Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Lil´ Ed & the Blues Imperials
The Big Sound of Lil´ Ed and the Blues Imperials
(Alligator)

Ed Williams kommer ur den fantastiska skolan av chicagobluesslidegitarrister som inleddes med den inflyttade Elmore James och sedan följdes av Homesick James, Earl Hooker, John Littlejohn, Hound Dog Taylor och J. B. Hutto. J. B. Hutto är dessutom både farbror, inspiratör och läromästare åt Ed Williams. För att han som minderårig skulle kunna komma in på farbrodern spelningar så målade han dit en mustasch och satte på honom en trenchcoat. På den vägen är det. Spåren sitter i en så här 40 år senare. Det är nämligen en glödande slidegitarr som tar oss uppe på dansgolvet. Även här på hans nionde album sedan debuten 1986 på Alligator, Chicagos ledande bluesskivbolag.

Debutplattan »Roughhousin´« spelades in i en långtagning med vännerna i studion 1986. Det stora genombrottet kom med den andra plattan, »Chicken, Gravy and Biscuits« 1989 vilket ledde till många och långa världsturnéer.

Även om Ed Williams är en bärare av en traditionell chicagoblues är det inte en lång rad av tunga 12-taktare som utgör Eds repertoar. Han har snarare en förmåga att snyggt blanda eldiga boogies, skumpande shuffles och långsamma blues till en svettig helkvällsföreställning av ruffigt gungande dansmusik. Ed sjunger med en kraftfullt fyllig sångröst och spelar en glödande slide som sänder elektriska impulser genom väggar och tak.

Det är ingen större skillnad på de plattor Ed har spelat in. De följer ett typiskt Lil´ Ed mönster med en blandning av snabbare boogies och shuffles och lite långsammare blues. Genomgående med en hög standard. »The Big Sound of Lil´ Ed and the Blues Imperials« skiljer inte sig från de tidigare albumen. Bra kompositioner med ett blandat innehåll. Varav 12 av de 14 är från den egna pennan. Väl framfört och väl producerat. Det är inte njutning och upphetsning som kommer i första rummet. Snarare glädje, svett och gemensamt gung. Här är han svårslagen.

Hutto-inspirationen kommer tydligast i de två Hutto-spår som finns med, »Shy Voice« och den långsamma »I´ll Cry Tomorrow. Men bäst är ändå en snabb shuffle i «I´m Done» och den Hound Dog Taylor-inspirerade «Whiskey Flavored Tears».

The Blues Imperials är ett band med ett långt liv. Förutom halvbrodern James «Pookie» Young på bas är det Michael Garrett gitarr och Kelly Littleton som ingår i bandet som har håll ihop från och till under många år. Sumito «Ariyo” Ariyashi är inhoppare på keyboards. Ett inhopp som förstärker den totala musikbilden.

Tror ni mig inte, så gäller det bara att ta sig till Malmö, Göteborg, Ronneby, Kalmar eller Stockholm. Här kan ni få höra och se honom livs levande på den stundande Sverigeturnén. Missa inte chansen.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.