Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Deep Dark Woods, The
Jubilee
(Sugar Hill)

Kanadensiska The Deep Dark Woods har två intensiva år bakom sig nu när de släpper sitt femte album, »Jubilee«. Två år efter »The Place I Left Behind« och två år med medverkan i filmen Safe Haven och nomineringar till Juno, Americana Emerging Artist och Canadian Folk Music Award. Och en europaturné på det.

En första omedelbar känsla säger att The Deep Dark Woods gläntar på dörren till en större och med omfångsrik värld utanför sina hemtrakter i Saskatoon. Omsluten av de djupa mörka skogarna låtar man strömningar från tidig psykedelisk rock och elektrisk folkrock sippra in med instrument som celesta, vibrafon och novachord.

Med inledande »Miles And Miles« är det till annan kanadensisk musiker som associationerna går. Anslaget är tuffare än vanligt. Raggigt och gitarrintensivt. Det för tankarna till Neil Young. Precis som kommande låtar för tankarna till The Byrds eller The Fairport Convention, ett ljudlandskap som hör hemma både i England och på den amerikanska västkusten. Men även en musikalisk resa från 70-talet fram till våra dagar. För The Deep Dark Woods är lika väl förankrade i dagens moderna folkrock som i influenserna från tidigare musikaliska uttryck.

Sångaren Ryan Boldt står som vanligt för huvuddelen av sångerna. Denna gång inspelade i en stuga nära Bragg Creek i skuggan av The Rocky Mountains under överinseende av Jonathan Wilson från Laurel Canyon.

»The 18th Of December« är en taktfast mer folkmusikbaserad sång med Geoff Hilholst svepande orgel som bärare. Den så typiskt Deep Dark Wood-skuttiga och lite snabbare »Red, Red Rose« skiljer sig från övriga långsamma sånger med sin lätthet. Lättast är nog ändå »East St. Louis« som har en popighet som skulle passa hos The Beach Boys, medan »Bourbon Street« får bli den rockigaste och kanske placeras hos The Byrds.

Det allra flesta sångerna kan vi ändå placera hos The Deep Dark Woods, som har lagt beslag på konceptet med långsamma sånger och en långsamt svepande melankolisk ljudbild som bär historier från människors vardagar.

Avslutande 10 minuter och 30 sekunder långa »The Same Thing« bär en känsla av improviserat jam från The Greatful Deads glansdagar, från the »freewheeling days« av psykedelisk magnetism.

Med »Jubilee« har The Deep Dark Woods lämnat de små landsvägskrogarna för de större nationella arenorna. The Deep Dark Woods är ett stort band nu.

/Staffan Solding


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.