Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Fernebring, Lars
Ödets nyckfullhet, Bob Dylan på svenska
(Rootsy.nu)

Det har hänt tidigare att Rootsy publicerat två recensioner av samma platta men aldrig tre. Förrän nu. Dylan-översättningar engagerar såväl skribenter som läsare. Men efter Roger Jönssons recension nedan blir det inte fler. Jag lovar - Red. Olsson


Lars Fernebring ger ut en skiva med 13 Dylan-tolkningar på svenska. Det är andra gången. För tio år sedan gav han ut den första – med titeln Inte ens ett farväl – på det lilla obskyra skivbolaget Living in the Past (som för övrigt också var en underbart överfylld begagnad skivaffär i Lund). Den skivan var helt ok och jag gillade speciellt ett par spår på den. Jag spelade den ganska ofta och den höll för övrigt på att driva hela familjen till vansinne när den under en veckas tid bokstavligt talat fastnade i cd-spelaren under en bilsemester i Italien. Efter det kom den inte längre fram lika ofta.

På denna nya skiva med Dylan-tolkningar återvänder Ferne till fem av de låtar han spelade in då, i mycket snarlika versioner. Jag vet inte varför. Men jag kan konstatera att han har valt att upprepa fem av de bästa från den tidigare skivan, t.ex. mina tidigare favoriter »Man in the Long Black Coat« (»Mannen i svart«), »Don’t Think Twice, It’s All Right« (»Men va fan det får gå«) och »Love Minus Zero/No Limit« (»Hon väljer själv i alla fall«).

Covers och översättningar av detta slag brukar nästan uteslutande bedömas i förhållande till originalen. Det är ju helt naturligt men kanske inte alltid så schysst. För det är naturligtvis omöjligt att överföra Dylans texter till svenska utan att mycket går förlorat. Jag tar bara ett belysande exempel: En låt som »Things Have Changed« med det iskallt cyniska omkvädet »I used to care, but things have changed« är ju hos Dylan, som själv (ofrivilligt?) blev en symbol för förändring och politisk aktivism på 60-talet, laddad med så mycket mer intertextualitet och mångtydlighet än vad som någonsin kan rymmas i Fernes aningen plumpa översättning »Jag borde bry mig, men det var då«.

Men trots denna grundläggande invändning och trots att Ferne inte alltid träffar mitt i prick med sina svenska formuleringar tycker jag att översättningarna överlag är bra - och förvånansvärt trogna originalet. Ferne försöker inte alls skriva några helt egna texter till Dylans melodier utan han vill verkligen översätta. Han vill fånga den berättelse, den stämning och det känsloläge som Dylan faktiskt har skrivit. Ofta lyckas han rätt bra. Men visst suddas den lokala kulören som Dylan skickligt skapar genom detaljer, ortnamn och folkloristiska referenser nästan alltid bort. Detta ersätts inte heller av någon svensk motsvarighet. Fernes översättningar blir därför mycket mer inåtriktade och psykologiska än Dylans original där sångerna istället pendlar mellan den konkreta yttre miljön och ett antytt inre drama.

På denna skiva är låtarna från Dylans tidiga, klassiska år i klar minoritet vilket är en skillnad mot den tidigare Dylan-plattan av Ferne. Nästan hälften av låtarna kommer denna gång från Dylans 70-tal och några är signerade av den åldrande Dylan som efter sin stora come-back med »Time Out of Mind« 1997 med galghumoristisk svärta har nagelfarit världens ofullkomlighet i ett pärlband av fantastiska nya låtar, fulla av referenser, anspelningar och varianter på amerikansk rotmusik. »Things Have Changed«/»Det var då«, »Mississippi«/»Allt är försent«, »Not Dark Yet«/»Skuggorna växer« är tre mycket välvalda exempel från denna sena period i Dylans karriär. Låturvalet är nog en av de saker som bidrar till att jag tycker denna skiva är starkare än Fernes tidigare Dylan-platta (tyvärr har inget kommit med från det som jag håller som det stora mästerverket i Dylans sena katalog, Modern Times, men det får väl bli nästa gång). På något sätt passar det personligare tilltalet och det rakare språket som Dylan använder både på sjuttiotalet och idag Ferne betydligt bättre än en del av 60-talslåtarnas mer ordrika och ofta surrealistiska utsvävningar. Jag övertygades t.ex aldrig av den lite ansträngda översättningen av »Like A Rolling Stone«/»Som En Fisk På Land« och på den nya skivan tycker jag att »Mr Tambourine Man«/»Medan Dagen Sakta Vaknar« är svagast, även om jag kanske inte nödvändigtvis skulle kalla den dålig.

Den Dylan som Ferne egentligen främst och mest framgångsrikt tolkar är just den åldrande Dylan som åker omkring på sin Never Ending Tour och framför sina nya och gamla låtar i ständigt skiftande versioner. När Dylan på 2000-talet själv omtolkar sina gamla klassiker gör han ju det med ett förskjutet perspektiv som skänker låtarna och texterna en ny, vidare innebörd. Det är ju bland annat detta som gör att så många följer honom med ständig fascination. Och något liknande sker egentligen också när Ferne befriar dessa låtar från deras ursprungliga kontext och transformerar dem till något eget. Det blir ett sätt att upptäcka dessa låtar och sanningarna som de rymmer på nytt.

Den här typen av tolkningar jämförs som sagt oftast mot originalen, och mer sällan mot nyskriven originalmusik. Men kanske vore det vettigt att göra det för att få perspektiv på saker och ting. Då kunde den här recensionen egentligen ha börjat så här: Året bästa svenska skiva är här! Tveklöst är det så. För om inget annat bär Lars Fernebrings nya skiva vittnesbörd om Dylans fullständigt unika och ohotade ställning som låtskrivare inom populärmusiken. Jag menar, finns det överhuvudtaget någon – nu levande – artist eller grupp skulle kunna leverera tretton så utsökta och innehållsrika låtar som dessa? Det är ju i alla fall inte så många. Och i Sverige har vi - så vitt jag kan se - inte haft någon sådan person sedan Cornelis dog.

Jag gillar alltså denna skiva. Betydligt mer än Fernes tidigare. Musiken här är funktionell och utsökt smakfull. Ett munspel, lite steel, en dobro eller kanske ett dragspel dyker upp här och där och smyckar i perfekt avvägd utsträckning de i huvudsak gitarrbaserade arrangemangen. Det ligger nära det sätt som Dylans bästa livesättningar under 2000-talet har arbetat. Ferne och hans lilla sammansvetsade grupp (som också har turnerat med detta material) skapar en tydlig och tilltalande helhet av låtarna. Som vore de en del av en större berättelse.

Och nog framträder ganska snabbt också ett tydligt men kanske omedvetet tema som håller samman låtarna. Från den försiktigt inledande »Vägen utan spår« (Dylans »Señor«) till den sköna avslutningen med »Världen utanför« (Dylans »Shelter from the Storm«) framträder nämligen här bilden av den eviga vandraren – den amerikanska rotmusikens arketypiska »ramblin’ man«. I varje låt dyker han upp. Han som irrar kring, går vilse och som för länge sedan glömt bort sitt mål. För nu är allting ändå för sent. Han som lämnar kvinnorna innan de hinner lämna honom. Han som inte tittar tillbaka. Han som varit överallt och sett allting. Gränslös frihet ställs mot existentiell tomhet och ensamhet. Kärleken som hägrar i de två avslutande låtarna erbjuder bara tillfällig lindring. I slutändan är denne man utelämnad åt ödets nyckfullhet.

På så sätt fungerar Fernes nya skiva också nästan som ett slags porträtt av denne evigt gåtfulle Dylan. Det är ju i grund och botten en undersökning av den persona Dylan uppfann redan i karriärens början när han ljög ihop sin fiktiva bakgrund som vandrande ung bluesman. Idag är väl det snarast en mask som är omöjlig att skilja från Dylans verkliga ansikte.

/Roger Jönsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.