Recension
Searching For Luke
Lock Inside A Key
(Express Music)

Tänk så lite man vet: Searching For Luke är ett enkvinnasprojekt, Malmöbaserade Frida Åstrand har skrivit, spelat och producerat hela rasket. Här springer man omkring i sin egen stad hela dagarna, men har ingen aning om att det görs sådan här svårmodig, själfull, egensinnig, det som Shannon McNally kallar »nordamerikansk spökmusik«.

Tolv spår på debutplattan; tolv ballader i singer/songwriter-facket. Men med lite stuns i instrumenteringen förutom den obligatoriska akustiska gitarren. Frida Åstrand spelar harpa, cello och såg.

Det är försiktigt, tassande. Men inte som i »rädd för att göra väsen av sig«. Snarare »pockar så smått på uppmärksamheten«. Inga självklara hits, inga övertydliga refränger. Låtarna tar lång tid på sig att sätta sig. Det är som om de klarar sig själv på egen hand; behöver inte min hjälp för att överleva.

Frida Åstrands röst är taggig som den bredspacklade väggen innan den blivit nerslipad. Skönt. Det finns nog med släta ytor här i världen. Det ringer av Stevie Nicks: samma rasp. Men attitydmässigt är hon närmre Joanna Newsom.

Texterna handlar, tror jag, till största delen om kärleken och svårigheten att lyckas med densamma och det underbara när man väl förmått. Bäst är »Luke« som är på evig jakt efter Luke eller vad fan nu hon eller han heter i era liv. Någonstans i allas våra liv finns en stor ouppklarad kärlek, typ. Den gör det personliga allmängiltigt på ett nästan smärtsamt sätt.

Teckningarna på omslaget – av Frida själv – är lite väl sago new age-aktiga: gör inte innehållet rättvisa. Ändå älskligt: stoffet bättre än paketet. Och det går att rikta mer kritik: det är för ofokuserat, för löst i fogarna. Inte riktigt färdigt. Är det en äkta ädelsten som glimmar där längst inne i jakten på Luke? Vet inte. Det måste i alla fall slipas en del till; poleras. Men under tiden lyssnar jag vidare med stor tillfredsställelse.

/Tony Ernst