Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Hellwood
Chainsaw of Life
(Munich)

Det är väl klart att ett projekt som inkluderar Johnny Dowd och Jim White ska heta Hellwood. Och lika klart är det väl att det ska låta som en country noir-tripp till helvetet.

Över 12 låtar utbyter Dowd och White, tillsammans med multiinstrumentalisten Willie B (den tredje invånaren i Hellwood) idéer och syn på musik - Whites sinne för refränger och oefterhärmliga stämningsbyggande blandas med Dowds vridna historier och okonventionella låtstrukturer, och med Willie B:s känsla för groove och detaljer på toppen. Det låter varken solo-White eller solo-Dowd, utan som en ganska naturlig förening av de båda. Så långt, så bra, alltså.

Jag uttryckte på min Bäst just nu-lista vissa dubier om »Chainsaw of Life«. Jag hade helt enkelt inte bestämt mig för om jag tyckte den var spännande eller bara jävligt jobbig. Efter otaliga lyssningar har jag bestämt mig; vissa delar är riktigt spännande och andra är bara jäääävligt jobbiga. Men, jag kan inte sluta lyssna.

»Chainsaw of Life« är inspelat i ett litet enskilt beläget skjul i upstate New York, och trion har haft fria händer i sitt skapande, och låtit idéerna och infallen flöda fritt i en sorts stream of consiousness-liknande lekstuga. Alltså, det är väl aldrig fel att ha mycket idéer, men det gäller nånstans att kunna sålla, och det känns som om White, Dowd och Willie B:s omdömen varit något grumliga emellanåt. Hur som helst, när de får till det, då lyckas de rejält.

Det är svårt att inte gripas av »A Man Loves His Wife«, Jim Whites hjärtskärande saga om rädsla, självförakt och omöjlig kärlek och på »The Good Die Young« tas Willie B:s The Meters-influenser väl tillvara, och Dowd låter nästan, nästan lika cool som Dr. John. »Alien Tongue« med sin pruttande trombon och hackande shufflebeat och den ödesmättade countryfunken på »God’s Back Pocket« är stentuffa, halvgalna White-kompositioner, medan den avslutande, banjodrivna hymnen »Dream On« är plattans vackraste ögonblick.

Thomas Dorsey är en välmenad, men väldigt klumpig hyllning till den gamle gospellegendaren. Dowds pratsång fungerar inte särskilt väl ihop med Kim Sherwood-Casos sköna stämma, och det hela mynnar ut i en »refräng« och ett förskräckligt gitarrsolo, lika falska som de är taffliga. Överhuvudtaget svajar det lite väl mycket på »Chainsaw of Life«. Varken Dowd eller White är väl kända för att vara några vokalvirtuoser, men bingosången är förödande för vissa av låtarna, hur goda ansatserna än är. Och punkiga »Chicken Schack« är, trots en småkul text, näst intill outhärdlig. »Man In A Plad Suit« är det definitivt.

Gud, Djävulen, död och bakgatornas Amerika är knappast några främmande ämnen för herrarna, och det vilar en nästan desperat stämning över hela albumet, något som gör att man vill återvända gång på gång. Både White och Dowd är ju gudabenådade historieberättare, och behållningen med låtar som »Thank You Lord« och »Ten Commandments« ligger definitivt i vad som sjungs, inte hur det görs.

Jag hade nog förväntat mig mer av en så här intressant kombination musiker, men samtidigt är »Chainsaw of Life« tillräckligt intressant för att jag ska komma på mig själv att ge den chans efter chans efter chans. Kanske slutar det lik förbannat med att den hamnar på min årsbästa-lista.

/Ola Karlsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.