Recension
Blandade Artister
Feber 2: Lennart Persson – Sweethearts
(Amigo)

Feber.

Ett ord med många associationer.

Ordet har för mig förändrats. Jag tänker inte längre på sjuksängar, illamående och kraftlöshet utan på allt som Feber har gett mig. All musik, alla tips, all vägledning.

När nu Febermännen ännu en gång sammanställt varsitt dubbelalbum är det Lennart Perssons »Sweethearts« den enda av de fyra som är omistlig.

För detta är en skiva som vore den gjord endast för mig. Som ett blandband från en person som känner mig väldigt väl. En skiva sammanställd med elegans och fingertoppkänsla, fylld av låtar som får mig att stanna upp, tänka efter och gräva djupt, djupt bland vinylskivorna i affärerna.

Att samlingen endast innehåller kvinnor är underbart. Det är ju de kvinnliga artisterna som är de mest intressanta, de som jag ständigt återvänder till, de som jag inte skulle klara mig utan.

I sällskap med Beverly McKay, Brenda Lee, Lyn Collins, Gwen McCrae, P.P Arnold, Ella Washington, Jody Miller, Bettye Lavette, Laura Lee och en handfull till blir vardagen heller aldrig tråkig, aldrig förutsägbar.

Två av de låtar som Persson valt att inkludera på »Sweethearts« har dessutom kraft nog att göra mig alldeles knäsvag, nästan kallsvettig och frågande om det verkligen är möjligt att skapa så här vacker och fullkomligt perfekt musik.

Att det slumpar sig så att låtarna följer på varandra är en tacksam bonus. Först Cissi Houston »Be My Baby« och sen »No Headstone on My Grave« med Esther Phillips. Alltså några minuter av pur magi.

Att de två mästerverken passar bäst att spela när diskokulan släckts och snurrar allt långsammare medan bartendern räknar kassan och garderobiären sorterar galgar är lika självklart som eggande.

Och speciellt fascineras jag av Houston version av »Be My Baby«.

Skillnaden mot när the Ronettes tog sig an låten är hur texten behandlas, hur den sjungs. Cissi Houston lyfter fram de förtjusande orden till att betyda något helt annat än vad the Ronettes klarade av.

När Houston sjunger är kärleken aldrig självklar. Det är nästan som om tveksamheten växer för varje sekund. Som hon inte har en enda klippa att luta sig emot när världen går under och därför desperat sträcker ut handen efter stöd.

Därför blir det en så betagande tolkning.

Kanske inte bättre än när the Ronettes och Spector sparkar igång, men definitivt annorlunda.

Sorglig, men samtidigt hoppingivande och tröstande. Precis som det ska vara.


I morgon recenseras »Feber 2: New York«. Red.

/Mattias Bergqvist