Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Cat Power
The Greatest
(Matador/Playground)

Chan Marshall är en slug liten rackare. Över sex album har hon lyckats lura en hel indievärld (och nästan en hel kritikerkår) att hon är den kvinnliga motsvarigheten till Will Oldham. Viskande sång, svartsynta texter och ett lika trevande som taffligt anslag har gjort henne till en ikon för ett otal låtskrivare, inte minst för medlemmar av det starka könet. Hennes senaste genidrag är att spela in sin nya platta i klassiska Muscle Shoals-studion, med bland andra Al Greens kompmusiker. Men mig lurar hon inte.

Om detta är en homage till den southern soul Marshall enligt uppgift växt upp med, är det ett tämligen fatalt misslyckande. Är det ett experiment, med tanken att utveckla sitt artistskap fungerar det något bättre. Men det jag hör på »The Greatest« är en artist som har ett förvånansvärt ensidigt och begränsat uttryck, både röstmässigt och på låtskrivarplanet. Alldeles för ofta låter det som om Marshall bara slänger ut lite ackord på måfå, som hon pratsjunger lite förstrött över. Och inte en enda gång stannar jag upp och tänker: »vilken bra låt!«.

Att detta är Cat Powers mest publiktillvända album säger inte speciellt mycket. »The Greatest« består av tretton stycken mid- eller lågtempolåtar som likt ett autistiskt barn stänger in sig själva i en bubbla av otillgänglighet, tjuriga och truliga och inte speciellt intresserade av att försöka etablera någon sorts kontakt med sina lyssnare. Marshalls introverta, i mina öron nästan avståndstagande sångsätt är antagligen främsta anledningen till att hennes musik alltid gått rakt över huvudet på mig. Där vissa hör innerlighet hör jag kyla, där andra hör sexighet hör jag Bethortonsk gnällighet. Kort sagt, jag gillar det inte.

Musikaliskt är det trots allt inte totalt mörker. Titellåten med sina bitterljuva stråkar vinner i längden, »Lived In Bars« har en briljant text men en tyvärr föga minnesvärd melodi. »Could We« är en hygglig, men småtrist soulshuffle medan »Empty Shell« är en lika meningslös som menlös countryflirt. »After It All« är väl den låt som kommer närmast det idiom som eftersträvas (?), men den faller på sin enformighet (låten består av ett enda ackord) och inte ens Rick Steffs flinka ragtimepiano lyckas rädda detta totalhaveri.

Men så halvvägs in, på »Where Is My Love«, händer det något. Där skymtar plötsligt den artist jag jag föreställer mig att Cat Power kunde, och kanske borde vara – en förtjusande chanteuse, omgiven av lekfulla stråkar och ett känsligt piano, med en text som är rakt på. Inget gnäll, inget överdrivet mumlande, bara en bra låt, rakt upp och ner. Därefter, på »The Moon« är vi tillbaka i mörkret.

»The Greatest« är ett måhända välmenat, men i slutänden erbarmligt tråkigt album och Cat Power är, och förblir en angelägenhet jag klarar mig utan även fortsättningsvis.

Men omslaget är skitsnyggt.

/Ola Karlsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.