Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Ranking Dread
Girls Fiesta
(Hot Milk Records)

Well I was born and raised in the ghetto
Where you know the life is not a bed of roses
I´ve got to work all day, uh-huu
And still I can get no pay
Just because I´m black
Well I know it is a fact
That is a poor mans story
It never end in glory


De inledande raderna i »Poor man« på Ranking Dreads debutalbum »Girls Fiesta« från 1978 sammanfattar ganska väl både var han kom ifrån och hur det skulle sluta. Han växte upp i ett slumområde som kallades Rema i de södra utkanterna av Trenchtown i Kingston, Jamaica, där gängkrig, våldsamheter, mord och skottlossningar var en del av vardagen.

Ranking Dread spelade tidigt med i ett »Sound system« som kallade sig Ray Symbolic tillsammans med bland andra Tappa Zukie. Arton år gammal blev han 1973 skjuten i benet under en politisk demonstration. Efter det följer en kaotisk tid som gängledare, politisk aktivist och allt tyngre kriminell verksamhet. Det kulminerar 1978 med en skottlossning mot poliser. Han tvingas fly landet med falskt pass (Errol Codling) som en av Jamaicas tio mest efterlysta personer. Han tar sig till London, där hans mor Irene McPherson bott sedan några år.

I London kommer han i kontakt med musiker och producenter via jamaicanska klubben Four Aces Club i London. Han har låtar, texter och rytmer med sig från nästan tio års spelande på gatorna i Kingston, men är helt okänd i London. Tillsammans med producent Linval Thompson, som lånar ut rytmer och textrader från sitt eget album »Love is the question« gör de »Girls Fiesta« färdig samma år. Thompson åker till Kingston och spelar in. Sly Dunbar och Robbie Shakespear är med. Det rullar på. De kommande fyra åren ger han ut ytterligare tre album, »Kunta Kinte Roots«, »Lots of loving« och »Ranking Dread in dub«, och ett antal singlar, alltsammans med en imponerande lägstanivå. Han får också en mindre försäljningsframgång med låten »Fattie Boom Boom«. Sedan tar det stopp.

Ranking Dread var en färgstark karaktär och personlighet, på gott och ont. Kanske mest på ont ska det visa sig, men när han ställer sig bakom en mikrofon börjar golvet att gunga bara han andas in. Han pratar, sjunger och mässar fram orden. Rytmen är hela tiden i grunden ganska hårt monoton, men effekten blir mjukt gungande, rullande. Han sjunger med stolthet om sina rötter och släktskapet till den Afrikanska kontinenten i »Africa«:

Africa is a black man kingdom; Africa is a black man glory, the land of the fathers birth.

Ju närmare vi kommer Ranking Dread, desto svårare blir det att hålla isär olika begrepp. Vad är myt och vad är verklighet? Vad är kärlek och vad är hat? Vad är arv, vad är miljö och hur mycket kan vi påverka med vår upplevda fria vilja? Han sjunger att rastafamiljen är »God blessed children« och att »Natty dread is a struggler«, men också att han har »marijuana in my soul«. På omslagsbilden till albumet »Lots of loving« sitter han på en bänk omgiven av barn. Jämfört med de texter och attityder som cirkulerar inom hip-hop och reggae idag framstår Ranking Dread som en hyvens kille med några små problem att ta tag i. Verkligheten var dock en annan.

Ranking Dread drogs allt mer in i den kriminella världen. Han gjorde väpnade rån, sålde knark och var efterlyst för mord, våldtäkt och prostitutionsrelaterade affärer. 1988 blir han arresterad, som en av Englands tio mest eftersökta utlandsfödda brottslingar, på en illegal klubb för droginnehav och visas ut till Jamaica för att ha vistats utan tillstånd i England under en längre tid. Han lyckas ta sig till Kanada med falskt pass och söker asyl som politisk flykting. När hans ärende behandlas hamnar han i bråk med sin flickvän och skär henne i ansiktet med en kniv. Han deporteras till Jamaica. 1996 blir han mördad i ett jamaicanskt fängelse. Vissa rykten säger att han blev förgiftad. Andra att han blev misshandlad. Myten svävar vidare.

Det är inte ens alldeles självklart vad han hette på riktigt. Jamaicansk polis och press skrev nästan uteslutande om honom som Robert Blackwood, men som låtskrivare i England nämns han vid flera tillfällen som Winston Brown. Själv har han kallat sig Errol Codling, Michael Dix, »The Godfather of the Yardies« eller bara Ranking Dread.

Det här är en snygg återutgivning med intressant information i texthäftet och riktigt bra ljud. Jag läser och lyssnar, förskräcks och fascineras. En fråga som dyker upp. När kommer filmen?

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.