Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Jupp, Mickey
Live At Rockpalast
(Repertoire)

När Englandsturnén “Be Stiff Route 78» - då Mickey Jupp reste runt med Stiffkollegorna Wreckless Eric, Jona Lewis, Rachel Sweet och Lene Lovich - ankom Newcastle på hösten 1978 slogs Jupp plötsligt av insikten “What the hell am I doing here? Why am I doing this?«

Stiff Records hade på våren samma år gett ut den suveräna samlingen “Mickey Jupp´s Legend», beståenden av material hämtat från Jupps tre album tillsammans med gruppen Legend - “Legend« (Bell, 1969), “Legend / ´Red Boot´» (Vertigo 1970) och “Moonshine« (Vertigo1972). Och trots att Jupps medverkan på turnén var för att lyfta fram sitt första riktiga album på sex år, “Juppanese», så stod karln och frågade sig själv “vad i helvete gör jag här«.

När turnésällskapet senare fortsatte till Amerika fick de finna sig i att göra det utan Mickey Jupp som även försvann från Stiffetiketten. Vi som i decennium följt mannen, som är långt mycket större och bredare än den pubrockgenre inom vilken han haft sina största framgångar, har fått lära oss att vänta. Ibland har skiv- och speluppehållen varit så långa att man nästan slutat hoppas. Därför var Jupps plötsliga insikt; “What the hell am I doing here? Why am I doing this?» på scenen den där kvällen i Newcastle inget som överraskar.

Med ytterligare en ny skiva i ryggen - den av 10cc-medlemmarna Lol Creme and Kevin Godley producerade “Long Distance Romancer« (Chrysalis, 1979) - gästade Jupp, en vecka före jul 1979, det TV-sända tyska konsertprogrammet “Rockpalast». Tillsammans med musikerna Ian “Chuck« Duck - gitarr, Frank Mead - saxofon & munspel, Pat Donaldson - bas och på trummor Dave Mattacks levererade Jupp en habil show för både den på plats närvarande publiken och de som hade slagit sig ner bakom TV-apparaterna.

För drygt en hundralapp har nu Repertoire släppt en kombinerad cd och dvd från konserten, bestående av nio Juppklassiker och fem blues- och rock´n´rollstandards. Originallåtarna kommer huvudsakligen från de då färska albumen “Juppanese» (“Brother Doctor Sister Nurse«, “You´ll Never Get Me Up In One Of Those», Short List« och “Down In Old New Orleans» = “Guitar Pickin´ Slim«) och “Long Distance Romancer» (“You Made A Fool Out Of Me«, “You Know What I Mean» och “Switchboard Susan«).

Från Legendperioden framfördes “Cheque Book» och “Hole In My Pocket«, vilka hämtades från den allmänt kallade “Red Boot»-skivan. Och Mickey Jupp vore inte Mickey Jupp om han inte tog tillfället i akt att visa sin respekt för förebilder som Bobby Bland, Chuck Berry, Larry Williams, Elmore James, Wilbert Harrison och Little Richard, så i slutet av konserten slängde han in “St James Infirmary«, “Memphis Tennessee», “Coming Home«, “Bony Maronie» och “Kansas City«.

Det är naturligtvis en ynnest att så här mer än trettio år efteråt äntligen få se en hel konsertinspelning med den artist man alltid rankat bland de bästa. På ljud och bild finns inget att klaga, Jupp är fantastisk och bandet suveränt, men jag måste ändå erkänna att det blir för mycket tutande i saxofonen för min del.

I jämförelse med “Mickey Jupp - Live At The BBC» (Hux Records) som kom 2004 får “Live At Rockpalast« dock stå tillbaka. De olika BBC-inspelningarna har ett bett och en glöd som gick förlorat med den annorlunda framtoning Frank Meads saxofon gav Jupps i vanliga fall så distinkta ljudbild. Kort sagt, jag hade föredragit om Mickey Jupp inte gett Mead så stor plats.

Samtidigt som Repertoire släppte “Live At Rockpalast» fick vi ett livstecken från Jupps eget högkvarter, beläget i grevskapet Cumbria i nordvästra England. Han sitter däruppe och komponerar små mästerverk och skickar man honom - genom kontakt via facebook och betalning via paypal - tio pund, vilket inkluderar porto, så hamnar en hemmagjord cd i brevlådan efter några dagar.

Den senaste i raden kallar han för “Naughty Boy« och är sexton alldeles förtjusande demoinspelningar, på vilka han, bortsett från trummor, spelar alla instrument själv. Förutom solosången körar han också ensam alla snygga stämmor som stundtals påminner om det vokala giganter som The Ink Spots och The Mills Brothers åstadkom på trettio- och fyrtiotalet.

Allt har sin tid och själv har jag alltid mått bäst av att försöka leva livet i rätt ordning. Ungdomens festande var fantastiskt roligt då och jag skulle inte vilja ha det ogjort, men det är inget jag trängtar efter idag. Hur många pinsamma “ungdomliga» pajaser i min ålder finns det inte inom rockbranschen. Mickey Jupp är inte en av dem. Han vänder istället ryggen till hela etablissemanget, sätter sig hemma och gör sina egna inspelningar. Numer visserligen med ett något lägre tempo än tidigare, men med samma komprimerade, minimalistiska sväng som han alltid så väl behärskat och som fångar honom i hans rätta element.

Arrangemangen är så finurliga och rytmiska att till och med de metronomer och rytmmaskiner han använder i allra högsta grad känns levande. Ja, det är rent märkligt hur karln i “The Doggie Song«, “The Woman I Love Has Left The Building» och “I Ain´t Broke No Law« kan få det att gunga så hejdlöst med så små medel.

Som nedtonad blue eyed soulsångare är han oöverträffad, för vem kan jämföras med den känslosamma rösten i “Denial», “Somewhere South« och “Trying To Unlike You». I kärlekens tillkortakommanden firar Jupps röst triumf. Inlevelsen och förmågan att skildra svek och längtan efter kärlek är hans största tillgång.

“I don´t have a party gene in my dna« sjunger Jupp med övertygelse. Han har accepterat att bli äldre och tröttare, ointresserad av ett hektiskt festande och jag förstår honom precis. Finns det ett piano i närheten skulle jag mer än väl kunna tänka mig att hamna på samma hem för äldre som Jupp när den tiden är inne för oss båda, för den här mannens text och musik berör mig djupt.

Om jag förr alltid kopplade samman Jupp med Chuck Berry så är jag numer mer benägen att jämföra honom med Fats Domino. I “Searching For Andromeda» och “Learning To Swing« hittar man samma behagliga trivselkänsla som man delvis hittar på Dominos julskiva “Christmas Is A Special Day”. Inte för att Jupp skriver julmusik, men i den magnussonska hemmet är det julafton varje gång det kommer ett nytt livstecken från Englands vassaste låtskrivare.

Fotnot. Fredag den 19 juli ställer sig Mickey Jupp ännu en gång på Riga Music Bars scen i Southend-On-Sea. Förköp rekommenderas!

/Per Magnusson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.