Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Blandade Artister
Feber 2: Jan Gradvall - Mainstream
(Amigo)

Kan man omvärdera sjuttiotalet? 1970-talet var den stora dumhetens decennium: intellektuellt, politiskt, litterärt, musikaliskt. Och modemässigt. Minns platåskor och V-jeans. Och döm om min förvåning, eller mitt obehag, när jag sett hur min ungdoms fasor och trasor på nytt blir högsta mode med jämna mellanrum.

Sjuttiotalet borde vara ett årtionde där ingen omvärdering är möjlig. Eller? Internationellt var det ingen dålig tid. Den latinamerikanska romanen avsatte några av 1900-talets stora mästerverk, ryssarna spelade fantastisk hockey och holländare och västtyskar gudomlig fotboll. I England och Frankrike skapades dessutom progressiv rockmusik som visat sig tidlös: Henry Cow, Gong, Caravan, Yes, King Crimson.

Men i övrigt? Countryn befann sig i fritt fall. Det trodde jag i alla fall länge. Fast mycket av decenniets då hårt kritiserade country/pop-crossover var mycket bättre än jag mindes. Och den då så hårt fördömda sjuttiotalssoulen var inte alls så dålig som vi som vuxit upp med Wilson Pickett, Otis Redding och James Brown då tyckte. Men vi har alltid behov av att dra gränser, både i tiden och mellan skilda perioder. Och punken kan aldrig bli mer än en psykosocial åkomma, hur energiskt man än försöker esteticera dumheten.

Hur mycket Jan Gradvall än ordar om »snygga arrangemang« i sin patetiska omslagstext till Feber-volymen »Mainstream« går det inte heller att ärerädda den ofta storvulna och kastratfalsettat handklappsbemängda popmusik han samlat på sitt bidrag till andra rundan av serien. Boston, John Miles, 10 CC, Ozark Mountain Daredevils, Leo Sayer, Exile, Bread, Gallagher & Lyle, The Korgis, Climax Blues Band, Blue Magic och The Motors är just så usla, eller blott meningslösa som jag minns dem. Det finns i teaterkritiken en flitigt använd klyscha om att föreställningen »träffar åskådaren som ett knytnävsslag i magen«. Det är positiv kritik, fast ingen kunnat berätta varför ett knytnävsslag i magen är bra. Men kanske ligger det ett värde i att en kulturell artefakt lyckas framkalla en fysisk reaktion. »Mainstream« gör mig tidvis också spyfärdig. Men liksom knytnävsslaget i magen: vad är det för bra med det?

Ty det mesta av den här musiken går inte att rädda. Det är en typ av skräp där inga eufemismer är möjliga. Allt är visserligen inte dåligt. Donald Fagens (»I.G.Y.«) och Totos (»Georgy Porgy«) perfektionism räddar även de mest hopplösa låtar. The Rods »Do Anything You Wanna Do« är suverän power pop avant la lettre. Och Electric Light Orchestra gjorde en del bra låtar, fast Gradvalls val »Evil Woman« knappast hör till dem. Carly Simons raspiga pop i »You’re So Vain« borde också vara värd ett bättre öde än att förirra sig till den här samlingen.

Frågan är vem som köper hopkoket. För den som vill ha en meningsfull samling med tidens rock- och pophits erbjuder majorbolagens helt kommersiella samlingsutgåvor överlägsna alternativ. Jag antar att målgruppen främst är rocklyssnare som vill kokettera med att de minsann också kan lyssna på det mest förtalade, ungefär som när seriösa deckarläsare plötsligt sunkar ner sig i nya svenska kriminalromaner.

Det må vara som det vill med detta. Det enda jag kan lägga till är att Billy Joel och Barry Manilow inte finns med i Gradvalls kalkonkanon. Jag antar att även koketteriet har sina gränser.

I morgon recenseras »Feber 2: Sweethearts«. Red.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.