Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Jälevik, Måns
For The Loveless & The Heartless
(Fair Frank/BAM)

Fler och fler artister upptäcker att det nödvändigtvis inte behöver vara en dålig sak att bli äldre. Fördelarna är, om allt går som det ska, många; bättre självkänsla, mindre press att tillfredsställa andra och mer stoff att avhandla på ett moget sätt. Och det man förlorar i ungdomlig energi och rastlöshet tar man lätt igen genom avspänd hunger och hantverksskicklighet. Men kanske framför allt så betyder det att man inte är rädd för omdömet »moget«. Det sista stämmer med all önskvärd tydlighet in på Måns Jälevik.

Inte för att Jälevik är lastgammal, men han har trots allt varit med ett tag. Och även om det inte varit någon jättelång resa mellan Her Majesty, det band där han till vardags huserar, och denna hans solodebut, har den onekligen varit nyttig. För egen del har jag alltid upplevt Jäleviks band som kompetent, men att de kanske har tagit i lite för mycket; det har funnits ett glapp mellan ambition och output. Precis det glapp som »For The Loveless & The Heartless« inte lider av.

För det här är innerlig, nedtonad, countryfärgad indiepop som inte skulle kunna vara något annat än svensk. Sound, klangfärg och harmonier är så djupt rotat i svensk indietradition att man först knappt hör de ganska tydliga anglosaxiska referenserna; Dylan, Young, ett och annat brittiskt band, och varför inte John Lennon. Men allt framfört av finkänsliga blågula fingrar och röster, med precis rätt avvägning mellan hur det »ska« låta och hur man sätter personlig prägel på en välkänd och väl inkörd formel. Sparsmakat trumspel, försiktigt piano, gitarrer som hörs men inte märks, och ett snyggt, akustiskt sound, förtjänstfullt inlindat i det finaste bandekot den här sidan Plastic Ono Band.

Jäleviks något brustna, men förtroliga stämma landar mjukt i den förtroendeingivande omgivningen och ger sångerna den edge som krävs för att det inte bara ska bli »ännu-en-typisk-singer/songwriter-platta-från-en-sångare-som-gått-solo«. »For The Loveless And The Heartless« är lite dåsig på ett ytterst sympatiskt sätt, en trogen följeslagare genom uppesittarkvällar, sömnlösa nätter och efterfester.

Här finns en utsökt cover på »Ain’t That Lonely Yet« (som bl a Dwight Yoakam spelat in), med den förtjusande Jennie Abrahamsson, som mer och mer framstår som en svensk motsvarighet till Emmylou Harris på kör, här finns en svidande uppgörelse i 6/8-balladen »Anyone« och här finns framför allt »Lighthouse«, ett makalöst soundtrack till en ännu ej gjord Werner Herzog-film. Och en radda bra låtar därutöver, samtliga tonade i blått. Mot slutet blir det långsamma tempot lite av en belastning, det är svårt att hålla isär låtarna, men då är man redan så långt inne i Måns Jäleviks känslovärld att det inte spelar någon roll.

Och så visar »For The Lovess And The Heartless« också att det där gamla talesättet faktiskt stämmer; när fan blir gammal blir han singer/songwriter.

/Ola Karlsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.