Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Hubbard, Ray Wylie
The Ruffian’s Misfortune
(Bordello Records)

Ray Wylie Hubbard är ett levande bevis på att amerikanska liv visst kan ha en andra akt och att denna dessutom kan vara betydligt bättre och intressantare än den första. Om han inte hade rykt upp sig ur ett djupt träsk av missbruk och återkommit i mitten av 1990-talet med en rad fina album där »Loco Gringo’s Lament« (1994) och uppföljaren »Dangerous Spirits« (1997) utmärkte sig hade Ray Wylie Hubbards namn säkert varit bortglömt idag. Åtminstone hade det inte blivit mer än en fotnot i kapitlet om den progressiva country-scenen i Texas under senare halvan av 1970-talet. Där var han ett en slags fattig mans alternativ till Jerry Jeff Walker och Willie Nelson. Lite skitigare, lite mer experimentell och rätt så mycket sämre (hans kortlivade band The Cowboy Twinkies har beskrivits som det första bandet som spelade country punk). Hans då främsta merit var att han råkade vara upphovsmannen till en ganska tröttsam låt (»Up Against The Wall Redneck Mother«) som i Jerry Jeff Walkers händer råkade bli en skämtsam signaturmelodi för den radikala countryscenen i Austin Texas.

Jag minns än idag tydligt hur jag i mitten av 90-talet stegade in på skivaffären »Dirty Music« i Kristianstad och fick höra tonerna av den fantastiska »Dust of the Chase« ur den förstklassiga hi-fi-anläggningens högtalare. Låten var ett perfekt konstverk: utsökt, poetisk, melodiös. Med sin underbara text om den åldrande revolvermannen var sången som gjord för någon av outlaw-country-artisterna. (Det tycks inte som om Johnny Cash spelade in den vilket är synd. Den hade passat perfekt på en av hans american recordings-cd.) Från den stunden har jag lyssnat på varje ny skiva från Ray Wylie Hubbard och alla har varit hörvärda även om kvalitén har varierat en del.

Från och med 2001 års höjdpunkt i diskografin, den Gurf Murlix-producerade »Eternal and Lowdown« (2001) har Ray Wylie haft en tydlig slagsida åt bluesen på de flesta av sina skivor. Hans sound är alltid hårt, rått och avskalat. På den nya cdn är det dock inte så ofta den ursprungliga delta-bluesen som är utgångspunkten utan snarare är det den elektriska traditionen från Chess och även den bluesinspirerade rocken som utgör referensgrund. Låtar som »Bad On Fords«, »Chick Singer Badass Rockin’« och »Down By The River« är exempel på detta och på den röjigare party-stämning som dominerar här. Även om det är kul att höra dessa rätt underhållande rocklåtar saknar jag lite av den mer poetiska och eftertänksamma trubaduren som Ray Wylie också kan vara. Här är det främst i den rejält lugna och folkiga »Too Young Ripe, Too Young Rotten« och den avslutande »Stone Blind Horses« som den senare tittar fram.

Jag tycker nog att föregångaren »The Grifters Hymnal« från 2012 var en starkare skiva. Ray Wylie håller dock stilen hyfsat bra även denna gång även om vissa grepp börjar kännas en liten aning uttjatade och även om de där helt fantastiska låtarna (som »Dust of the Chase«) blivit allt mer sällsynta på senare år. Nästa gång hoppas jag därför antingen på en större variation eller ännu högre nivå på låtskrivandet.

/Roger Jönsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.