Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Eaglesmith, Fred
Tambourine
(Fred Eaglesmith)

Produktiviteten är det inget fel på. Kanadas i mina ögon bästa singer-songwriter Fred Eaglesmith släpper minst en skiva vartannat år och som jag förstår turnerar han nästan jämt, om än mest på den nordamerikanska kontinenten (det vore fint om Rootsy kunde locka honom över atlanten till oss också). På senare år har Eaglesmith turnerat med en ny jämställd orkester (Fred Eaglesmith and his Traveling Steam Show) som har ett mer utpräglat elektriskt rocksound än vad tidigare mer akustiska banduppsättningar har haft. Så är också fallet på den nya skivan »Tambourine« som enligt honom själv tar sitt avstamp i 1966 års rockmusik. Exakt vilka influenser han då tänker på vet jag inte men tidig Van Morrison, motown-pop, Procol Harum (fastän de ju inte debuterade med »A Whiter Shade of Pale« förrän 1967) och kanske även Dylan är associationer som kan dyka upp när man lyssnar på denna skiva.

Eaglesmith har dock inte som låtskrivare någon större likhet med 60-talets Dylan eller de mer fantasifulla och surrealistiska texter som ofta dominerade den sena hälften av 60-talet. Hans styrka ligger i skildringen av det konkreta och han kan finna poesin i det allra mest alldagliga som en nedgången bensinmack eller en cigarettmaskin. Oavsett den musikaliska inramning som han ger sina ofta förrädiskt enkla sånger är Eaglesmith fast rotad i countrymusikens mer vardagliga lyriska tradition. Så är fallet även denna gång och låtarna handlar som vanligt mest om kantstötta män som kämpar med kärleken och livet.

Den inledande och trevande »What I Would« handlar om kärleken som är stark och övervinner sorg och smärta. Den avslutande, smärtsamma balladen »Whip a Dog« skildrar däremot vad som händer när samma kärlek tagit slut och förödmjukelsen blivit för stor för att bära. Det är två mycket starka sånger och tillsammans inramar de tio andra spår av jämn kvalitet men lite varierande karaktär. »Här finns t.ex. riviga soulrocklåtar som «Nobody Gets Everything» men också lugna och drömska ballader som «Engineer» eller den alkoholdimmiga balladen «Drunk Girl».

Herr Eaglesmith har förvisso gjort ännu starkare skivor tidigare men denna duger gott och den är ännu en mycket hörvärd titel i en diskografi fylld av små och stora pärlor. Han sade i en intervju nyligen att han hade minst fem idéer till nya skivor som han just nu filade på, så det verkar inte som han tänker slå av på takten. En av dem var en riktig «old time country»-skiva. Den ser jag fram emot.

Lyssna även på (tips på några andra oumbärliga cd med Fred Eaglesmith):

1. There Ain’t No Easy Road (1992) – en dubbelcd (ursprungligen kassetter) i en träbox som Fred själv snickrar ihop om du beställer verket från hans hemsida. Jag skojar inte - det luktade av färskt sågspån i min lägenhet i flera veckor efter att jag fått hem boxen. Fantastiskt vacker akustisk countrymusik om döende jordbruksbygder. Höjdpunkter är t.ex. «York Road», «Go Out and Plough» och den fantastiska balladen «Just Dreaming».

2. Things Is Changin’ (1993) – Fred Eaglesmiths första stora mästerverk där han finslipade stilen från den förra dubbeln till perfektion. Innehåller klassiker som «Harold Wilson» och «Summerlea». Otroligt sorglig och vacker musik.

3. Drive-In Movie (1995) – Eaglesmith rör sig mot ett mer radiovänligt rocksound utan att förlora kvalitén i sångerna. Borde ha blivit ett stort publikt genombrott men ödet ville annorlunda. Innehåller klassiker som «White Rose», «Freight Train» och «Wilder Than Her».

4. 50-odd Dollars (1999) – Eaglesmiths hårdaste skiva med ett utpräglat och aggressivt metalliskt rocksound och många låtar om bilar och stora maskiner. Men den innehåller också hans vackraste ballad någonsin: den storslagna hyllningen «Carter» till Carter Stanley. Bara den är värd priset.

5. Bland Eaglesmiths många fascinerande senare verk väljer jag nog ändå främst ut «Tinderbox» (2008), en märklig och fascinerande gospelskiva för avfällingar och tvivlare. Här låter han som en märklig korsning mellan Roy Acuff och den sena Tom Waits ungefär. Innehåller den mäktiga och skrämmande «Get On Your Knees». Men man kan som sagt knappt hitta någon svag skiva i Freds diskografi. Även den näst senaste, «6 Volts”, är en riktig höjdare.

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.