Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Flaata, Paal
Christmas Island
(Grammofon)

Jag har alltid förundrats över fenomenet »julskivor«.

Jag har funderat på varför så många artister är så villiga att sjunga de där smetiga låtarna igen, eller att skriva ihop och sjunga nya som är ännu smetigare. Varför man satsar så mycket tid, energi och pengar på att spela in och ge ut skivor som i bästa fall har en kommersiell livslängd på tre veckor. Varför man vill spela in skivor som hyllar en så hopplöst omodern och rått våldtagen högtid som julen.

Och vem lyssnar egentligen på dem? Köper man dem bara inte i ett fruktlöst försök att lägga händerna på lite av den julstämning man möjligtvis kände när man var fem och har letat efter sedan dess?

Eller är det bara så att artisterna gör de här skivorna av en enda anledning: att någon av låtarna ska hamna på de standardiserade julmusiksamlingar alla skivbolag ger ut varje år? Sneglar de alla på att George Michael måste ha tjänat mer pengar på »Last Christmas« än något annat i sin mediokra, men profitabla låtkatalog?

Jag hade precis bestämt mig för att aldrig mer i hela mitt liv slösa tid på en julskiva.

Och så går Paul Flaata, en av mina absoluta favoritsångare och gör en!

Det är hans tredje soloalbum, efter en rad plattor med bandet Midnight Choir, och det innehåller en blandning av högstämdheter som »O Little Town of Betlehem« och »The First Noel« och lite nyskrivna norska sentimentaliteter. Samt några favoriter ur vår tid, som Dennis Lindes välskrivna »Christmas Eve Can Kill You«, tidigare inspelad av The Everly Brothers, och gruppen Lows »Long Way Around the Sea«, som Flaata ger en närmast Scott Walker-aktig cinemascope-tolkning.

Och han sjunger så bra att man glömmer alla invändningar mot julen och dess musik.

Flaata är en Roy Orbison för vår tid; ibland blodisande dramatisk, alltid med en lika elegant som självklar övertalningsförmåga. Som en Chris Isaak man tror på. En Scott Walker utan de melodramatiska pretentionerna. Han har helt enkelt en sällsynt intensiv, sällsynt innehållsrik röst. Som bär vemod och kärlekslängtan och andra stora känslor utan att kantra över i vare sig effektsökeri eller pinsamheter. Den etsar, med stor försiktighet och förkrossande effektivitet, fast känslorna i lyssnarens medvetande.

Trots att han sjunger om julen.

Chris Eckman från The Walkabouts, som producerat Flaata vid ett flertal tillfällen, visste vad han talade om när han varnade för att »det ljud ni kommer att höra är ljudet av hur era egna hjärtan brister«.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

/Lennart Persson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.