Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Wainwright, Rufus
Release The Stars
(Geffen)

»I’m going for the sound of cash registers«. Så uttryckte sig Rufus Wainwright inför »Release The Stars«. Besviken över uteblivna kommersiella framgångar med hans bägge självutnämnda magnum opus »Want One« och »Want Two« tog han med sig Pet Shop-pojken Neil Tennant och omlokaliserade sig till Berlin för att skapa den jordade popskiva som skulle bli hans genombrott hos den breda massan.

Förstå då ironin i att öppningsspåret på »Release The Stars«, »Do I Disappoint You?«, är något av det mest pompösa och introverta han någonsin spelat in. Och svaret på frågan är, om ni undrar, ja. Åtminstone till en början känns »Release The Stars« som en besvikelse om man som jag fortfarande anser att Pierre Marchand-producerade »Poses« från 2001 är kanadensarens bästa album.

För vid de första genomlyssningarna känns det som om ingenting har förändrats sedan »Want«-dubbeln, som om det krassa citatet ovan bara var tomma ord och att Rufus Wainwright kanske trots allt är fånge i sin eget högmod och sitt välomtalat enorma ego.

Men med facit i hand, och med »Release The Stars« i öronen för tjugonde gången, är albumet nog en ganska logisk utveckling av Wainwrights artistskap. Han är måhända inte fånge i sitt eget högmod, men han är, på gott och ont, en helt egen genre; en felande länk mellan pop, teatermusik och opera. Han kan liksom inte sättas i relation till andra samtida artister, utan måste bedömas i perspektivet av hans egna tidigare verk, mycket för att han helt enkelt är en av vår tids våghalsigaste, och mest personliga sångare och låtskrivare, och någonstans tror jag att han är väl medveten om detta.

Vad han däremot kanske inte vet är att det krävs tålamod att lyssna på Rufus Wainwright, även för oss som följt honom sedan debuten. Detta tålamod betalar sig visserligen alltid förr eller senare, men om man hoppas på att få höra kassapparater klirra får man nog ha i åtanke att relativt få kan uppbåda detta tålamod. Även om jag personligen kanske hade hoppats att »Release The Stars« skulle visa upp en ännu poppigare och ännu mer lättillgänglig sida av Rufus Wainwright är jag trots allt ganska glad att han ändå inte har, eeeeeh, vett, att vara någon annan än just Rufus Wainwright.

Jag begriper mig fortfarande inte på »Do I Disappoint You«, men så länge han kompenserar det med låtar som »Going To A Town«, »Nobody’s Off The Hook«, »Not Ready To Love«, och »Between My Legs«, det poppigaste han gjort sedan »California«, rör det mig inte i ryggen.

Och rösten (eller Monstret som Rufus själv föredrar att kalla den) är så klart lika fängslande som alltid. Man väntar hela tiden på att den ska ge sig, att den ska försvinna ut nånstans i universums annaler, men den stannar hela tiden på jorden, kanske för att Wainwright aldrig nedlåter sig till själlöst wajlande eller gymnastiksång, utan låter de gutturala övningarna bli en självklar del av låtarna (kanske är det just därför ingen annan ännu vågat sig på att spela in någon av dem..?).

I ljuset av allt detta är »Release The Stars« till syvende och sist en bra skiva. Eller en bra Rufus Wainwright-skiva, om man så vill. Det är ju å andra sidan fullt tillräckligt för mig.

/Ola Karlsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.