Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Johnson, Wilko & Roger Daltrey
Going Back Home
(Hip-O Records)

Ibland är det nödvändigt att stanna upp en stund och reflektera över tillvaron. För egen del vet jag sällan vad det är som triggar igång dessa stunder av reflektion, grubbel, tvivel eller i bästa fall insikt. Någonting tränger plötsligt igenom vardagens rutiner och berör. Föga anade jag att en cd år 2014 med Wilco Johnson och Roger Daltrey skulle vara en utlösande faktor.

De har varsin solid plats i rockhistorien. Det vet ni redan. Johnson var gitarrist i Dr Feelgood och Daltrey sångare i The Who. Samarbeten mellan legendariska musiker är dock långt ifrån någon garanti för ett lyckat resultat. Själva idén är ofta bättre i teorin än i praktiken. Samtidigt präglas projektet oundvikligen av Johnsons hälsotillstånd. Han diagnostiserades med obotlig cancer i bukspottskörteln i början av 2013. Jag är på förhand tveksam till konceptet och aningen obekväm inför omständigheterna.

Johnson och Daltrey träffades på en musikgala 2010 och fann varandra direkt. Mest förstjusta var de över det faktum att båda ansåg att Johnny Kidd and the Pirates hade varit en kraftig influens för deras respektive band när de inledde sina karriärer.

När jag spelar cd´n första gången reagerar jag direkt på energin i gitarrspelet och eftertrycket i sången. De gör tio Wilco Johnson-låtar. I inledande Dr Feelgood-klassikern “Going back home», som Johnson skrev tillsammans med Mick Green, gitarrist i Johnny Kidd and the Pirates under några år, mullrar Daltrey fram the första raderna:

I wanna live the way I like
Sleep all the morning, go and get my fun at night
Things ain´t like that here


Min oro för trötthet eller brist på engagemang är som bortblåst efter några stavelser. De följer upp med «Ice on the motorway», «I keep it to myself» och en engagerad version av Bob Dylans «Can you please crawl out your window». Det är låtar fulla av liv och energi framförda med integritet, personlighet, erfarenhet och timing.

Nej, det är varken originellt eller nyskapande. Bara simpel rock´n´roll med gitarr, bas och trummor, spetsat med piano och munspel. De behöver inte uppfinna hjulet på nytt när de ska ta sig någonstans. De har ingenting att bevisa. I låtar som «Some kind of hero», «Sneaking suspicion», «Keep it out of sight», «Everybody´s got a gun» och “All through the night« är referenserna tydliga till Graham Parker, John Hiatt och The Inmates. Det vill säga omvända referenser. Wilco Johnsons gitarr och Roger Daltreys sång har sannolikt influerat dem alla.

Jag hamnar dock i grubbel över livets ändlighet. Det är väl själva fan att det ska vara så. Den tuffa, rytmiska elgitarren gör efter ett par genomlyssningar att jag får blinka bort fukt ur ögonvrårna. Det är bara enkel rockmusik från två till synes enkla män. För att de tycker att det är roligt. För att det betyder något för dem. När den tjocka damen sjunger på den allra sista versen, då önskar vi nog alla att vi gör det vi älskar mest av allt.

Hur som helst är det en riktigt bra skiva. Från ett för mig lite överraskande håll.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.