Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Sacred Shakers, The
Live
(Signature Sounds)

Praise the Lord! The Sacred Shakers är tillbaka! Och de är fast beslutna att sprida det goda budskapet och den idag sorgligt ouppmärksammade genren country gospel till världen. Det handlar nog inte i första hand om religiös renlärighet utan mer om en uppenbar och djupt rotad kärlek till den oerhörda sångskatt som finns inom den kristna countrymusikens område. När Bob Dylan upprepade gånger ställdes inför nyfikna frågor om sin tro av journalister 1996/1997 svarade han ungefär i den här stilen: Those old songs are my lexicon and my prayerbook. I believe the songs. Vem vet, kanske är det något liknande dessa unga musiker känner.

För de som inte stött på dem tidigare består The Sacred Shakers av Eilen Jewells fantastiska band plus några andra likasinnade lokala musiker från Boston-trakten. Detta oerhört sympatiska gospelband startade som ett hobbyprojekt i samband med söndagsbruncher i Cambridge. När man nu ger ut sin andra skiva är det därför logiskt att den är helt inspelad live inför publik. Det skedde i januari 2013 på haket The Lizard Lounge, men trots att året på konvolutet anger något annat gavs den så vitt jag förstår inte ut förrän 2014.

Kanske är det livesituationen som gör att skivan känns ännu starkare, mer svängig och bättre än den självbetitlade debuten från 2008. Arrangemangen är denna gång roligare och mer varierade. Framförandet är välavvägt behärskat men samtidigt glädjefyllt och lekfullt. Dessutom är urvalet av sånger oerhört spännande med många för mig tidigare okända gospellåtar.

Man kan dock säga att definitionen av gospel är här ganska bred: Eilen Jewell framför t.ex. med stor känsla Hazel Dickens moderna men allt för sällan hörda låt »Won’t You Come and Sing For Me« som ju inte direkt är en hymn utan mer en skildring av gospelmiljön. Daniel Fram sjunger Johnny Cashs »Belshazzar«, en obskyr sak som man ju ganska sällan hör (det var väl den enda »gospellåten« som Sam Philips lät Johnny spela in på Sun records). Höjdpunkten “Run On» är däremot en av de mer kända låtarna. Jag misstänker att en del av er har hört den under en annan titel, «God’s Gonna Cut You Down», på American Recordings: A Hundred Highways (2006) med just Johnny Cash på ålderns höst. Hans lysande och blytunga version frammanar sannerligen låtens verkligt skrämmande gudsfruktan. Men Sacred Shakers lägger sig klokt nog betydligt närmare den i mina öron definitiva tolkningen som borde vara mer ännu mer välkänd: Jag tänker naturligtvis på Elvis Presleys rockabillyfärgade och
entusiastiska version från 1967. The Sacred Shakers kompenserar dock frånvaron av en lika stark och uttrycksfull sångare med lite fler stämmor som vävs kring Greg Glassmans förvisso helt godkända huvudstämma.

En lika lekfull kollektiv sånginsats med falsetto-inslag finner vi också på det fina spåret «I´m Tired». Den
bluegrassfärgade «Satan Your Kingdom Must Come Down» är en annan höjdpunkt på en skiva där allt är bra.

The Sacred Shakers är verkligen en grupp som agerar som ett kollektiv och en del har beklagat att Eilen Jewell intar en så tillbakadragen position. Visst hade jag gärna hört hennes uttrycksfulla stämma ta ledningen i mer än två av låtarna men på denna skiva tycker jag det gör mindre än på den förra för allt är som sagt mer eller mindre lysande. Det är bara att köpa. Både din kropp och din själ behöver denna musik.

Tips på 10 andra oumbärliga country gospel-skivor:

Det är inte sällan de obligatoriska men också personligt präglade gospelskivorna utgör höjdpunkterna i en countrymusikers karriär. Här är några av mina favoriter:

Elvis Presley: «How Great Thou Art». Gospelskivornas gospelskiva och en av Elvis milstolpar.

Merle Haggard: Den fantastiska dubbelsskivan «Land of Many Churches», där Merle och hans Strangers under tidigt sjuttiotal uppträder i olika kyrkliga sammanhang. När man är klar med den kan man gå vidare till «Songs for the Mama That Tried», en bortglömd pärla I Haggards långa karriär.

Kitty Wells: “Dust on the Bible«. Detta är helt enkelt en av världens starkaste gospelskivor. Om detta inte omvänder dig är du bortom räddning.

Ralph Stanley: »Cry From the Cross«. Den bästa skivan i den mannens karriär, vilket sannerligen inte säger lite.

Charlie Rich: »Silver Linings«. Lite förstklassig gospel i Las Vegas-stil.

George Jones: “Old Brush Arbors». Himmelskt skön gospel och en av mannens allra bästa skivor.

Loretta Lynn: “Who Says God is Dead?« Ja, inte skulle jag våga säga det till Loretta inte!

Roy Acuff: »Handclapping Gospel Songs«. Fantastisk gospel från mästaren, en av hans tidiga skivor från de underskattade åren på Hickory records.

Billy Joe Shaver: »Victory«. En annorlunda och personlig gospelskiva. Oerhört stark, inte minst om man känner till mannens livshistoria.

Jerry Lee Lewis: “Old Time Religion”. Bear Familys utgåva av en konsert från 1971, inspelad under den korta period då The Killer hade svurit sig fri från all syndig rock’n’roll och enbart framförde traditionellt gospelmaterial. Detta är verkligt gudsfruktande gospelmusik från en man som ju helt klart är skyldig till brott mot om inte alla så nästan alla Guds bud.

/Roger Jönsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.