Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Lone Justice
This is Lone Justice, The Vaught Tapes 1983
(Omnivore)

Lone Justice tillhörde den intressanta men idag ganska bortglömda vågen av s.k. cowpunk-band från Los Angeles i början av 1980-talet (egentligen en slags föregångare eller tidiga representanter för alt-country/americana). De var både ett av de mer hypade banden, ett av de mer framgångsrika och tveklöst ett av de mest begåvade. Det senare berodde naturligtvis inte så lite på deras sensationella sångerska och frontfigur, den då fortfarande tonåriga Maria McKee. Hon hade både utstrålningen hos en superstjärna och en röst som var helt magisk. Det var som om man hade slagit ihop Janis Joplin med en ung Dolly Parton och adderat en liten dos av Stevie Nicks. I övrigt bestod bandet av gitarristen Ryan Headgecock, bassisten och låtskrivaren Marvin Etzioni och den stabila trummisen Don Heffington (känd från Emmylou Harris Hot Band). Lone Justices debut på Geffen Records släpptes 1985 och den producerades av Jimmie Iovine (som för övrigt också låg bakom Nicks fina och lite countryfärgade solodebut »Bella Donna« några år tidigare).

»Lone Justice« var en oerhört stark och uppfriskande LP där det starka countryinslaget förenades med rå energi från punk och rockabilly. Men trots att skivan faktiskt var en av de bästa under hela 80-talet sålde den inte tillräckligt och sagan om Lone Justice gick sedan snabbt mot ett hastigt och otillfredställande slut. Ursprungsgruppen splittrades och en ny sättning bildades. Man släppte snabbt den dåligt genomarbetade uppföljaren »Shelter« (1986) som trots några hyfsade spår måste betecknas som en gigantisk besvikelse. Plötsligt var bandets musik stel, pompös och dränkt i en tidstypisk överproduktion.

Det var naturligtvis enbart en tidsfråga innan skivbolagsdirektörerna skulle förmå Maria McKee att satsa på en solokarriär. Men om de förväntat sig att de därmed skulle få en ny stjärna som de kunde forma efter sin och publikens önskan tog de gruvligt fel. Få artister har väl varit så bångstyriga och ännu färre har så konsekvent saboterat sina möjligheter att bygga upp en trogen publik och skapa framgång som just Maria McKee. Hon har t.ex. ända tills vid en Gay-pride-gala i Dublin nyligen konsekvent vägrat spela sin i särklass största hit (balladen »Show Me Heaven« från soundtracket till den rättvist bortglömda Tom Cruise-filmen »Days of Thunder«). Jag är också säker på att många - likt mig själv - har upplevt enormt stor frustration i försöket att följa med i Marias nyckfulla karriärsvängningar. Efter två lysande soloskivor chockade hon mig rejält med den hårda, grunge-inspirerade skivan »Life is Sweet« som visserligen hyllades av rockkritiker världen över men som samtidigt alienerade stora delar av hennes tidigare countryälskande publik. Även nästa skiva, den pompösa och rock-opera-liknande »High Dive« var något helt annat än vad man kunde förvänta sig. Efterföljande verk har varit mer eller mindre milda besvikelser anser jag.

Så för dem som liksom jag saknar den unga och countryinriktade McKee och den första upplagan av Lone Justice kommer Omnivores utgåva av denna tidiga inspelning med gruppen (daterad nästan två år innan debuten) helt klart som en oemotståndlig skänk från ovan. Vi har tidigare hört tre av spåren på den fina samlingsskivan »This World Is Not My Home« (1998) och det rör sig om tre starka covers: den fina tolkningen av titelspåret (kanske mest känd i Woody Guthries tappning), dels en bluesrockig version av »Rattlesnake Mama« och slutligen en rak och aggressiv »Working Man Blues«, hämtad från Merle Haggards repertoar.

Som man kan ana började Lone Justice alltså som ett renodlat coverband men under 1983 hade de också börjat komponera helt eget material i samma anda. »The Vaught Tapes« innehåller totalt 12 spår och bland det tidigare helt outgivna materialet finns även en bra cover av George Jones-låten »Nothing Can Stop Me Now« och en lite mindre intressant version av uttjatade Johnny Cash-favoriten »Jackson« där Maria och Ryan sjunger duett. Bland de egenkomponerade spåren finner vi t.ex. »Cottonbelt«, »Dustbowl Depression Time« och »The Grapes of Wrath«. Titlarna avslöjar den fascination som bandet och i synnerhet Maria McKee vid denna tid hade för 1920-talets depression även om det temat knappast får någon djupare utforskning i den relativt enkla lyriken. »Soap, Soup and Salvation« som senare kom med på debutskivan återfinns också här i en tidigare, mindre finslipad version liksom en alternativ tagning av singelbaksidan »Cactus Rose«. Det egna låtmaterialet är enligt min mening ännu inte så starkt som det faktiskt skulle bli på deras debutLP där de adderade både rockigare material (»East of Eden«) och starkare ballader (»Don’t Toss Us Away«). Ljudkvaliten är klart godkänd men sättningen är enkel och det är en ren liveinspelning med lite rå och primitiv känsla, inspelad direkt på 2-track tape. Marias sång är ibland aningen för sluddrig och låtarna är som sagt ojämna. Skivan är absolut kul att höra och den fungerar bäst som en fascinerande ögonblicksbild av gruppens liverepertoar från den första tiden. Och visst skulle man ha velat se dem på Club Palamino när det begav sig!

Man bör dock inte ha för höga förväntningar och jag tycker en del kritiker överdriver rejält när de framhåller denna inspelning som den bästa och renaste representationen av gruppen. Personligen tycker jag att den officiella debutskivan är något starkare och jag skulle definitivt rekommendera en ny nyfiken lyssnare att börja med den. Eller kanske ännu hellre med ovan nämnda samlingsskiva som ger en fin översiktsbild av gruppens utveckling och som ärligt talat innehåller nästan alla essentiella spår. Först när man har införskaffat de skivorna (och Marias två första soloskivor) blir detta en nödvändig fördjupning.

/Roger Jönsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.