Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Almqvist, Andi
Red Room Stories
(Rootsy.nu)

Och plötsligt öppnar himlen sig.

Ned faller stora vattendroppar. Större än vanligt, större än någonsin. Som äckliga insekter dras de till kroppen. Landar och ger avtryck. Vätan är så påtaglig att kläderna klistrar sig mot kroppen. Skorna klampar ständig i nästa vattenpöl.

Det mullrar – och så ljusskenet från blixten.

Han snabbar sig. Tar lite längre steg än vanligt. Ena hörluren släpper sitt grepp om örat när takten ökar.

Han tänker på Jenny. Han tänker på husvagnar, på södra USA, på Daniel Woodrell. Spolar tillbaka och tar det en gång till:

She shot her kid-brother with a 45
She cut her mom and dad with a sushi-knife
And the owls in the woods went:
»Ooooo, Low-dive Jenny«

(»Low-Dive Jenny«)

Framme vid spärren. Han passerar. Nästan ensam på perrongen. Väntetid nio minuter, Han tittar sig omkring. Möter någons blick – därefter förläget ner i marken igen. Lyssnar på »Red Room«. Försöker förstå vad låten handlar om. Tror han vet, men är inte säker. Tolkar in sin egen vånda, sin självupplevda meningslöshet.

Sedan ser han henne.

Hon som det tog slut med, hon som hatar honom. Hon som hälsar och låtsas som att allt är bra, medan avskyn lyser i hennes ögon. De pratar kort; läget, jobb, bostad. »Kul att ses«, säger han. »Eller hur«, tänker hon och börjar demonstrativt läsa Metro.

På tunnelbanan lyssnar han fler gånger på »Katzenjammer«, undrar vad Andi Almqvist hade sagt i samma situation. Han lovar sig själv att bli en bättre människa. Återvänder till några fantastiska rader:

I´m the boss of a pack of good liars
Who always believe what I say
Just a voice in The Black Soul Choir
Just a whore at the death of the day


Framme vid Slussen. Han går i takt med »Mother Nature«. Känner sig av någon anledning starkare. Höjer volymen. Trummar takten. Nu på Götgatan. Ignorerar regnet. Mobilen ringer, han tittar på displayen, läser »Mattias Bergqvist«. Svarar. De bestämmer plats.

»Har du lyssnat på Almqvists skiva ännu?«

»På vägen hit och lite i morse. Gillar den väldigt mycket.«

»Jag med. Det finns en förtätad stämning rakt igenom som nästan får mig att må illa. Fast på ett bra sätt. Musiken är väldigt påträngande. Och Andis röst – det låter som att han smakar på orden, suger musten ur dem innan han försiktigt spottar ut dem. Men ordens kärnor landar aldrig på golvet. De samlar han på ett fat ämnat just för att kärnorna ska ligga där. Om du förstår vad jag menar?«

»Nej. Egentligen inte. Just den liknelsen var väl inte speciellt bra. Framförallt lite väl långsökt och svår. Fast jag tror jag vet vad du menar.«
»Ja, alltså det jag vill komma till är att han sjunger väldigt personligt, väldigt bra och har en erfarenhetens röst. Fast att detta är skiva nummer två, känns det som att Andi är typ hundra år gammal, att han har sett allt och hört allt, och nu skriver ner sin visdom för allmän beskådan.«

»Hold your horses lite nu. Han är ju ingen Dylan eller Springsteen direkt.«

»Nej. Och det är väl skönt. De finns ju redan. Och det sista som behövs är fler halvdana kopior. »Red Room Stories« är någonting annat. Något eget.«

»Du, jag fixar en påtår så kan vi sitta en stund till«

När han väntar på kaffekopp nummer två ser han att Mattias Bergqvist skriver i ett block. Samtidigt funderar han på gårdagen. Känner att bakfyllan växer sig starkare för varje minut. Blir ännu mer irriterad på att kön är så förbannat lång. Och på att man inte längre får röka inomhus. Han funderar en stund på låten »Confession«. Vilka var nu orden? De som fastnade, de som inte ville lämna honom ifred när han vaknade sömndrucken imorse?

I´ve been drinking
I´ve been picking fights
I´ve been cheating
Every other night
But there is a pond where I can wash my black heart white
And change my evil ways


»Varför har du med dig ett skrivblock?«

»Jag ska recensera »Red Room Stories« för Rootsy, men har lite problem att komma på någonting att skriva. Det blir oftast så när en skiva är något utöver det vanliga.«

»Får jag läsa vad du har hittills?«

Han får blocket. Mattias Bergqvist reser sig för att gå på toaletten. Ute är himlen fortfarande tyngd av moln. Det outtröttliga regnet har inte tagit en paus sedan det klev in på arean för dagen. Han läser de första raderna, men tappar koncentrationen. Prövar en gång till.

»Red Room Stories« är ett album som skär igenom alla mänskliga skavanker och ofullkomligheter. Här finns låtar som knackar på dörren till verkligheten, som vibrerar av personlighet och vilja, utan krav på annat än att det ska tillfredställa upphovsmannen själv. Det Andi Almqvist lyckas med är att göra konst av det lilla och varje gång jag trycker på play tänker jag av någon outgrundlig anledning på de första raderna i en Harlan Coben-roman och på att låten »Jezebel« borde passa alldeles utmärkt till tv-serien »Deadwood«. Men mest av allt vill jag redan nu höra album nummer tre med tanke på den vändning Almqvists musik tagit sedan den två år gamla »Can´t Stop Laughing«.

Han vänder sida i blocket och ser de sista orden:

Detta är coolt som fan.

/Mattias Bergqvist


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.