Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Vincent, Gene
The Outtakes
(Bear Family)

Det finns tillfällen då jag kan förstå alla dessa stackare som, trots en överfull garderob, aldrig har något att sätta på sig. Emellanåt kan jag känna total leda inför min egen skivsamling. Då har alltid Gene Vincent kommit till min räddning. En genomgång av hans produktion har alltid fungerat som en kompass på min musikkarta. Numer också lättillgängligt förpackad i boxen »Gene Vincent - The Road Is Rocky / The Complete Studio Masters 1956-1971« som kom för cirka två år sedan.

Det tyska bolaget Bear Family har under hösten släppt ytterligare ett mastodontverk med Vincent. Under arbetet med »The Outtakes« har befintliga arkiv genomsökts och ingen möda har sparats för att hitta vad som finns bevarat med Gene Vincent i form av alternativa versioner och olika tagningar av hans inspelningar. Resultatet är minst sagt häpnadsväckande!

Vi får på nära håll följa samarbetet mellan Gene och producenter som Capitols Ken Nelson, Abbey Road studions Norrie Paramor och Joe Johnson / Dave Burgess som producerade de sensationella Challengeinspelningarna sommaren 1966.

Trots att Gene genom sitt alkoholmissbruk blev sin egen störste fiende och dog utbränd enbart trettiosex år gammal, så visar den här dokumentationen hur seriöst han tog sin musik. I studion var han ambitiös, fokuserad, envis - ja nästan pedant - för att kunna ge det allra bästa..

Med den sista upplagan av The Blue Caps - alltså den som deltog på »Sounds Like Gene Vincent« - från oktober 1958 finns elva låtar producerade av Ken Nelson. Borta är då redan klassiska namn som Cliff Gallup, Paul Peek, Tommy Facenda och Dickie Harrell. Kvar i bandet är dock fortfarande den legendariske gitarristen Johnny Meeks, som tillsammans med Grady Owen - bas, Cliff Simmons - piano och Clyde Pennington - trummor, kanske är mest känd för inspelningen av »Say Mama«.

Vi får oss serverat ballader som »Lonesome Boy«och »Important Words« men också mer stadig rock & roll i klassiska »Who´s Pushing Your Swing« och »Anna Annabelle«. Inspirerad av Little Richard, drogs Gene under den här perioden åt ett mer rhythm & blues-baserat sound än tidigare och använde sig av både tenor- och barytonsax i de två sistnämnda, liksom även i Huey »Piano« Smith & The Clowns »High Blood Pressure« och Chuck Berrys »Maybellene«

Från december 1959 var Gene Vincent mest en angelägenhet för Europa och då framför allt England. Utan sitt kompband The Blue Caps befäster han sin ställning som soloartist med hits som »Wild Cat«, »Pistol Packing Mama« och »My Heart«. Helt klädd i svart läder utförde han en minst sagt dynamisk scenshow som för alltid förändrade en ung man vid namn Steve Aynsleys liv.

Aynsley återupprättade Genes fanclub under åttiotalet och gjorde det möjligt för oss Vincentfanatiker att hålla oss ajour med de få nyheter som då fanns att tillgå. Han är också författare till boxens informativa texthäfte. Kunnigt går han igenom alla inspelningar och sätter in dem i sitt sammanhang. Med över trettiofem foton och inspelningsdata som omfattar allt du vill veta - inspelade sånger, masternummer, plats, datum, producent och musiker - lämnar som vanligt Bear Family inget åt slumpen.

När Gene Vincent under två dagar i januari 1961 återvänder till Capitol Tower i Hollywood, så är materialet mer inspirerat av det som kompositörerna i Brill Building åstadkom än av klassisk rock & roll. Uppbackad av stråkar och körer gör Gene fenomenala sånginsatser i teen beat-ballader som »Mister Loneliness« och min personliga favorit »Teardrops«.

Vincents roll som en av de stora stilbildarna på femtiotalet skulle aldrig komma tillbaka. Det betyder ändå inte att han på något sätt var passé under sextiotalet. Trots avsaknad av listplaceringar gjorde han musik som står sig väl i jämförelse med andra samtida artister. Det är möjligt att han inte anses som tillräckligt nyskapande under den här perioden, men det finns absolut inget obekvämt med de här inspelningarna. Hans stora tillgång är naturligtvis rösten och den fenomenala timingen!

Mot en bakgrund av Charles Blackwells respektive Bill Shepherds orkestrar gör Gene oemotståndlig pop i »King Of Fools«, »You´re Still In My Heart«, och »The Beginning Of The End«. Här finns dessutom olika tagningar av Berry Mann och Cynthia Weils vackra »Where Have You Been« och Vincent sjunger den precis lika innerligt som Arthur Alexander gjorde ett år innan.

Kompad av The Sounds Incorporated gör han en »There I Go Again (Whoops I´m Dreaming)« som, med den framträdande akustiska gitarren, är mer avskalad än den slutgiltiga versionen. Med förmodligen The Outlaws i kompet finns här också »Temptation Baby« från filmen »Live It Up«, skriven och producerad av Joe Meek. Tidigare endast förekommande i boxen »Joe Meek - Portrait Of A Genius« från 2005.

Challengeinspelningarna från 1966 var så långt före sin tid, att om de spelats in idag hade de fått kultstatus och ansetts som fantastiska. Vincent var fullt ut en amerikansk artist och musiken var egentligen mest lämpad för USA-marknaden. Plattan i sin helhet släpptes tyvärr bara i delar av Europa och sålde endast marginellt. London Records gav ut den som »Gene Vincent« och idag framstår den som kronjuvelen i Genes produktion. Här får vi följa arbetet med dess framväxande.

Skivan är en »lost in the blåst«-platta av samma dignitet som Jim Fords »Harlan County«. Precis som Ford och Genes generationskamrater Jerry Lee Lewis och Elvis Presley hade han under uppväxten, som en svamp sugit åt sig allt som gick att lyssna på: country, rhythm & blues, gospel, pop och schlager. Allt detta kom sedan till uttryck i Challengelåtarna. Plattan är så komplex att den nästan är omöjlig att artbestämma.

Hans tolkningar av »Lonely Street« och »Hi Lili Hi Lo« borde övertyga även de mest skeptiska. Det lågmälda blåsarrangemanget i »Hi Lili Hi Lo« är genialt och ger ytterligare stöd åt Genes nästan smärtsamt vackra röst. Eller för att citera Steve Aynsley »..the way he held a note with so much delicate passion set him apart from any contemporaries. He was two people...the wildest of rockers and the most tender of balladeers!«

Det »The Outtakes« ger oss är allt som finns bevarat i form av inofficiellt material från inspelningarna hos Capitol, Columbia och Challenge Records. Totalt trettiosex låtar i inte mindre än trehundrafyrtio olika tagningar, hela eller delar av. Det kräver naturligtvis sin man. Själv är jag tillräckligt enfaldig för att vilja höra »Teardrops« i tjugofem olika tagningar.

Det här är naturligtvis inget för den allmänt nyfikne. Det är istället den stora belöningen för oss som i årtionden, Vincent dog ju 1971, läst varje rad, varje bok, hoppats och stundtals misströstat gällande studioouttakes och outgivna låtar.

Man frestas att citera American Music (svensk rock & roll-tidning och något av ett reklamblad för tyska Bear Family) och deras återkommande kommentar ...Björnligan har gjort det igen. Dock skall jag låta er slippa speltider och låtlistor.

Om »Outtakes« verkligen motsvarar allt som finns outgivet, så är alternativa tagningar från följande inspelningstillfällen det vi går miste om:

Första demon av »Be Bop A Lula« från april 1956.

Första riktiga inspelningen från maj 1956 då Gene och bandet gjorde »Be Bop A Lula«, »Woman Love«, »Race With the Devil« och »I Sure Miss You«.

Inspelningarna av Genes fyra första Lp-skivor 1956 - 1958: »Bluejean Bop«, »Gene Vincent & The Blue Caps«, »Gene Vincent Rocks And The Blue Caps Roll« och »A Gene Vincent Record Date«.

För Capitol gjorde Gene även »Crazy Times« 1959. The Blue Caps var då redan upplöst och ersatt av studiomusiker.

»Shakin´ Up A Storm« spelades in 1964 och »I´m Back And I´m Proud« 1969. Året efter producerade Tom Ayres, för Kama Sutras räkning, »Gene Vincent« (=If Only You Could See Me Today) och »The Day the World Turned Blue«.

Hoppet lär vara det sista som överger människan och förhoppningsvis dyker det även upp något från ovanstående inspelningstillfällen. Vad som däremot skulle kunna vara möjligt att få höra är Rolling Rock-inspelningarna från 1971 - utan pålägg, dvs Vincent med enbart en akustisk gitarr. Ronny Weiser lade ju på bakgrunder på »Bring It On Home To Me«, »The Rose Of Love«, »Hey Hey Hey Hey« och »Party Doll« efter Genes död. Finns dessa kvar hos Weiser?

Innan den oinvigde köper boxen »Outtakes« bör han/hon istället börja med det här:

Gene Vincent - The Road Is Rocky / The Complete Studio Masters 1956-1971
(Bear Family 8 cd-box)
Forever Gene Vincent
(Lp - 4 sista låtarna med Vincent, inspelat hemma hos Ronny Weiser 1971)
The Town Hall Party - TV-shows 1958/59 - Starring Gene Vincent
(DVD/VHS - 14 låtar live med Vincent )
Gene Vincent - Blue »Gene« Bop
(Cd - 30 låtar live från BBC 1960-65)
Gene Vincent - The Lost Dallas Sessions 1957-58
(Cd - Unika demoinspelningar)
Gene Vincent - The Rock & Roll Singer
(BBC-dokumentär som spelades in under 1969 års Englandsturné. Den mest rörande, berörande och upprörande musikdokumentär jag sett. Fem stjärnor - alltid!)

Den som vill veta allt om Gene Vincent kan med fördel läsa följande:

Mick Farren är med »Gene Vincent - There´s One In Every Town« den senast i raden att i bokform beskriva hans liv. Farren är stor Vincentvän, men lyckas ändå ifrågasätta myterna kring Gene och det är boken styrka.

För några år sedan kom »Race With the Devil - Gene Vincent´s Life In the Fast Lane« av Susan Vanhecke. Den är utmärkt skriven i dramadokumentär form och fungerar bra som introduktion till Gene.

För er som vill ha mer fakta så finns Britt Hagertys »The Day the World Turned Blue«, för övrigt den första stora biografin om Gene Vincent.

Slutligen så pärlan bland Vincentböcker, »Sweet Gene Vincent - The Bitter End« av Steven Mandich. Boken är helt koncentrerad på hans sista 2-3 år och i dagboksform. Alltså den tid då karl´n satt på arslet i en rejäl utförsbacke och ändå lyckades göra så fantastiska inspelningar som »Rainbow At Midnight«, »Circle Never Broken«, »I Heard the Lonesome Whistle« och »In the Pines« från Dandelion Lp:n »I´m Back And I´m Proud« 1969 och »How I Love Them Old Songs« och »High On Life« från »The Day the World Turned Blue« på Kama Sutra 1971. Här får du veta väsentligheter som att Gene medverkade i engelsk TV 23 september 1971. Han intervjuades och sjöng Kris Kristoffersons »Sunday Morning Coming Down« - en bakfull låt som måste passat honom perfekt!

Som absolut överkurs finns Derek Hendersons »Gene Vincent - A Companion« som omfattar alla »torrfakta« du inte visste du behövde: »Audio & Video Recordings 1956-1971, Worldwide Record & Video Releases 1956-2005. Composer, Producer, Group, Musician, Credits - And Much More«.

Därefter blir »Outtakes« ett måste! Den här typen av Bear Family-utgåvor vänder sig kanske främst till samtida och framtida musikforskare. Och så sådan som jag, som vill ha absolut allt av en viss artist. Inget annat bolag gör det så grundligt och så snyggt. Det är bara att lyfta på hatten och buga sig! ...Björnligan har gjort det igen!



/Per Magnusson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.