Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Parton, Dolly
Those Were the Days
(Sugar Hill/EMI)

Dolly Parton gör en coverskiva och öppnar med ett pålitligt plågoris, »Those Were The Days« som också givit skivan dess namn. Mary Hopkin, idag ihågkommen blott för att hon i unga år spelade in sången med engelsk text av Paul McCartney och John Lennon, sjunger andrastämman. Men Dolly Parton släpper även in sin gamla parhäst Porter Wagoner, Pam Tillis, Jimmy C. Newman, Jeannie Seely, George Jones, Brenda Lee och ett gäng ryska musiker. Hon drar också upp tempot. Något av det paradoxala småflicksvemodet (sången handlar om en återblick långt fram i livet) i Mary Hopkins original försvinner. Det blir gladare, men sången återfår också en del av sin folkmusikaliska prägel. Och Andy Hall balanserar det ryska med ett kärnfullt dobrosolo; till slut blir det en lycklig sammanlänkning av ryskt och bluegrass.

Det som på papperet såg lite vanskligt ut, blir alltså bra. Vi slipper också »Streets of London«, »Morning Has Broken« och »Annie’s Song«, alltså tre av förra seklets vidrigaste sånger, åtminstone efter Horst Wessel-sången. Dolly Parton låter oss dock inte slippa undan så lätt. Några av de mest uttjatade sångerna från förra seklet finns med. I »Blowin’ in the Wind« plockar hon dock fram sin mest rättframma och troskyldigt naivistiska frasering. Så sätter hon sin egen prägel på den gamla medborgarrättsklassikern. Nickel Creek ger den sedan mjuk bluegrasstouch. Det blir utsökt.

Samma rättframma touch får Pete Seegers gamla krigsprotest »Where Have All the Flowers Gone«. Pete Seegers a cappella-version är fortfarande den bästa, men Dolly Parton ger med hjälp av änglalika harmonier från Norah Jones och Lee Ann Womack sången en ny och djupt personlig profil.

Till de uttjatade sångerna hör naturligtvis också »Me and Bobby McGee«. Och visst är Kristofferson med. Men även här krånglar sig Dolly Parton ur den lurande banalitetsfällan. Jim Hoke öppnar med fläskigt munspelintro, och sedan blir det ett säreget bluegrassfunkigt sväng med gospelövertoner.

Nästan allt är lika bra. Keith Urban är lyhörd duettpartner i »Twelfth of Night«. I »The Cruel War« skapar Dolly Parton med asistans av Mindy Smith, Alison Krauss och Dan Tyminski en sorgset laddad uttryckskraft som lyfter långt över Peter, Paul & Marys version. Och även »Both Sides Now« får elegant bluegrassprägel. Där hör vi tre av de stora rösterna: Dolly, Judy Collins och Rhonda Vincent. En svindlande vacker vokal perfektion, suveränt insvept Chris Thiles mandolin, David Talbots ettriga banjo, Andy Halls eftertänksamma dobro och Jimmy Mattinglys fiol; här finns både innerlig närvaro och virtuost avspänt komp, så även i Pete Seegers »Turn, Turn, Turn« där Dolly Parton och gästande Roger McGuinn anknyter till Byrds omtolkning av Seegers omtolkning av Predikaren.

De flesta farhågor om skivan kom på skam, men tyvärr inte alla. Ädelpekoralet »If I Were A Carpenter« lyckas inte ens Dolly Parton rädda, trots snyggt arrangemang. Inte heller passar Dolly Partons gospelglidningar särskilt bra i den lågmälda »Imagine«; den är bättre med Eva Cassidy. Och även om vi slapp den förljuget pseudoandliga »Morning Has Broken« (säg inte att den inte antyder Cat Stevens utveckling till religiös extremist) spelar Yusuf Islam gitarr i »Where Do the Children Play«. Fast Dolly Parton gör en fin version av den.

Trots några få skönhetsfläckar rymmer Dolly Partons nya skiva så mycket suverän musik och en så personligt uttryckskraft att den glider in i den stora mängden omistliga skivor med sångerskan. Tag och lyssna.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.