk version av Sean Connerys rolltolkning i sagofilmen »Dragonheart«, en godhjärtad countrybest med glimten i ögat. Han har fingertoppskänsla också. Dodds musikaliska alter ego, den dumpade trubaduren som bär hjärtat på bröstet och gråter i ölen, är precis på väg att bli patetisk när han flippar myntet och ger oss den fryntliga »More Of The Same«, och visar att humorn, och det goda humöret finns där innanför flanellskjortan. Och just i detta avgörande ögonblick framstår Dodd, precis som Jesse Dayton, som en utomordentlig representant för den nya vågen av modern countryrock. Om det nu finns någon sådan, vill säga.

/Ola Karlsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.