Recension
Lindgren, Richard
Sundown On A Lemon Tree
(Rootsy.nu)

Det är kört redan när hammondorgeln rosslar igång titelspåret på Richard Lindgrens nya platta - »Sundown On A Lemon Tree«. Bandets överljudssnygga sound övertygar från första takten. Se'n kommer texten, med strofer som:

»...when these four walls untangles your name, it leaves a wintry chill...«

Det är sant att Dylan fyller Lindgrens strupe som en rökslinga. Men det måste sägas: Det här är större än så. Och det golvar mig.

Richard Lindgren har kallats Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet. Och det har påpekats förut här på Rootsy att han gjort den amerikanska sångboken till sin egen, att han kanske är den bästa singer/songwritern vi har och att han kan mäta sig med de största på andra sidan Atlanten. Detta tål att upprepas.

Så hur borde en recension av hans senaste platta se ut? Visst borde Townes Van Zandt-influenserna upp på bordet - i synnerhet när Lemon Tree-plattan föddes ur en turné tidigare i år i Italien, landet som hyllar Van Zandt med en årlig festival. Och visst ser trogne producenten Magnus Nörrenberg till att Dylan- och Waits-allusionerna är kassaskåpsstadiga och eleganta på samma gång. Musikerna levererar över förväntan, det är tight som fan, och Fredrik Carlquists saxofon (pålagd efteråt, i Barcelona, förstås) får allt att glittra.

Men det här är mer än skickligt hantverk. Det är på liv och död. Lindgren sjunger:

»I travel along the coastline down to La Spezia Bay, where Shelley had his heart carved out on a pale and frosty day...«

Det var just i den bukten som den olycklige engelske poeten Shelley drunknade, strax före sin 30-årsdag och på väg hem från ett (självklart) uppslitande möte med Byron. Som Lindgren konstaterade redan på liveplattan från 2009: »Poets Drown in Lakes«.

Lindgrens blinkningar till Shelley på just den här skivan är välfunna. För visst är det betydligt mer av Wilde och Yeats, som inspirerades starkt av Shelley, än W S Burroughs, i alla spåren på Sundown On A Lemon Tree. De ekar av Shelleys »Ozymandias« och alla de element som Mary Gauthier tillskrivit Lindgrens poesi: »The sorrow, the longing, the anger, the humor, the always longing for something more...«

På »Sundown On A Lemon Tree« gifter sig Lindgrens egna spår utmärkt med covers på Jimmie Rogers och Stephen Foster. Men det är Dean Martins »Return To Me« som sliter hjärtat ur bröstet på riktigt.

För varje vers, med sina »wintry chills« och »frosty days« är det som om nya frostrosor slår ut på de novembermörka fönstren. Frågan är om inte detta, titeln till trots, är ett klockrent julalbum? Det skulle sitta rakt i krysset att framföra från början till slut, live med Richard Lindgren Band, i en ny omgång av »A X-mas nod to Bob« på Kulturbolaget i Malmö. Eller varsomhelst i världen. En duett, låt oss säga med Hanna Svensson, på skivans irländska »Danny Boy« skulle hjälpa oss alla att överleva julens längtan bort, längtan hem, sorgen över allt vi förlorat och det fåfänga, dödliga hoppet om att hitta det som kan rädda oss. Det vore tjänstefel att inte utse »Sundown On A Lemon Tree« till en av årets bästa skivor.

Titelspårets video, signerad Elin Olsson, borde för övrigt också prisbelönas.

Richard Lindgren sjunger »You know I'd take a bullet for you«.

Detsamma, säger fansen. Anytime.

/Anna Carlstedt

Lyssna på Spotify