Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Vickery, Mack
Live at the Alabama Women´s prison
(Bear Family))

Om det är kärleken till just Mack Vickerys musik, behovet av en kvälls underhållning eller så enkelt som längtan efter en karl det vet inte jag, men de kvinnliga internerna är i extas på det lika obskyra som suveräna albumet “Mack Vickery - Live at the Alabama Women´s Prison». Nu äntligen återutgiven som CD.

Idén till plattan fick Vickery efter att ha lyssnat på Johnny Cashs inspelning från Folsom Prison. Tillståndet att få spela in lär han ha fått först efter att själv ha åkt ner och bjudit ut den kvinnliga fängelsedirektören. Och lade han ner bara en bråkdel av den charm som han kopplar på framför den här publiken så lär uppgiften ha varit en barnlek!

Öppningsspåren Harlan Howards “Life Turned Her That Way« - vilket ursprungligen var tänkt som skivans titel - och den egna “A Woman Who Walks On The Wild Side» måste ha appellerat direkt till mottagarna. Åttio procent av de intagna satt där för mord på sina otrogna män. “See See Rider«, så som vi är vana att höra Elvis Presley göra den, blir den här kvällen med en ny text till “Alabama Women´s Prison Blues». Låter det insmickrande? Inte alls. Det var säkert precis vad den här publiken behövde.

Jag vet inte om damerna var tvungna att sitta still under konserten, men jag kan sätta knäskålarna -ja, t o m hörseln - på, att när Vickery och bandet gör två av Joe Souths mest kända låtar, “Walk A Mile In My Shoes« och “Games People Play», då kan ingen levande ha suttit ner! Publiken lyfter nämligen taket!

Som en fattigmans-Presley gör Vickery i Julia Tutwiler Prison, Wetumpka, Alabama, exakt vad Elvis gjorde i Las Vegas. Repertoaren - blandningen av country, gospel och rock & roll, soundet och rösten är i klass med den store själv. Om jag ställts inför valet den där kvällen 1970, så hade jag hellre följt med Vickery till Wetumpka än Presley till Vegas.

På frågan om hur han minns spelningen svarade Vickery: “Hot, it sure was hot« och menade då inte bara förhållandet till publiken, utan även lokalen som saknade all form av ventilation och luftkonditionering. Det var så hett att hans genomblöta skjorta färgade av sig på kroppen.

Mack Vickery tackar publiken med orden: “We´ve played for a bigger audience, but we´ve never played for any greater audience». Ja, publiken gör faktiskt skivan till vad den är. Det här är helt enkelt en av de bästa liveskivor jag hört och förtjänsten är inte enbart Vickerys.

Skivkarriären sträcker sig bakåt till senare delen av femtiotalet och fram genom sextio- och sjuttiotalet, då han gjorde rockabilly- och countrysinglar för småbolag. Under pseudonymen Atlanta James släppte han singeln “Meat Man«, senare inspelad av Jerry Lee Lewis, och “The Farther I Let Her Go». Båda finns med här som bonusspår, liksom även den tidigare outgivna “Boston´s Busiest Peeping Tom«.

Bonusspåren visar vilken utmärkt sångare och mångfacetterad låtskrivare han var. “Meat Man» är sugande träskrock i Tony Joe Whites anda, “The Farther I Let Her Go« är fullt i klass med den utmärkte Ronnie Selfs AMY-inspelningar från 1968: “High On Life» och “The Road Keeps Winding« och “Boston Busiest Peeping Tom» är blue-eyed-soul i nivå med Charlie Rich. Allt dock med ett eget och personlig uttryck. Kan det bli bättre?

Bakgrunden är den vi känner från så många av hans kollegor och generationskamrater. Född under ytterst knappa förhållanden i Town Creek, Alabama. Ett samhälle bestående av ett postkontor och nästan inget mer. Modern dog när Mack var bara fyra år gammal och fadern flyttade runt med de åtta barnen dit där arbete fannns - Michigan, Ohio, Alabama och Tennessee.

Via radion blev blues och country det som väckte hans musikaliska intresse. Jimmy Reed, Lightnin´ Hopkins, John Lee Hooker, Hank Williams och Jimmie Rodgers var de stora förebilderna och redan från start tänkte han aldrig på något annat än musik. Hans vän, låtskrivaren Merle Kilgore fäller följande kommentar: “I never met anybody in my whole career that wanted to be around the music twenty-four hours a day, but all Mack Vickery wanted to do was to sing, be in clubs and be around music people. He just didn´t want to go to bed“. Sympatisk, eller hur?

Låtskrivandet kom att bli hans starkaste kort. Artister som Hank Williams Jr, Faron Young, Tanya Tucker, Johnny Paycheck, Waylon Jennings, Johnny Cash, George Jones och inte minst Jerry Lee Lewis har spelat in hans sånger. Den sistnämnda dessutom ett antal, bl a den sanslöst svängiga “Rockin´ My Life Away«.

I Jerry Lee såg Vickery en själsfrände och han kom under ett antal år även att ingå i Lewis band. Om den vildögde pianisten hade Vickery bara gott att säga:“I rode with Jerry on the road for a couple of years and we did a lot of partying together...We had much in common - music, women, songs, rockin´ and the Lord. When it comes to Jerry, truth is stranger than fiction...»

Mack Vickery dog sextiosex år gammal av en hjärtattack i december 2004. Svensken Kent Heineman träffade honom tidigare samma år för den intervju som finns publicerad i cd-utgåvans texthäfte. För er som vill ha mer, rekommenderas filmaren och journalisten Jonas Simas tre timmar långa dokumentär “Countryland« - http://www.sima.nu/index2.htm , inspelad 1975. Under namnet Atlanta James samtalar Vickery med Sima och gör “Meat Man» live.

Fängelseskivan sålde inte alls och bolaget, Mega Records, tvingades i konkurs. Om det var omslagets fel, eller en allmän illvilja till idén att spela in den på ett kvinnofängelse lär vi aldrig få veta. Det borde ha varit en lika säljande platta som “Johnny Cash at Folsom Prison«. Det är dags att skipa rättvisa. Ge den en chans!

/Per Magnusson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.