Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Karlsson, Sofia
Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson
(Amigo)

Med anledning av Grammisen i kategorin Årets visa och Manifestpriset i kategorin Årets folk/världsmusik återger vi Bengt Erikssons recension, tidigare publicerad i Hifi & Musik.

Förra gången och albumet, då titeln var »Folk Songs«, lät det som om Sofia Karlsson, några år och 20, kom gående på en gata i Stockholm. Hon sjöng en traditionell folkvisa – den kunde vara svensk eller norsk eller från Ukraina, en koral eller profan folksång – men staden hade smittat av sej på sången.

Det var asfaltbarnet som sjöng. I Sofias röst möttes det gamla bondesamhället och den moderna staden. Ändå blev hon aldrig högljudd, tog inte i. Hon gick och sjöng på en brusande bakgata, en av storstadens små oaser. Hela tiden tänkte och funderade hon på sången hon sjöng, på visornas ålderdomliga berättelser.

Som hon har mognat, tänkte jag vid CD-spelaren, sen jag hörde henne på Korröfestivalen 1998, både som medlem i den unga folkmusikgruppen Eter och som svensk folksångerska a cappella.

Albumet »Folk Songs« kom 2002. Tre år senare återkommer nu Sofia Karlsson, några fler år och 20, med albumet »Svarta ballader«. Redan innan hon hade börjat med inspelningen hörde jag talas om att Sofia skulle göra ett Dan Andersson-album. Tyvärr får jag erkänna att jag inte blev så upphetsad av idén. Hur många artister har inte hur många gånger tolkat Dan Andersson?

Cirka ett och halvt år senare kom »Svarta ballader« med posten. In med CDn i spelaren för en första lyssning under frukosten och... Direkt, redan i första spåret, den gamla välkända och snudd på söndersjungna »Jag väntar (vid min stockeld)», blev jag storört häpen, förtjust och, ja, bergtagen. Sofia Karlsson har gjort mycket mer än ännu en Andersson-skiva.

Inte heller den här gången låtsas Sofia att hon är någon annan än sej själv: en yngre kvinna och ett asfaltbarn. Hon gör inte misstaget att försöka identifiera sej med texterna – däremot intresserar hon sej för Dan Anderssons dikter. Det är som om Sofia stiger in i visorna och presenterar sej, börjar ställa frågor och prata med diktaren. Resultatet blir ett samtal mellan generationerna om Sverige förr i tiden och Sverige idag, tradition och modernitet, landsbygd och stad, ett land innanför sina gränser eller ett land i Europa och världen.

Ovanstående betonas av musiken. I kompet hörs folkmusiker, som inte spelar folkmusik, och jazzmusiker, som inte spelar jazz, och kanske också någon klassisk musiker, som inte spelar klassiskt. Antalet varierar från en enda eller två musiker till en dryg handfull eller ännu fler. Några (i den ordning de medverkar): Esbjörn Hazelius, cittern, gitarr, fiol och såg, Lisa Rydberg, fiol, Leo Svensson, cello, Sofie Livebrant, piano, Sebastian Notini, slagverk, Mikael Augustsson, bandoneon, Emil Strandberg, trumpet, Nils Berg, basklarinett, Oskar Schönning, kontrabas, Ale Möller, mandola, dragspel och munspel, Nils Röhlke, pedal steel... Också Sofia Karlsson spelar flera instrument, som bouzouki och tramporgel.

Här finns några av de mest kända tonsättningarna: «Omkring tiggarn från Luossa» (musik: Gunde Johansson), «Julvisa i Finnmarken» (Thorstein Bergman) och ovannämnda «Jag väntar» (Gunnar Turesson). Deras respektive melodier har varsin karaktär. Dan Anderssons dikter kan alltså uppfattas på flera sätt. Gunde Johansson betonar vemodet och Thorstein Bergman ilskan medan Gunnar Turessons melodi är ett hantverk, en vacker visa som nästan blir en schlager.

Sofia Karlsson har bevarat de olika temperamenten och stämningarna. Hon gör tonsättarna till deltagare i samtalet om/med diktaren Andersson. Inte i Julvisan men i en annan av sina Andersson-tonsättningar, «Vaknar», medverkar också Thorstein Bergman själv på gitarr och sjunger dessutom duett med Sofia.

I «Du liv», som tonsatts för första gången av Sofie Livebrant, heter duettpartnern Sara Isaksson. Med hjälp av steelgitarren i kompet är sången på väg till Appalacherna i USA. Följande spår, «Till min syster», som Sofia Karlsson plus Sara Isaksson och Lena Willemark sjunger a cappella, är redan där. Trion – som Magnus Eriksson skrev i Svenska Dagbladet och jag snor härmed citatet instämmande – «återkallar de vackraste ögonblicken i Linda Ronstadts, Emmylou Harris och Dolly Partons triosamarbete«. Karlssons, Isaksson och Willemarks stämsång är lika vacker.

»Helgdagskväll i timmerkojan« har också blivit ett favoritspår. Sofia Karlsson besjunger ensamheten i kojan medan musikerna (fioler, blås, slagverk, bas) redan börjat spela helgmusik, upp till dans och vardagsglömska. Fråga inte hur musiken kan låta så i mitt huvud men jag tänker på de afro-amerikanska begravningsorkestrarna i New Orleans som på samma gång spelar marsch och jazz, sorg och glädje.

När Sofia i albumets sista spår och ballad, med det passande namnet »Minnet«, sjunger blott till fiol och eget piano får jag för mej att hon lyfter upp Dan Andersson så ingen ska glömma utan alla ska minnas, se och höra honom. Hon har tagit hans dikt från »Raiskis frusna, vida vatten«, från timmerkojor och masugnsflammor, för att placera den, honom, på scenen och i salongen. Så att just ALLA ska höra, se och förstå.

I Sofia Karlssons unga, nyfikna (»lillgamla«?) röst blandas folk- och vissång och lite pop. Hon reser mellan stad och land, genom historien, ut i världen och tillbaka – och in i lyriken, in i de historier, de tankar och budskap som Dan Andersson diktade. Vad hittade hon där?

Just det som Göran Greider skriver om i CD-häftet: »Kanske är det inte bara den vildmark han beskriver som griper oss. Det finns något mer än ett koncentrat av svensk folksjäl i dessa sånger: ett främmandegörandets element. Ty när han utsäger namnen på forsar och sjöar, ja då klingar det av invandrade språk: skogsfinnarnas.«

Trots – eller tack vare – sin ungdom lyckas Sofia blottlägga den svartsyn på samhället underifrån som förenar de svenska Andersson-visorna med fado (Portugal), flamenco (Spanien), rembetika (Grekland), ur-country och blues (USA). Hon sjunger med det som på portugisiska kallas »saudade», på spanska «duende« och på amerikanska »soul». Dan Andersson placeras i den internationella underklassens litterära och musikaliska kanon.

Här finns även fyra texter, som inte haft melodier förut. Nämnda «Du liv», «Vaggvisa» och «Mot ljuset» har fått musik av Sofie Liverbrant medan Sofia Karlsson själv försett (rättad uppgift med ursäkt till Sofia) «Jag har drömt» med en melodi som kompad av bandoneon-dragspel blir en tango – fast tango från Sverige; som med en sugande traditionell svensk folkmusikalisk tangorytm.

Två år i rad har jag stuckit ut Sveriges längsta haka och långt i förväg utropat att Frifot respektive Ale Möller gjort årets bästa svenska album i genren folk- och världsmusik. Och jag fick ju rätt, när Grammisar och Manifestpris delades ut. Vågar jag upprepa det i år också? Jo, härmed utses «Svarta ballader« med Sofia Karlsson till 2005 års bästa album i genren svensk visa och folkmusik.

/Bengt Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.