Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Clarence ”Gatemouth” Brown, Zuzu Bollin
Boogie Uproar / Texas Blues & R&B 1947-1954 (4CD)
(JSP/ Smokestack)

1947 hade Clarence Brown liftat till Houston och satt i publiken på Don Robeys sylta Bronze Peacock i Houston när idolen T-Bone Walkers magsår gjorde sig påmint och han var tvungen att lämna scenen. Brown såg sin chans, hoppade upp på scenen, tog T-Bones gitarr och drog i gång »Gatemouth Boogie«: »My name is Gatemouth Brown/ I just got in your town I if you don´t like my style/ I won´t hang around«

Han behövde inte oroa sig. Publiken älskade honom och dränkte honom i dricks, nästa dag köpte Don Robey nya kläder och en gitarr till honom och ett par veckor senare var han i skivstudion.

Själv tycker jag »Gatemouth«, som dog i sviterna efter Katerina, cancer och hjärtproblem förra året, är betydligt roligare att lyssna på än den mer polerade och balladbenägne T-Bone Walker och »Boogie Uproar« domineras helt av Clarence »Gatemouth« Brown. En Gatemouth långt ifrån de sista årens elegante bluesambassadör.

Här handlar det om rå, opolerad blues och boogie med slamrigt piano, brunstigt brölande saxar, hårdriffande blås och fräckt, punkigt, uppkäftigt, uppfinningsrikt och orginellt gitarrspel, fullt av både rå kraft och lyriska finsnickerier. Skrytsam macho-boogie blandas med självömkande blues, perfekt för A & B-sidan på en 45:a under tre minuter på närmsta juke joint.

Ingen av de andra artisterna på de här fyra plattorna kommer upp i Gatemouths klass, storebrorsan Widemouth Brown är inte en oäven gitarrist och i »My Baby Left Me« levererar Nelson Carson en sån där bluesballad som bara får tiden att stå stilla. Både Goree Carter, som envisas med att sjunga ballader han inte klarar av, och den klassiskt skolade (inte för att det hörs!) Lester Williams, som dominerar de båda återstående skivorna, är mer polerade och deras gitarrspel ligger betydligt närmare förebilden och mästaren T-Bone Walker utan att närma sig hans klass.

Men ändå — trots att det kan bli lite enahanda ibland — så mycket bra musik på bara sju år och från en enda stat…?

PS Lester Williams jämförelse mellan New Orleans och Houston till mesigt second line-komp i »Texas Town« är nästan värd boxens pris — i stället för mardi gras har Houston rodeo, i stället för att vissla, som t ex Professor Longhair, joddlar Williams…

/Christer Olsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.