Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Busk, Vidar
Starfish
(Warner)

Vidar Busks förra skiva »Love Buzz« var ett album som jag verkligen avskydde då det släpptes. I dag känner jag annorlunda. Förstår bättre. Har blivit lite vuxnare och aningen mindre ilsken. Så här skrev jag då, när det begav sig, i gratistidningen SOOM:

I novellen »Önskelådan« berättar Sylvia Plath om det äkta paret Higgins. Frun i äktenskapet, Agnes, är väldigt avundsjuk på sin make Harold, då han har en förmåga att drömma om de mest fantastiska händelser och personer. Härtill hör även Harolds förmåga att på morgonen efter nattens sömn kunna minnas de äventyr han upplevt under drömmens inflyttande in i minsta detalj.

Agnes drömmer däremot ingenting.

När Agnes läser romaner gör hon det mer av automatik än av njutning och glömmer vilka meningar orden bildar så fort blicken lämnat den sista bokstaven.

Mitt lyssnande på norrmannen Vidar Busks skiva »Love Buzz« tangerar Agnes förhållande till läsning: ingenting stannar kvar i mitt inre, ingen av de tolv låtarna berör mig det minsta och känns ärligt talat mest som ett onödigt slöseri av dyrbar tid.


Fram tills nu har jag inte lyssnat på Vidar Busk sedan recensionen skrevs. Dock gillar jag fortfarande inte »Love Buzz« speciellt mycket. Tror inte jag kommer att spela skivan igen. Någonsin.

»Starfish« däremot.

För några veckor sedan intervjuade jag Torbjörn Brutland, ena halvan i den elektroniska duon Röyksopp. Ganska länge pratade vi om varför Röyksopp låter som de gör. Brutland påstod att det har att göra med att det urbana så tydligt möter skog och terräng i Norge. Att detta skapar en melankoli som hörs i musiken.

Jag vet inte riktigt om det stämmer.

Men jag inbillar mig att jag hör samma melankoli hos Vidar Busk som den jag hör i Röyksopps musik.

Och jag inbillar mig även att jag förstår varför Busk valt att låta sig inspireras av USA. Varför han besökt Venus och New Orleans samt Tampa, där albumtrilogin i och med »Starfish« avslutas. Han var tvungen att lämna Norge för någonting annat, någonting större.

För samtidigt som melankolin hörs, tycker jag mig höra lycka. Glädje över att vara någon annanstans. Att vara där ingen vet ens namn. Där vågorna och stjärnorna är värmande istället för kalla.

Samtidigt har samma människor jobbat med alla tre album (»Venus, Texas«, »Love Buzz« och »Starfish«) i trilogin. Samma producent, musiker, ljudtekniker och till och med samma fotograf samt designer har varit med sedan dag ett.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen, annat än att acceptera den. Kanske gör det musiken bättre, kanske inte.

Det jag vet är att jag verkligen fastnat i några av låtarna på »Starfish«. De lugna låtarna. De med de mindre gesterna. Som är tystlåtna men ändå massiva. Som faktiskt är råkommersiella, som borde hatas, men som trollbinder. Som »Can’t Stand Steady«. Som titelspåret. Som »Cider-Head Lounge«. Som »Party Belle«.

Och framförallt som de två avslutande låtarna »Palmetto« och »Everblue«.

För även om det låter klyschigt och patetiskt så kan jag inte motstå kompositioner som handlar om kärlek respektive hav.

/Mattias Bergqvist


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.