Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Dantalian´s Chariot
Chariot Rising
((Wha Wha))

I augusti 1967 gjorde jag min första pilgrimsresa till popmusikens Mecka, London. Jag var sexton år och trots att jag redan var självförsörjande, hade jag varit tvungen att ljuga för morsan för att få åka. Lögnen bestod i en urklippt tidningsannons för en resebyrå, vilken sålde tågresor, inklusive hotellbokning, till London. Inget kunde med andra ord gå fel, det fanns inget att oroa sig för. Annonsen sattes upp på kylskåpet och resan avgick enligt tidtabell. Men, med på den resan fanns inte vi, jag och min dåtida ständige konsertföljeslagare. Vi åkte visserligen tåg och båt, men inte det tåget och inte den båten och någon inkvartering var inte ordnad.

Genom en annons i en av de engelska dagstidningarna hittade vi ett rum på vad som verkade vara ett horhotell i Kings Cross. Vi uppfattades naturligtvis som två smågrabbar och blev väl omhändertagna av de som frekventerade trapphuset. Hursomhelst fanns hos oss ändå inga planer på att tillbringa några längre stunder på rummet. Istället var det, på dagtid, så många skivaffärer som möjligt som skulle besökas och på kvällarna alternerade vi mellan Marquee Club och Flamingo Club. Båda belägna på Wardour Street, 90 respektive 33-37.

Vi var i London för att ta in det spännande nya och band som The Creation, Marmalade, Family, Eric Burdon & The New Animals och Geno Washington & The Ram Jam Band gjorde all hemlängtan obefintlig.

Marquee Club var även arrangör för den årliga National Jazz & Blues Festival i Windsor, drygt tre mil väster om London. Den sjunde festivalen i ordningen sammanföll med vårt Londonbesök och efter att ha studerat programmet behövde vi ingen längre betänketid för att bestämma oss

Pink Floyd dök aldrig upp på festivalen - det pratades om att Syd Barrett hade fått ett nervsammanbrott - och The Nice fick hoppa in som ersättare. Dök upp, eller snarare ner, gjorde i alla fall spektakulära The Crazy World of Arthur Brown, med huvudpersonen själv nedsänkt på scenen från en lyftkran till ett suggestivt Hammondkomp. Andra uttryck för tidens experimentlusta gavs av The Move som, beväpnade med yxor, slog sönder TV-apparater samtidigt som de radade upp hits som »Night Of Fear«, »I Can Hear The Grass Grow« och »Flowers In The Rain«.

Jeff Beck hade för Jeff Beck Group fångat upp sångaren Rod Stewart och använde gitarristen Ron Wood som basist. Bakom trummorna satt Aynsley Dunbar som gjorde sin sista spelning med gruppen. En nypermanentad Eric Clapton var tillsammans med Cream en given succé och i ett nytt band kallat Ten Years After fanns Alvin Lee som spelade skjortan av de andra gitarrhjältarna.

Enligt festivalprogrammet skall Zoot Money ha gått på scenen direkt efter The Crazy World of Arthur Brown och det stör mig att jag inte har det minsta minne av hans framträdande. Eller rättare sagt gruppen Dantalian's Chariot som Money - tillsammans med gitarristen Andy Somers (mer känd senare som Andy Summers i The Police) - just hade bildat.

Zoot Money´s Big Roll Band var jag bekant med redan innan Windsorfestivalen och borde därför ha reagerat över att Money fanns med på spellistan. Varför han annonserades under eget namn är okänt. Kanske hade gruppen Dantalian's Chariot ännu inte helt etablerat sig? Windsorfestivalen lär ha varit deras första riktiga spelning och enligt den bifogade texten till det nyligen utgivna albumet »Chariot Rising« så var deras liveframträdanden något alldeles i hästväg:

»Dantalian's Chariot hit London's psychedelic underground clubs with a new sound and looks (The band dressed in white and painted their instruments and amps also white, so they'd give an impressive image when a psychedelic light show was projected upon them on stage). They did amazing performances at the Windsor National Blues Festival and the UFO and Middle Earth clubs.«

Till skillnad mot Moneys tidigare Big Roll Band, som spelade sofistikerad rhythm & blues av samma slag som samtida Georgie Fame and The Blue Flames, hade Dantalian's Chariot helt anammat experimentell psykedelia. Debutsingeln »Madman Running Through The Field / Sun Came Bursting Through My Cloud« är lika klassisk som Pretty Things »Defecting Grey / Mr. Evasion« (1967) och »Talkin' About The Good Times / Walking Trough My Dreams« (-68) och Pink Floyds »Arnold Layne« (-67) och »See Emily Play« (-67).

I motsats till både Pretty Things och Pink Floyd begränsades Dantalian's Chariots framgångar till att i huvudsak vara tungviktare inom Londons undergroundscen. Columbia Records dumpade bandet redan efter första singeln, men CBS:s underetikett Direction fångade upp Dantalian's Chariot och lät dem spela in ett helt album under arbetsnamnet »Transition« med planerad utgivning tidigt 1968.

Någonstans på vägen fick CBS/Direction kalla fötter och vägrade släppa »Transition«, vilket sannolikt innebar dödsstöten för den relativt nybildade gruppen som upplöstes i början av april 1968.

Bortser man från att skivbolaget troligen kalkylerade med en ekonomisk förlust, så framstår det som fullständigt obegripligt att inte »Transition«, eller »Chariot Rising« som Wha Wha Records nu kallar den, inte gavs ut. Musikalisk låg den helt rätt i tiden med en stilfull blandning av suggestiv brittisk psykedelia, representerad av sånger som »Madman Running Through The Field«, »Fourpenny Bus Ride« och »World War Three«, och mer kontemplativa alster som »Soma« och »This Island«. Kontrasterna binds samman av vokal stämsång och de smakfulla melodierna i »Coffee Song«, »Four Firemen«, »High Flying Bird« och de briljanta »Recapture The Thrill« och »Sun Came Bursting Through My Cloud«.

Efter Dantalian's Chariots upplösning följde Zoot Money och Andy Somers med Eric Burdon till Amerika och blev medlemmar i sista upplagan av The Animals, vars album »Love Is« innehåller en stark version av »Madman Running Through The Field«.

I början på åttiotalet såg jag Zoot Money uppträda ensam bakom ett elpiano i källaren på Londonklubben Rock Garden vid Covent Garden. Vi var väl så där sju-åtta personer i publiken och det kan inte ha varit den mest stimulerande miljön för en musiker som femton år tidigare var känd för att inneha den mest spektakulära och påkostade ljusshowen bland Londons alla grupper.

Under våra veckor i London 1967 såg vi mellan femtio och sextio band, varav de flesta på jazz- och bluesfestivalen i Windsor. Det gör mig smått irriterad att jag med största sannolikhet såg Dantalian's Chariot framföra materialet från »Chariot Rising« lördagen den 12 augusti 1967 utan att ens minnas det.

Fotnot.
Konsertprogrammet för 1967 års National Jazz & Blues Festival kan se på raisedonrecords.blogspot.se/

/Per magnusson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.