Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Collins, Karen & the Backroads Band
Tail Light Blues
(Azalea City)

Patty Loveless brukar kallas »the last coal miner’s daughter in country music«, en hederstitel som understryker både henens härkomst och särställning i en tid när countrymusiken besegrar medelklassen och även rekryterar många av sina stjärnor från bourgeosien. Men Karen Collins kommer också från kolgruvedistrikten. Hon växte upp i sydvästra Virginia, där bergen skar av radiosignalerna. Utom på natten, då kunde unga Karen höra sina favoriter.

Det är en emblematisk, men inte längre så typisk countrybakgrund. I dagens countrymusik är också den traditionsmedvetna honky tonkern Karen Collins något av en anomali. Hennes musik är genomsyrad av femtio- och sexstiotalets hjältar och hjältinnor, av Loretta Lynn och Ernest Tubb, vars gamle steelgitarrist Buddy Charleton är med i två sånger på Karen Collins nya skiva »Tail Light Blues«. Men även Hazel Dickens finns med i musiken, fast klassmedvetenheten hos Karen Collins inte är lika uttalad som hos Dickens; den sitter snarare i den musikaliska och identitetsmässiga ryggraden.

Karen Collins nya skiva, ja. Det är den första jag hör med henne, men hon har gjort tre tidigare, däribland en i eget namn med en blandning av klassisk country och cajun. På den nya finns det också ett spår med starkt cajundrag, »Heart Attack«, men annars handlar det om stilren och suveränt framförd honky tonk-musik. Fast Karen Collins visar även en countrysatirisk ådra i »Song Gone Wrong«, en låt som verkar modellerad efter de klassiska countrymönstren men där sedan ingenting stämmer: falsksång, otakt, fel tonart, en melodi som tappar all styrfart. I klass med Austin Lounge Lizards, men inte fullt så drastiskt.

Annars härskar stilkänslan. Tonen sätts direkt med den svepande »Honky Tonk Guitar« som inleder skivan. Buddy Charleton öppnar med en snygg steelgång och fortsätter med läckra licks. Karen Collins framför med sin vackert nasala röst en självständighetsförklaring, både mot mannen och de förväntade musikaliska attityderna i en countrysång om kärlek som slog fel: »My old honky tonk guitar won’t play the blues / No sad refrains come from its strings / Only happy tunes«. Ty allt är bättre, mannen borta och decaff i koppen (bara en sådan vändning) i stället för hans »bitter brew«, kaffet som metafor för livet och kärleken.

Sedan avlöser de ypperliga låtarna varandra, den ena efter den andra. »Highway of Love« är fräckt Johnny Cash-stompig, med Ira Gitlins småblurriga gitarrsolo och en refräng som sitter direkt. »Hurricane« där Karen Collins sång landar någonstans mellan Molly O’Day och Kitty Wells, men det följsamma rytmkompet och Matt Levines lyriskt expansiva dobrolicks och Gitlins spetsiga gitarrfigurer förankrar musiken i en senare tid. Basisten Geff Kings »Forgive My Heart for Breaking«, en klassisk countryduett där Gitlins läckra gitarrfigurer ger klarare kontur åt sången. »Half Moon Shuffle« med sin snygga swing eller en självmedvetet revisionistisk version av en gammal Waylon Jennings-hit: »Only Mama That’ll Walk the Line«. Och den pietetsfullt fräcka tolkningen av George Jones- och Melba Montgomery-duetten »Feudin’ and Fightin’« med ett komp så läckert i sina små åtbörder att sången aldrig blir densamma igen.

Det finns inte ett svagt spår på skivan. Kompet är utsökt, och Karen Collins modulerar fint sin röst efter de krav de olika sångerna ställer. Allt blir självklart, som om inget någonsin kunnat låta på ett annat sätt. »Tail Light Blues« är en fantastisk skiva, Karen Collins en lysande sångerska som är starkt förankrad i countryns traditioner men också uppfriskande fri och självmedveten i förhållande till dem.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.