Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Bogguss, Suzy
Sweet Danger
(Loyal Duchess Records)

Suzy Bogguss nya skiva »Sweet Danger« är hennes trettonde, julskivan medräknad. Hennes andra album, »Under the Gun«, var inte helt lyckat, även om det är mycket bättre än vad Suzy Bogguss själv anser. Där brast det främst i Jimmy Bowens produktion. Efter den har Suzy Bogguss själv varit åtminstone medproducent på alla sina skivor. Även debutskivan, »Somewhere Between« brister en del i produktion och låtval; Wendy Waldman tycks ofta pendla mellan det fulländade och meningslösa, utan några egentliga mellanlägen.

Men sedan, från och med tredje skivan »Aces«, har Suzy Bogguss varit hundraprocentig. Utom möjligen nu. Den här gången delar hon producentskapet med Jason Miles, som bland andra arbetat med Sting och Miles Davis. Det ger ett bredare sound, mer poporienterat och salongsjazzigt än på tidigare skivor; jazzen har annars aldrig varit Suzy Bogguss främmande, men det har då mer handlat om swing. Soundet är alltså bredare, tilltalet mer tillrättalagt och smeksamt; man skulle också kunna kalla det sofistikerat, fast på det lite undanglidande, oklara sättet. Countryn finns där i klangen, i melodierna och Suzy Bogguss sångteknik, men arrangemangen breddar det hela.

De första gångerna jag hörde skivan, tyckte jag också att det suddade ut profilen. Carson Whitsetts orgelsolo i titelspåret tillför föga av musikaliskt eller klangmässigt värde; det ger mer en signal om att Suzy Bogguss strävar åt ett delvis annat håll än tidigare. Jag var också lite främmande för pratsången och funkrytmerna i »No Good Way To Go« och röstförvrängningen, om än den är diskret, och Suzy Bogguss duett med sig själv i »Everything«. Och jag tyckte att en del andra spår knöt ihop sig själva i ett profilöst tilltal, som för att vara alla till lags, för att inte väcka några reaktioner.

Men så händer något. I »Everything« lägger sig några inpass på dragspelet och ett akustiskt gitarrsolo som på tvärs mot de tillrättalagda sångpåläggen, och Will Barrow integrerar modernismens jazzpiano i ljudbilden. Så frigör sig detaljer ur helheten, pekar åt ett annat håll eller skapar sin egen uttryckskraft. Ett gitarrsolo, ett sällsamt smakfullt och vackert stråkarrangemang eller en melodilinje som får eget liv och svävar iväg. Ur detaljerna formas nya helheter, sånger får ny karaktär. Långsamt skapas den närvaro, den säregna skönhet och det övertygande tilltal som är så typiskt för Suzy Bogguss och som får alla tidigare reservationer att vika. En sång som »Baby July«, som först låter som något som inte fick plats på »Nobody Love, Nobody Gets Hurt«, blir en sång i sin egen rätt; de varsamma melodilinjerna och det diskreta vokala utspelet kontureras vackert av plockigt piano och Pat Bergesons fräcka gitarrlicks. Sedan blir sången tätare, melodin får tydligare karaktär.

På samma sätt kommer den luttrade texten i »Even If That Were True« att ges ett effektfullt korrelat i den förströdda pickingen, medan lyftet i refrängen sjunger ut en hoppfullhet trots allt. Och i den hymnlika »In Heaven« framträder de återhållna effekterna allt tydligare i ett uttryck som annars tycks ha en omedelbar, och meningsmässigt snart uttömd, kraft.

Så kan vi se hur detaljerna bildar nya mönster, nya konfigurationer, i sång efter sång. Suzy Bogguss nya skiva ger ett omedelbart intryck, men skapar avtryck främst i sina inneboende kontraster, vilka framträder tydligare med varje ny lyssning. Suzy Bogguss är hundraprocentig även den här gången.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.