Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Yates, Lori
The Book of Minerva
(www.loriyates.com/cdbaby)

Det kunde bli en kampsång för fastlåsta mödrar. Med en röst som rymmer massor av luttrad erfarenhet förklarar Lori Yates »I’m Breaking out of Mummy Jail«. Kompet är småsläpigt, lite swingbetonat, som för att understryka belägenheten. David Baxters läckert hoppande honky tonk-gitarr förankrar sången i en konkret tradition, som också signalerar en klassbunden erfarenhet. Rrefrängen är precis så där trotsigt fylld av proletär självmedvetenhet som blott den kvinnliga countryn är idag.

Lori Yates gjorde sin majordebut med »Can’t Stop the Girl« 1989. Hennes fantastiska version av Linda Thompsons sång från hennes solodebut fyra år tidigare blev en signatur för skivan. Trotsig och stolt, men också med ett lättflytande sväng markerade den en artistisk hållning i centrum av det kvinnliga uppsving som räddade countryn från att förtvina i kitschiga åtbörder och den till intet förpliktigande, men kommersiellt så framgångsrika manliga neotraditionalism som många på 1980-talet misstog för vital countrymusik.

Eller borde stått i centrum. Lori Yates hade gjort en oberoende produktion dessförinnan (jag har tyvärr inte hört den), men efter »Can’t Stop the Girl« var det tyvärr stopp.

Fem år senare återkom Lori Yates dock med en fin countryskiva för kanadensiska Virgin, »Breaking Point«. Tre år därefter bytte hon spår med triphop-albumet »Untogether«, kanske ett väl häftigt hopp för somliga av hennes beundrare. Men även det är en utmärkt skiva; Lori Yates röst finns där, och den är helt oanfrätt av stilbytet.

Sedan kom en skiva med gruppen Hey Stella!, innan det 2006 var dags för nästa soloskiva: »The Book of Minerva«. Kanske i senaste laget att recensera den men på Rootsy skriver vi för evigheten, eller hur? Ty »The Book of Minerva« är en alldeles lysande skiva. Lori Yates sjunger med sin mjuka, men också lätt raspiga röst. Hennes frasering är perfekt, liksom hennes känsla för de möjliga betydelser som ryms i det stramt reducerade uttrycket. Ty instrumenteringen är reducerad till ett den expressiva nödvändighetens, och kraftens, minimum. Varje ton från gitarren (akustisk eller elektrisk, ibland uppstämd) är precis så självklar i den luftiga ljudbilden att något annat inte tycks möjligt. Det är också stränginstrumenten som dominerar den; blott en virveltrumma och pianot i några spår bryter mönstret.

Och sångerna är lysande, var och en ett mästerstycke. Moderns belägenhet tolkas även i »You and Me, Maria«, fast mer förtröstansfullt, mer innerligt än i »I’m Breaking out of Mummy Jail«. Längtan bort, både socialt och metafysiskt, får å andra sidan sitt fullödiga uttryck i »Far Away«, där bluegrassharmonierna och Randall Hills snygga mandolinspel fint integreras i den afrikansk-amerikanska gospelns call and response-mönster. Det är fortfarande lågmält, men med ett närmast ofattbart fräckt sväng.

Och den erotiska längtan får sitt ödsligaste uttryck i »Nobody Loves Me«, där Lori Yates bluestyngda klagan skär rakt in i den klassiska countryn - och rakt in i hjärtat. I »Who Knows Daddy« visar Lori Yates sin mytologiska sida i en ballad som återkallar stämningarna från Matraca Bergs mästerverk »Appalachian Rain«; Lori Yates modulerar även sin röst på ett sätt som påminner om Matraca Berg. Och i »The Cameron 1985« integreras de mytiska stämningarna med en mer naket känslomässig ödslighet på ett ytterst suggestivt sätt.

»The Book of Minerva« är en utsökt skiva, en av de senaste årens bästa countryskivor oberoende av subgenre eller andra mer eller mindre tillfälliga etiketteringar. Lori Yates har en av de stora och omisskännligt personliga rösterna, både som sångerska och låtskrivare. Och i vilken riktning hennes sånger eller framföranden än drar, bildar allt en helhet, en syntes så vacker och så perfekt integrerad att det formligen tar andan ur lyssnaren.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.